Arbetet började 1987 med en musikal på Säffleoperan, Stjärnfall, där Arja Saijonmaa gestaltade Zarah Leander. Det utlöste en unikt bred, het och förvirrad opinionsstorm. Hundratals artiklar och mediainslag trätte om hur mycket Zarah visste om nazismens sanna natur. Aktade skribenter mobiliserade sitt grövsta verbala artilleri. Typ värre än Quisling (Ingrid Segerstedt-Wiberg), Zarah var nazist (Harry Schein), äcklig hyllning (Lena Svanberg), hemsk nazilåt (Hagge Geigert) osv. Finska Ilta Sanomats löpsedel gallskrek: Sprider Arja nazisternas budskap?
Innan man säkert vet att ett rykte talar sant är det skamligt att sprida det. Det har alltid varit en självklar etisk måttstock. De opinionsbildare som deltog i drevet på Arja hade oftast inte sett Stjärnfall innan de gick till attack. I så fall hade de sluppit slå in så många vidöppna dörrar. Stycket lämnade nämligen skuldfrågan öppen och var inte okritiskt till Zarahs hållning. För övrigt var dess tema och budskap ett helt annat. Jag återkommer till det.
När åsiktsåskorna slutade mullra ville jag ge en mer rättvis och framför allt roligare bild av henne. Jag fick Östgötateaterns dåvarande chef Hans Bergström att beställa ett nytt libretto. Det låg klart 1993, hette Hjärtats skafferi och var ett slags spionkomedi; Karl Gerhard spelade hemlig agent, på jakt efter sanningen om Zarahs tyska karriär. Men vissa Zarah-fans var inte intresserade av det problemet. De visade sig vara lika svåra att tas med som belackarna.
Jörgen Mulligan, en tänkt huvudrollsinnehavare, försäkrade t ex att Zarah inte svor. Men hallå, jag hade ju checkat hennes svordomsvanor, bl a med sonen Göran! Därtill har hon själv besjungit dem! Hur som helst gick det inte att överbrygga motsättningarna. Så det blev ingen premiär. Dörren till hjärtats skafferi förblev stängd.
Inför sekeljubiléet av Zarahs födelse beställde Arbisteatern i Norrköping en ny version av stoffet, där hennes vänskap med Karl Gerhard sattes i fokus. Bl a för att vi skulle slippa hamna i nya tvåfrontskrig mellan fans och förtalare. Den frödingska titeln blev En stjärna, en saga, en sång. Premiären 2008 blev en kritikerframgång. Men fansen var besynnerligt kallsinniga.
En känd uttolkare av Zarahs och Karl Gerhards repertoarer tyckte att KG:s rollfigur var för blek; han gick i mellanakten. Reaktionen är typisk för de fans (och föraktare) som inte vill se människan bakom de glättade idol- och hatbilderna. Det var så klart med flit vi visade en sårbar KG, inte bara den vasst världsvane. Kändismagins spegelvärld är en korseld av ömsesidiga projektioner. Rambolagen skonar ingen. Fascinationen bor granne med föraktet.
Tack och lov sattes det 1997 upp en insiktsfullt nyanserad version av Stjämfall. På Dailes Teatris i Riga. Den var proffsigt påkostad, fick lysande kritik och publiken strömmade till. Den lettiska pressen skrev en hel del om Zarah. Såvitt jag förstod fann man den svenska fixeringen vid hennes skuld svår att förstå. För dem tedde den sig oproportionerlig och överspänd.
Bosse Schön, en journalist som grävt djupt i svenskars vandel under nazitiden, gav 2008 ut en bok som presenterar säkerhetspolisens akt om Zarah. Alla de rykten SÄPO granskade visade sig grundlösa. Trots det fortsatte man avlyssna henne livet ut. Att hon befunnits oskyldig men ändå övervakades, det fick varken hon eller offentligheten veta. Enligt Lars Linders DN-recension är detta i sin ordning, rent av ganska självklart. Men snälla Lars, det är inte likt dig att överse med kränkande diskriminering av minoriteter. T ex kvinnliga underhållningsartister. Bör inte även deras integritet respekteras? Oavsett om de uppträtt inför politiskt olämpliga församlingar?
