En banbrytande poet och samhällsbyggare har avlidit
Han var mer stolt, sade han, över det arbete han utfört som hög tjänsteman inom AMS, nuvarande Arbetsförmedlingen.
Thoursie stod bakom organiserandet av den svenska arbetsförmedlingen.
Vid flera tillfällen betonade han, att han såg sitt byråkratiska arbete inom AMS som - ”poesi i sak”.
Efter sin pensionering återvände överraskande till poesin efter flera årtiondens tystnad.
Nu har Ragnar Thoursie avlidit. Han blev drygt 90 år.
;)
Ragnar Thoursie, född i Katrineholm, växte upp i ett hem som var präglat av djup och stark religiositet. Han debuterade 1945 med ”Emaljögat”, en samling dikter. Boken räknas sedan länge till de stora och betydelsefulla debutdiktsamlingarna i Sverige. Hans andra bok utkom sju år senare, ”Nya sidor och dagsljus”, och däremellan publicerade han ”Sundbybergs-prologen”, en dikt till staden Sundbybergs 25-årsjubileum.
Efter den andra diktsamlingen (och urvalsvolymen ”Mod att leva”,1957) tystnade Ragnar Thoursie. I varje fall slutade han att publicera sig som poet.
Han hade ett arbete - sedan 1945 - inom Riksförsäkringsanstalten, som senare utvecklades till Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, idag omorganiserad till Arbetsförmedlingen. Thoursie gjorde karriär inom AMS. Han blev en av dess mest respekterade och fruktade chefer. Även mycket självständiga och kraftfulla länsarbetssdirektörer stramade upp sig och fick någonting blekt i ansiktet, när Ragnar Thoursie var på gång för inspektion.
AMS-byråkraten Thoursie ville högst ogärna tala om poeten Thoursie och dennes banbrytande lyriska produktion.
Under några möten med den faktiskt mytomspunne poeten framkom det mycket snabbt, att han såg sina dikter som något tillhörande det sedan länge förflutna.
Och samtidigt verkade han faktiskt stolt över att hans diktning gjort intryck.
Att den av honom beundrade Olof Palme citerade hans dikter i tal, det imponerade på Thoursie. Men förmodligen inte mer än detta att han hade påverkat flera unga poeter, som blivit äldre poeter och till och med stora poeter. Som Tomas Tranströmer, Kjell Espmark och Folke Isaksson.
Vid mitten av 80-talet gick Ragnar Thoursie i pension. 1987 utkom samlingsvolymen ”Den nya människan”, ett urval tidigare publicerade dikter. Men också en del som aldrig tidigare tryckts.
Detta det senare skulle visa sig ge en föraning om en sensationell återkomst.
Med diktsamlingen ”Kråkorna skrattar” från 1989 var plötsligt Ragnar Thoursie än en gång dagsaktuell som poet, ett märkligt öde 44 år efter debuten.
Diktsamlingen nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, Thoursie fick utgivningsåret Bellmanspriset av Svenska akademien, samma illustra församling som för två år sedan gav den åldrade poeten Kungliga priset.
”Kråkorna skrattar” följdes av självbiografin ”Ditt ord är ljus”, den delvis självbiografiska romanen ”Elefantsjukan”, en samlingsvolym med dikter, ytterligare en självbiografisk bok, ”Igelkottsfrid, och fjolårets gripande ”Sånger från äldreomsorgen”, en bok som Thoursie tillägnade ”äldreomsorgens tappra personal”.
I boken är den åldrade Thoursies besvikelse över sakernas tillstånd mycket tydlig.
Bland det hårdaste i denna samling prosalyrik är två ord, de två ord som får ersätta uttrycket ”eget boende”, nämligen ”legal tortyr”.
Den medkänsla han känner för äldrevårdens hårt arbetande personal utesluter inte kritik av att just äldrevården inte blivit vad han hoppades på.
