Pinnar och kvistar är Maria Westerbergs bästa vänner
BOKMÄSSAN I GÖTEBORG
I alla fall när det gäller förhållandet Människa-Skog, där är hon inte som de flesta.
De flesta gillar nog att kliva omkring i skogen. Och plocka lingon och svamp.
Ändå är det inte så många som ser grenar och pinnar och kvistar och rötter som sina närmaste vänner.
Men det gör Maria Westerberg.
Hon bor i skogen mellan Sunne och Arvika, ”två äppelkast” från morföräldrarnas hem.
Där har hon bott de senaste tio åren.
Innan dess testade hon Livet, hon tog för sig av detta Livets ”smörgåsbord”, reste, bodde utomlands, var chef för en drak-fabrik i Portugal.
Det där sista, det där om drakfabriken i Portugal, är ju lite säreget, lite ovanligt. Den som flyttar till Portugal och bor där i en idyllisk by på den portugisiska vischan och dessutom har ansvar för anställda på en fabrik som gör drakar för drakflygning, ja, man funderar ju på en sån människa.
Vem är hon? Det är en rimlig fråga.
Svaret är att Maria Westerberg r en trevlig kvinna, hon har charm, en skön värmlandsdialekt, har ett lättsamt sätt att prata och ett helt underbart sätt att se Skogen.
Skogen för henne, det är inte bara träd, stubbar, röjningsytor, snubbel-rötter, kliande myggbett och sånt.
För henne är förhållande Människa – Skog en ”kär lek”. De två orden kan man lätt dra ihop och få ett uttryck för vad det handlar om.
Maria Westerbergs kärlek till skogen finns nu beskriven i en
vacker bok som heter Vildhjärta.
Boken har en massa bilder av Maria Westerbergs skulpturer: Pinnar och rötter som hon har förvandlat till figurer och skogliga väsen. En figur heter Tapio, han är den vise rådaren i skogen.
En annan kallas Fröken Gäddhjärta.
Trotsadraken ”lipar åt alla de som inte tror på sagor”.
Just det! För att riktigt kunna tycka om boken Vildhjärta (Heidruns förlag) så är det lika bra att släppa motståndet till sagor. Det är bättre att tro på dem. Att tro på att skogen är full av figurer. På et litet avstånd ser de ut som pinnar och rötter.
Men gå bara lite närmare...
– Jag ser nog boken som mitt kärleksbrev till de där figurerna i
skogen. Och jag älskar dom ju. Och jag älskar det jag gör!
Det är en tidig morgon på bokmässan i Göteborg. Värmlandsmontern har inte vaknat. Kaffeserveringen måste smickras och nästan mutas för att – innan öppningen – sälja ett par muggar kaffe.
– Gud va' gott!
Säger Maria Westerberg när hon får sin pappmugg.
Och sen drar hon igång pratet. Man bara lyssnar på ordströmmen: Den är
fullsmockad med bilder som allihop är uttryck för det där stora i hennes
liv: Kärlek till Skogen!
– Det är väl ingen skillnad mellan mig och skogen, egentligen. Vi har liksom flutit ihop.
Det gäller både hennes förhållande till skogen och hur hon bor. Kring husen där hon lever tränger sig skogen på, ganska kärleksfullt, och det finns ingen riktig gräns mellan boplats och skog, förklarar hon.
Det verkar passa henne alldeles utmärkt.
När Maria Westerberg var mindre, när hon var barn, då var det
verkligen annorlunda. Då var människan STOR och skogen var liten. Det var
väl kalhyggenas och besprutningarnas tid.
I dag är det tvärtom.
Nu är skogen STOR och människan liten, säger hon.
Det synsättet har nog även bolagen, säger hon.
– Det är jag och Stora Enso..!
Hon skrattar högt och glatt och tycker att det är bra komiskt: Bolaget och den lilla människan har börjat se skogen på samma sätt.
För Maria Westerberg har skogen alltid varit förknippad med
trygghet.
– Varenda gång det har krisat på nåt sätt så har skogen gjort att allt har jämnat ut sig.
Det beror väl på att i kristider är det bra att kunna vända sig till vänner.
Marias vänner finns i skogen.
De ser inte riktigt ut som ”vanligt folk” eller ens som ”ovanligt folk”.
Hennes vänner ser annorlunda ut. De ser ut som pinnar och rötter.
Men det är bara på ytan det.
Under allt det träiga och knotiga så finns det både själ och hjärta.
