Anderssons bykrönika speglar Sverige
Romanen De levandes land var färdig, sista ordet var skrivet.
Efter flera års arbete hade Lars Andersson satt punkt för by-krönikan om Hedås i utkanten av Skived.
– Det var då jag fick diagnosen, säger han.
Sedan talar han mycket öppet om att han har drabbats av en svår sjukdom.
;)
Foto: AA-Fotobeställning [Förstora]
;)
Foto: Mikael Lindblom [Förstora]
;)
Foto: Mikael Lindblom [Förstora]
;)
Foto: Mikael Lindblom [Förstora]
;)
Foto: Mikael Lindblom [Förstora]
;)
;)
;)
;)
Men läkarnas prognos är god. Och efter kirurgi och lång vila väntar den höst, när Lars Andersson lägger fram denna sin tjugofemte bok.
Det är en bok om hans ursprungsplats, det är en roman skriven med kärlek och med respekt för människor och deras liv.
Lars Andersson vill inte kalla de båda delarna för en släktkrönika.
– Det är byn Hedås som är krönikans själva ram, säger han. Därför är det en by-krönika eller en hemmanskrönika. Det är väl inte så vanligt att sånt skrivs..?
Nej, verkligen inte. Men de två böckerna i krönikan har varit nödvändiga för dig att skriva: De handlar ju om - ska man kalla det så? - ditt eget förflutnas förflutna..?
– Ja, precis, och man kanske kan se hela verket som en väldigt omständlig prolog till en sorts ”självdeklaration”!
Några memoarer blir det nog inte. Det närmaste han kommit det är den stora romanen Berget, ett verk med Karlskoga och Bofors som spelplats.
Bykrönikan består av två böcker, två romaner.
Den ena utkom för fyra år sedan, Ljus från ingenstans, den andra ges ut i höst och har boktiteln De levandes land. Krönikan berättar om människor som kommer till och går från ett hemman i byn Hedås, i utkanten av Skived, en plats invid Klarälven. Byns placering i värmländsk geografi har gjort att den samlande titeln på böckerna är: Intill Storälven.
Skildrar anförvanter
De människor som skildras är Lars Anderssons anförvanter på farssidan.
Tidsspannet i den första romanen är enormt, hundratals år, medan perspektivet krymper i höstens roman och omfattar vad som är en människas livstid, i detta fall Idas, författarens farmors.
De trakter där allting händer är Skived och Forshaga, men det görs också utflykter, till Norge, Stockholm och staden Rockford i USA.
I De levandes land har industrialiseringen startat.
I Forshaga väller röken ut ur ett pappersbruks höga skorstenar. Arbetarna strejkar. Livet levs på gott och på ont.
Farmor Idas hem
Nu sitter vi i ett hus i Hedås, farmor Idas hem.
Det är en gråmulen augustidag och det bilsusar från Karlstadsvägen nedanför byn. I köket ställer Lars` mamma Lilly fram kaffe och bröd. Tvååriga dottern Signe har just vaknat och hon gömmer sig blygt i farmors famn.
Sambon Kari är i Karlstad med nyfödde sonen August.
– När jag började med den första romanen var jag lite godtrogen. Jag insåg att det skulle bli svårt att skriva om de första generationerna, för hundratals år sedan, och jag tänkte mig en kort och summarisk sammanställning av vad man kan få veta av dokumenten. Eller vad man kan tro om tiden fram till farmor Idas barndom, säger han.
Men det som skulle bli ett slags inledningskapitel förvandlades under arbetets gång till en hel roman, Ljus från ingenstans.
– Efter att ha lagt ner så mycket arbete - i arkiv och i bibliotek - och umgåtts med dessa människor som levde för längesen så tyckte jag att man kunde kosta på sig att skriva en roman om dem.
Projektet har landat
Det är först nu, med De levandes land, som hela krönikeprojektet ”har landat”, säger Lars Andersson.
– Den nya boken omspänner ungefär ett livslopp, man har en tidshorisont som sammanfaller ungefär med vad en människa kan överblicka, och romanen omspänner också en människas egna minnen och berättade minnen.
Men varför ett så gigantiskt arbete, denna nästan tusensidiga och två romaner stora krönika?
– Byn Hedås i Skived har alltid och med självklarhet varit min ursprungsplats. Det är därifrån jag kommer, genom min far, även om jag inte är uppvuxen där. Därför har jag velat reda ut denna min privata ”mytologi” kring Hedås. Jag har försökt att på allvar komma den riktigt nära. Och som det för det mesta är: När man går in i ett historiskt material så blir man fångad. Det blir nästan en fix idé att ta reda på allt! Man vill vända på varenda sten. Och jag har försökt att få in i böckerna vartenda historiskt faktum jag lyckats spåra upp.
Trots det, trots att fakta har spårats upp, består nog 95 procent av De levandes land av ren fiktion.