Zarah har blivit en lättköpt skottavla för folk som vill bravera med sin antifascistiska träffsäkerhet. Nya vilda vandringslegender blommar ständigt upp i hennes spår. Folkoperans gangstersåpa Zarah spann nyligen vidare på guilt-by-association-tråden; med scener där lemlästade krigsinvalider hurrar när Goebbels proklamerar der totale Krieg. I mars i år uppförde Göteborgsoperan en ny balett, Herzschmerz, där liken i ett bårhus levandegör Zarahs sånger i mimade tablåer. Ändå skrev Anna Ångström i Svenska Dagbladet att koreografen inte problematiserar tillräckligt kring Leander!!!
Normalt förväntas en dramatiker behålla sina avsikter för sig själv. Att utläsa meningen bakom ett verk är kritikens och publikens uppgift. Men det bör rimligtvis vara okej att bryta mot denna yrkets hederskodex om man blir missförstådd eller stigmatiserad på falska grunder.
Jag beundrar Zarahs artisteri, humor och självkänsla, men hon har aldrig tillhört mina husgudinnor. Alla mina libretton har varit beställningsjobb. Det har aldrig varit min avsikt att spekulera kring graden och arten av hennes skuld eller dubbelmoral. En sån hållning är naturligtvis dömd att missförstås, så jag har legat lågt med den. Den dolda premissen bakom mina Zarahbilder råkar vara en helt annan. Jag har velat belysa det existentiella kärnproblem jag döpt till Rambolagen. Den är ett specialfall av moment 22, denna klumpbeteckning för cirkelbevis, dubbelbindningar, dödlägen och paradoxer.
Det ligger nära till hands att misstänka denna min bekännelse för att vara en efterhandskonstruktion, avsedd att märkvärdifiera mina bidrag till Zarahs eftermäle. Men jag kan gudskelov bevisa att jag haft Rambolagens moment 22 på hjärnan i ett halvt sekel. När Snoddasfebern grasserade som värst skrev jag som gymnasist en uppsats, där jag jämförde folkhemmets idylliska masshysteri kring en sjungande bandyspelare med den hitlerska glanstidens hejaklackar. Uppsatsen lästes högt för klassen och skickades in till tidningen Se, som publicerade den i nr 31, juli 1952. Kontentan av den är, att storskalig kändismagi kan få förödande effekter. En av de lagar som inte ens Adolf Hitler lyckades sätta sig över är just Rambolagen.
I alla mina Zarah-libretton ingår en nyckelscen mellan henne och denne politiske superkändis. Till sin fasa upptäcker Zarah att båda brukar gripas av ett slags magisk passion när de möter sin publik. Scenen är fritt uppdiktad, men dialogen bygger på repliker båda lär ha fällt, fast i andra situationer. För att markera scenens tyngd la vi den sist i första akten på Arbis. Robin Karlssons regi visualiserade därtill Zarahs reaktion, genom att låta en naken dansare hänga sig i en slöja på scenen. På premiären satt jag bredvid Zarahs f d personliga sekreterare. Efter scenen med Hitler vände hon sig mot mig och sa: Det där var väl ändå onödigt. Jag vet inte om hon ogillade greppet eller inte fattade poängen; hur som helst tycks förkunnelsen ha fallit på hälleberget.
Robert M. Pirsig, författare till den moderna klassikern om Zen och motorcykelservice, har även skrivit om vad han kallar den the celebrity force, kändiskraften. Enligt Pirsig fyller den livsviktiga sociala behov. Men ve den kultur som inte lyckas kanalisera celebritetsenergin konstruktivt; den riskerar att vittra sönder och gå under, varnar han.
Sensmoral : jag har här argumenterat för att Rambolagens framfart inom artistvärlden är en fråga på ankdammsnivå, jämfört med dess härjningar inom politiken. Vad vi bl a kallar fascism är en emotionell pestepidemi som ständigt skiftar karaktär, som Bøygen i Ibsens Peer Gynt.
Men det är en helt annan och långt allvarligare historia än Karlstadtösen Sara Stina Hedbergs artistkarriär.
Gottfried Grafström
– 
