2017-08-12 06:00

2017-09-01 09:31

Den obehagliga fundamentalismen

KRÖNIKA: SÖREN DALEVI

”I helvetet kommer man att hälla tjära på er hud. Sedan kommer man att tända eld på er, och ni kommer att brinna ända ner till benen. Men det slutar inte där, efter det kommer ni som genom ett under att få ny hud av Gud, för att ni skall kunna brinna igen. Och så kommer det att pågå i evinnerlig tid. Ni kommer att lida oändligt!”

Det är 2013, och vi befinner oss i en liten by utanför Jerusalem. En Salafist – det vi i vardagstal skulle kalla för en muslimsk fundamentalist – berättar för oss hur vi kommer att brinna i Helvetet, eftersom vi inte tror som han. Det är riktigt obehagligt. Han säger de mest fruktansvärda saker med en lugn, distanserad och självgod röst. Poängen är att vi ska lida eftersom vi tror fel.

Somliga människor tror att sekularisering eller ateism skulle vara trons eller religionens främsta motståndare. De har fel. Tvärtom: Luther skulle applådera mycket av det som sekulariseringen medfört.

Nej, religionens främsta fiende är inte ateism eller sekularisering. Det är fundamentalismen vi ska vara rädda för.

Begreppet fundamentalism – såsom vi känner det – uppstod ursprungligen i USA, och är ett 1900-talsfenomen. Två förmögna affärsmän finansierade under 1910-1915 utgivningen av tolv små gratishäften som bar namnet The Fundamentals. Tre miljoner häften gavs totalt ut, och de sändes till präster, evangelister och söndagsskollärare runt om i USA. I centrum för rörelsen stod ett antal ”fundament” som man var tvungen att tro på för att få kalla sig kristen. Inte minst blev det viktigt att förneka evolutionsteorin. Den stora majoriteten av kristna ställde inte upp på rörelsens påståenden och efterhand kom rörelsen att få öknamnet ”fundamentalister”. Fundamentalismen kom så småningom att leva en allt mer tynande tillvaro och de flesta kristna såg fundamentalister som hänsynslösa knäppgökar. Det var därför med viss förvåning man kunde notera att rörelsen dök upp igen på 1970-talet, nu med ny spänst och dessutom med en politisk medvetenhet.

Resten är historia. Obehaglig historia. Genom sina tvärsäkra påståenden och sin hänsynslösa och kompromisslösa attityd är fundamentalismen en hydra som äter upp religionen inifrån, och fördärvar dess väsen. Fundamentalister finns nu inte bara i kristna sammanhang, utan i judiska, muslimska, buddistiska, ja, i alla sammanhang där religion finns. Och inte bara religion, vissa ateister har obehagligt mycket gemensamt i attityd och ton med fundamentalisterna, så har även vissa extrema politiska rörelser.

I fundamentalismens hjärta ligger önskan efter enkla svar på komplexa frågor. En del har fått för sig att fundamentalister skulle vara mer hängivna sin religion än andra. Det är inte min erfarenhet. Tvärtom har det ju visat sig att många av de muslimska fundamentalister som utfört terrordåd ofta har en ganska grund kunskap om Islam, och av sin omgivning ofta ansetts som inte speciellt fromma. Samma erfarenhet har jag efter mötet med kristna fundamentalister, de är i normalfallet helt ointresserade av att få fördjupad bibelkunskap och har ofta ganska så grunda kunskaper om kristen tro. De vill ha rätt, till varje pris, och de är i normalfallet arga på något. Men att få fördjupad kunskap om bibeln eller kristen tro, nä, det är de ytterst sällan intresserade av.

Möjligtvis är just ilskan en gemensam faktor för alla världens fundamentalister, oavsett om de är kristna, muslimer eller ateister. De är rejält förbannade.

Precis som den arge Salafisten vi mötte i byn utanför Jerusalem.

Det är 2013, och vi befinner oss i en liten by utanför Jerusalem. En Salafist – det vi i vardagstal skulle kalla för en muslimsk fundamentalist – berättar för oss hur vi kommer att brinna i Helvetet, eftersom vi inte tror som han. Det är riktigt obehagligt. Han säger de mest fruktansvärda saker med en lugn, distanserad och självgod röst. Poängen är att vi ska lida eftersom vi tror fel.

Somliga människor tror att sekularisering eller ateism skulle vara trons eller religionens främsta motståndare. De har fel. Tvärtom: Luther skulle applådera mycket av det som sekulariseringen medfört.

Nej, religionens främsta fiende är inte ateism eller sekularisering. Det är fundamentalismen vi ska vara rädda för.

Begreppet fundamentalism – såsom vi känner det – uppstod ursprungligen i USA, och är ett 1900-talsfenomen. Två förmögna affärsmän finansierade under 1910-1915 utgivningen av tolv små gratishäften som bar namnet The Fundamentals. Tre miljoner häften gavs totalt ut, och de sändes till präster, evangelister och söndagsskollärare runt om i USA. I centrum för rörelsen stod ett antal ”fundament” som man var tvungen att tro på för att få kalla sig kristen. Inte minst blev det viktigt att förneka evolutionsteorin. Den stora majoriteten av kristna ställde inte upp på rörelsens påståenden och efterhand kom rörelsen att få öknamnet ”fundamentalister”. Fundamentalismen kom så småningom att leva en allt mer tynande tillvaro och de flesta kristna såg fundamentalister som hänsynslösa knäppgökar. Det var därför med viss förvåning man kunde notera att rörelsen dök upp igen på 1970-talet, nu med ny spänst och dessutom med en politisk medvetenhet.

Resten är historia. Obehaglig historia. Genom sina tvärsäkra påståenden och sin hänsynslösa och kompromisslösa attityd är fundamentalismen en hydra som äter upp religionen inifrån, och fördärvar dess väsen. Fundamentalister finns nu inte bara i kristna sammanhang, utan i judiska, muslimska, buddistiska, ja, i alla sammanhang där religion finns. Och inte bara religion, vissa ateister har obehagligt mycket gemensamt i attityd och ton med fundamentalisterna, så har även vissa extrema politiska rörelser.

I fundamentalismens hjärta ligger önskan efter enkla svar på komplexa frågor. En del har fått för sig att fundamentalister skulle vara mer hängivna sin religion än andra. Det är inte min erfarenhet. Tvärtom har det ju visat sig att många av de muslimska fundamentalister som utfört terrordåd ofta har en ganska grund kunskap om Islam, och av sin omgivning ofta ansetts som inte speciellt fromma. Samma erfarenhet har jag efter mötet med kristna fundamentalister, de är i normalfallet helt ointresserade av att få fördjupad bibelkunskap och har ofta ganska så grunda kunskaper om kristen tro. De vill ha rätt, till varje pris, och de är i normalfallet arga på något. Men att få fördjupad kunskap om bibeln eller kristen tro, nä, det är de ytterst sällan intresserade av.

Möjligtvis är just ilskan en gemensam faktor för alla världens fundamentalister, oavsett om de är kristna, muslimer eller ateister. De är rejält förbannade.

Precis som den arge Salafisten vi mötte i byn utanför Jerusalem.