– Så glest är det mellan historiska fakta om allmogens liv, kommenterar Lars Andersson.
Fritt spelrum
Författarens fantasi och inbillningskraft gavs ett jämförelsevis mycket fritt spelrum i Ljus från ingenstans.
Dokumentens sakuppgifter var få och fria för tolkningar.
Med höstens roman förhåller det sig lite annorlunda.
– En viktig fråga blev inte aktuell för mig förrän i och med denna nya del: Hur ska man hantera autentiska förebilder när det gäller fabulering? Jag skriver ju om människor som finns i minnet hos levande personer. Hur hanterar man sånt? Tyvärr har jag inte hittat nåt bra svar på det. Man kan bara lita på sitt eget omdöme. Det jag har gjort har jag gjort i kärlek, jag har inte haft för avsikt att skada någon...
Men även inför de som ingen längre har direkta minnen av: Författarens moraliska ansvar är stort, menar han.
– Det är ju personer som även om jag fabulerar så står jag i viss mån till svars inför dem. De är i mångt och mycket fantasiskapelser men de bär autentiska namn och har funnits. Jag vill gärna tänka mig att jag gör dem rättvisa och att jag har någon aning om hur deras liv kan ha gestaltat sig.
Anderssons ursprung
Hedås i Skived är Lars Anderssons ursprung även om han växte upp och mognade i Karlskoga.
Den starka anknytning till Hedås har väl varit en drivkraft. Kanske en nödvändig drivkraft? Hade du kunnat skriva en rent fiktiv krönika, en som inte handlar om din egen släkt, ditt eget ursprung?
– Det hade inte varit intressant, svarar Lars Andersson. Krönikan är resultatet av något av en fix idé som har följt mig genom åren. Redan i förordet till förstaupplagan av Bikungskupan från 1982 skriver jag att romanen är tänkt som en början på en bred skildring...
Då och åren omedelbart därefter var det inte ”rätt läge” för honom att skriva en stor och bred socialhistorisk skildring.
– Men nu har jag faktiskt skrivit just den boken!
Men det är ett ovanligt skönlitterärt verk. Episka krönikor av detta slag skrivs inte så ofta i vårt land?
– Nej, och det vore kanske pretentiöst av mig att komma med jämförelser med bykrönikörer som Sara Lidman och Sven Delblanc.
Men de skrev den sortens krönikor. Och det berodde nog på att de tillhörde den sista generationen författare som kom ur den byvärlden.
Om kärlek, liv och död
De levandes land är en roman om Hedås och människorna, om Skived, Forshaga, strejker, kärlek, liv, död.
Det är en roman som handlar om hur ett nytt Sverige växer fram.
Hedås, Skived, Forshaga, de kan gärna få stå som symboler för en utveckling som gick fram över hela landet.
– Det finns alldeles för mycket enkla klichéartade bilder av Sveriges framväxt, säger Lars Andersson, och jag tror att det är viktigt för ett land att inte bara tro på dessa de senaste klichébilderna av sig självt.
Sedan talar vi om andra böcker än de två romanerna om by i Skiveds utkant.
Det har faktiskt gått 38 år sedan Lars Andersson debuterade, med romanen Brandlyra, en medvetet Sandemoseinspirerad berättelse vars litterära mogenhet fick konspiratoriskt lagda bedömare att misstänka den unge författaren för att vara ”bulvan” åt en äldre...
Så var det inte, naturligtvis, och detta bekräftades när den andra boken utkom, Vi lever våra spel.
I slutet av 70-talet skrev Lars Andersson romanen Snöljus, delvis en politiskt laddad spänningsroman, delvis också ett tidsdokument.
Starkt påverkad
Därefter kom essäsamlingarna, romanerna, reportageböckerna, biografin över Tage Aurell, deckaren Artemis, och romanen om den unge Harry Martinson, Vägen till Gondwana, en bok starkt påverkad av att Lars Andersson då levde ett liv tillsammans med en indisk poet och översättare.
För tolv år sedan Augustnominerades Lars Anderssons roman Berget, för drygt tjugo år sedan utkom romanen Pestkungens legend i en jätteupplaga som delades ut till gymnasieeleverna i avgångsklassen.
En tid var Lars Andersson kulturchef på tidningen GT.
Han var också tillsammans med poeten Ylva Eggehorn redaktör för tidskriften Vår lösen.
Och - ett notervärt faktum - han har som vuxen bott på ett mycket stort antal platser: Lund, Karlskoga, Forshaga, Romstad i Karlstad, Åmot i trakten av Mangskog, Brunskog...
Är detta ett tecken på rotlöshet?
– Nej, inte rotlöshet, säger han med ett leende, men säkert en sorts rastlöshet.
Rotlöshet, nej, det är det inte, Lars Andersson vet var han har sina rötter.
Rötterna finns i en by i kanten av Skived.
