2017-07-15 06:00

2017-09-01 09:32

Människa bland människor

KRÖNIKA: SÖREN DALEVI

Den 28 april 2016 utsågs jag till biskop i Karlstads stift. Det var en märklig upplevelse, inte minst eftersom jag var ganska så övertygad om att det inte skulle bli så.

Direkt efter att jag – något chockad - blivit utsedd slängdes jag in i ett rum med journalister. En av de allra första frågorna var om jag valt något valspråk eller motto. Så som biskopar nu förtiden brukar göra. Panikslaget insåg jag att jag inte hade nåt, och inte ens hade tänkt tanken.

Bara några få dagar efteråt bar det av till Jerusalem, där jag anordnade en universitetskurs. Och en sen kväll, när jag låg själv på rummet, kom plötsligt mottot till mig: ”Människa bland människor”.

Under åren 130-200 efter Kristus levde en person i Lyon, Frankrike, som hette Ireneus. Han var invandrare – han kom ursprungligen från Syrien – men var ledare, biskop, för en kristen församling som levde under förföljelse. Hur han hamnade i Lyon och Frankrike vet vi inte. Han blev biskop efter det att hans föregångare på posten blivit martyr – dödad för sin tro – och en hel del talar för att Ireneus själv slutade som martyr.

1904 hittade man en bok som Ireneus skrivit, förmodligen runt år 180 efter Kristus. Plötsligt hade man tillgång till en av de allra äldsta beskrivningarna av kristen tro som vi känner till utanför bibeln. I boken skriver Ireneus bland annat om Jesus, om att han är Guds son. Och i just det sammanhanget säger Ireneus om Jesus att han var en ”människa bland människor”. Det är ett intressant påstående.

Vi har nämligen hittat andra mycket tidiga uttalanden om Jesus som också betonar just detta: att Jesus var ”människa bland människor”. Det mesta tyder på att detta uttryck har rötter rakt ner till den allra första, kristna kyrkan. De ville betona att Jesus var ”människa bland människor”.

Men varför var det så viktigt? Och vad menade de första kristna när de sa att Jesus var människa bland människor?

Jo, på Ireneus tid fanns många som såg ned på det kroppsliga och på skapelsen. Skapelsen var enligt dessa ond, kroppen var ond, tillvaron var ond, och livet handlade om att fly tillvaron. De såg helt enkelt ned på kroppen. Tvärtemot detta ville Ireneus betona att Gud älskade jorden, älskade kroppen, och såg den som god. Så god så att Gud själv blev människa bland människor i Jesus.

För mig är uttrycket centralt utifrån flera aspekter. Dels därför att Gud - Jesus - kom och var en människa bland människor. Men också därför att jag menar att varje människas uppdrag är att leva som en människa bland människor. Även jag själv vill leva som, och vara, en människa bland människor. Ja, kyrkans uppdrag är att vara och verka såsom ”människa bland människor”. De tider har funnits när den kristna teologin sett ner på det mänskliga, och då det kristna uppdraget har formulerats i termer av att förneka det mänskliga; att man som människa ska sträva efter att vara något annat än just människa – detta har inte varit lyckat, och det har sällan blivit mycket till glädjebudskap.

I en skruvad tid som vår, som håller på att förlora tron på sig själv, behövs en positiv syn på skapelsen. Ireneus återupprättade skapelsetron och hans gärning behöver idag genomföras ännu en gång. Gud älskar kroppen och vill dess hälsa. Och glädjebudskapet är att Gud vill oss väl.

När jag där och då, på presskonferensen, saknade svar på en viktig fråga blev det så tydligt att jag var mänsklig – en människa bland människor. Och det gör inget, för det är precis så Gud vill ha oss.

Han som valde att komma som en människa bland människor.

Direkt efter att jag – något chockad - blivit utsedd slängdes jag in i ett rum med journalister. En av de allra första frågorna var om jag valt något valspråk eller motto. Så som biskopar nu förtiden brukar göra. Panikslaget insåg jag att jag inte hade nåt, och inte ens hade tänkt tanken.

Bara några få dagar efteråt bar det av till Jerusalem, där jag anordnade en universitetskurs. Och en sen kväll, när jag låg själv på rummet, kom plötsligt mottot till mig: ”Människa bland människor”.

Under åren 130-200 efter Kristus levde en person i Lyon, Frankrike, som hette Ireneus. Han var invandrare – han kom ursprungligen från Syrien – men var ledare, biskop, för en kristen församling som levde under förföljelse. Hur han hamnade i Lyon och Frankrike vet vi inte. Han blev biskop efter det att hans föregångare på posten blivit martyr – dödad för sin tro – och en hel del talar för att Ireneus själv slutade som martyr.

1904 hittade man en bok som Ireneus skrivit, förmodligen runt år 180 efter Kristus. Plötsligt hade man tillgång till en av de allra äldsta beskrivningarna av kristen tro som vi känner till utanför bibeln. I boken skriver Ireneus bland annat om Jesus, om att han är Guds son. Och i just det sammanhanget säger Ireneus om Jesus att han var en ”människa bland människor”. Det är ett intressant påstående.

Vi har nämligen hittat andra mycket tidiga uttalanden om Jesus som också betonar just detta: att Jesus var ”människa bland människor”. Det mesta tyder på att detta uttryck har rötter rakt ner till den allra första, kristna kyrkan. De ville betona att Jesus var ”människa bland människor”.

Men varför var det så viktigt? Och vad menade de första kristna när de sa att Jesus var människa bland människor?

Jo, på Ireneus tid fanns många som såg ned på det kroppsliga och på skapelsen. Skapelsen var enligt dessa ond, kroppen var ond, tillvaron var ond, och livet handlade om att fly tillvaron. De såg helt enkelt ned på kroppen. Tvärtemot detta ville Ireneus betona att Gud älskade jorden, älskade kroppen, och såg den som god. Så god så att Gud själv blev människa bland människor i Jesus.

För mig är uttrycket centralt utifrån flera aspekter. Dels därför att Gud - Jesus - kom och var en människa bland människor. Men också därför att jag menar att varje människas uppdrag är att leva som en människa bland människor. Även jag själv vill leva som, och vara, en människa bland människor. Ja, kyrkans uppdrag är att vara och verka såsom ”människa bland människor”. De tider har funnits när den kristna teologin sett ner på det mänskliga, och då det kristna uppdraget har formulerats i termer av att förneka det mänskliga; att man som människa ska sträva efter att vara något annat än just människa – detta har inte varit lyckat, och det har sällan blivit mycket till glädjebudskap.

I en skruvad tid som vår, som håller på att förlora tron på sig själv, behövs en positiv syn på skapelsen. Ireneus återupprättade skapelsetron och hans gärning behöver idag genomföras ännu en gång. Gud älskar kroppen och vill dess hälsa. Och glädjebudskapet är att Gud vill oss väl.

När jag där och då, på presskonferensen, saknade svar på en viktig fråga blev det så tydligt att jag var mänsklig – en människa bland människor. Och det gör inget, för det är precis så Gud vill ha oss.

Han som valde att komma som en människa bland människor.