2017-03-25 06:00

2017-09-01 09:35

Om satan och det onda

KRÖNIKA: SÖREN DALEVI

Jag får lite nu som då frågan om jag tror på djävulen och helvetet. Jag brukar svara: slå på nyheterna och titta en stund. Då förstår du varför jag inte bara tror på en Gud och en himmel, utan också på en djävul och ett helvete.

Satan, Belsebub eller djävulen… kärt barn har många namn. De är dock alla försök att sätta namn på en verklighet som de stora monoteistiska traditionerna (judendom, kristendom och islam) alltid brottats med. Hur ska vi förstå det djävliga i tillvaron, ja, hur förstå den (o)mänskliga ondskan? Samtidigt är det ett faktum att det inte finns någon tydlig djävulsfigur i Gamla testamentet. Först i Jobs bok nämns en diffus figur som kallas för ”Satan”, och han liknar inte alls den djävul som senare visar sig i Nya testamentet. (Det hebreiska ordet ”Satan” betyder förmodligen ”motståndare”.)

I Nya testamentet har vi förvisso en utvecklad djävul, men även här måste man konstatera att han inte är speciellt frekvent förekommande. Han är dock en faktor att räkna med, och då just i betydelsen ”motståndare”. Ordet Djävul kommer från grekiskans diabolos och betyder ungefär ”den som splittrar”. För att till fullo förstå innebörden av diabolos kan man jämföra med det grekiska motsatsordet symbolos som betyder ”det som enar”. (Det är symbolos som vi återfinner i det svenska ordet symbol). Djävulen är med andra ord motsatsen till symbol, han enar inte utan han är det som splittrar. Se där, ett begreppspar som vår tid hade mått bra att jobba mer med…

Under historiens gång utvecklades djävulsfiguren, och med honom även tanken om helvetet. Som av en händelse är även helvetet ett begrepp som lyser med sin frånvaro i Gamla testamentet, och som, även om det förekommer i Nya testamentet, inte alls är så centralt som det sedan kom att bli under historien. De grekiska begrepp som används om helvetet i evangelierna är Gehenna och hades. Gehenna, eller Hinnoms dal som den heter på hebreiska, är en fysisk plats, en dalgång strax utanför Jerusalem, där man hade offrat barn till en gudom som kallades Molok. Att offra barn på altare var det värsta som den judiska religionen kunde tänka sig, allt liv är enligt judendomen heligt och varje människa är Guds avbild. Därför kom Gehenna att symbolisera den värsta ondska man kunde tänka sig. Platsen blev med andra ord en symbol för det otänkbara, för helvetet på jorden. Sedermera blev Gehenna en plats där man brände sopor, och eventuellt är det härifrån som vår tanke om ett brinnande helvete kommer.

Hades, som också används i Nya testamentet och som översätts med helvetet i den svenska översättningen, är taget från den grekiska tankevärlden. Men det har förmodligen nyanser av Gehennas betydelse i sig; det är trots allt judar som skrivit bibeln.

1900-talet blev århundradet som avskaffade Satan. Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1900-talet sedan blev det mest djävliga och bestialiska av alla århundraden. Och i ett 2000-tal som tenderar att bli alltmer knöligt och otrevligt är det kanske dags att ta den mänskliga ondskan och dess orsaker på allvar.

Satan också.

Satan, Belsebub eller djävulen… kärt barn har många namn. De är dock alla försök att sätta namn på en verklighet som de stora monoteistiska traditionerna (judendom, kristendom och islam) alltid brottats med. Hur ska vi förstå det djävliga i tillvaron, ja, hur förstå den (o)mänskliga ondskan? Samtidigt är det ett faktum att det inte finns någon tydlig djävulsfigur i Gamla testamentet. Först i Jobs bok nämns en diffus figur som kallas för ”Satan”, och han liknar inte alls den djävul som senare visar sig i Nya testamentet. (Det hebreiska ordet ”Satan” betyder förmodligen ”motståndare”.)

I Nya testamentet har vi förvisso en utvecklad djävul, men även här måste man konstatera att han inte är speciellt frekvent förekommande. Han är dock en faktor att räkna med, och då just i betydelsen ”motståndare”. Ordet Djävul kommer från grekiskans diabolos och betyder ungefär ”den som splittrar”. För att till fullo förstå innebörden av diabolos kan man jämföra med det grekiska motsatsordet symbolos som betyder ”det som enar”. (Det är symbolos som vi återfinner i det svenska ordet symbol). Djävulen är med andra ord motsatsen till symbol, han enar inte utan han är det som splittrar. Se där, ett begreppspar som vår tid hade mått bra att jobba mer med…

Under historiens gång utvecklades djävulsfiguren, och med honom även tanken om helvetet. Som av en händelse är även helvetet ett begrepp som lyser med sin frånvaro i Gamla testamentet, och som, även om det förekommer i Nya testamentet, inte alls är så centralt som det sedan kom att bli under historien. De grekiska begrepp som används om helvetet i evangelierna är Gehenna och hades. Gehenna, eller Hinnoms dal som den heter på hebreiska, är en fysisk plats, en dalgång strax utanför Jerusalem, där man hade offrat barn till en gudom som kallades Molok. Att offra barn på altare var det värsta som den judiska religionen kunde tänka sig, allt liv är enligt judendomen heligt och varje människa är Guds avbild. Därför kom Gehenna att symbolisera den värsta ondska man kunde tänka sig. Platsen blev med andra ord en symbol för det otänkbara, för helvetet på jorden. Sedermera blev Gehenna en plats där man brände sopor, och eventuellt är det härifrån som vår tanke om ett brinnande helvete kommer.

Hades, som också används i Nya testamentet och som översätts med helvetet i den svenska översättningen, är taget från den grekiska tankevärlden. Men det har förmodligen nyanser av Gehennas betydelse i sig; det är trots allt judar som skrivit bibeln.

1900-talet blev århundradet som avskaffade Satan. Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1900-talet sedan blev det mest djävliga och bestialiska av alla århundraden. Och i ett 2000-tal som tenderar att bli alltmer knöligt och otrevligt är det kanske dags att ta den mänskliga ondskan och dess orsaker på allvar.

Satan också.