Inget olympiskt guld till Lerin
KULTUR: Kulturella OS-grenar
Annat var det i Berlin 1936. Då fick Karlstad både silver och guld i fribrottning. Knut Fridell vann i lätt tungvikt och Ture Andersson fick silver i weltervikt. Att dessa Karlstadpojkar var glada över sina medaljer kan jag se på bilderna i min pappas mycket slitna exemplar av praktverket Sommar-olympia 1936. Knut Fridell ler där nästan lika glatt som spelens speciella beskyddare – Adolf Hitler och Sveriges dåvarande kronprins Gustaf Adolf.
;)
Foto: Pressens Bild [Förstora]
;)
Foto: PRESSENS BILD [Förstora]
;)
Foto: REPORTAGEBILD [Förstora]
;)
Foto: Lars Pehrson / SvD / SCANPIX [Förstora]
En annan som kunde ha varit glad ifall han varit med 1936 är Lars Lerin.
Om han varit 50 år äldre hade han nog haft goda möjligheter att vinna olympisk medalj. På den tiden upprätthöll man ännu den antika traditionen att tävlingarna inte bara skulle omfatta vad vi i dag räknar som idrott utan också konst, musik och litteratur. Därför ingick i tävlingarna sådant som Målning och grafik, Teckningar och akvareller, Skulpturer, Kompositioner för orkester, Litteratur, Reliefer samt Stadsplaneförslag.
I Lars Lerins frånvaro utmärkte sig en annan värmlänning, Gustaf Fjaestad. Visserligen kom han – i motsats till stockholmaren Stig Blomberg – inte på medaljplats, men två av hans tavlor köptes av tyska riksministrar. Kan man kanske gissa att den ene köparen var den konstintresserade Sverige-vännen Hermann Göring?
Mot bakgrund av Gustaf Fjaestads framgång hade man kanske kunnat vänta sig en guldmedalj i litteratur för en annan värmlänning, men Selma Lagerlöf kom inte till start.
Kanske var det lika bra! Det var påfallande många tyskar och italienare som fick medalj i grenarna Lyrik och Epik! Dessutom kan man i efterhand uppfatta en politisk underton i titlarna på några av de prisbelönta verken. Inte minst gäller det tysken Wilhelm Ehmers På världens topp som belönades med silvermedaljen i Epik.
Det är svårt att inte förknippa titeln på detta verk med värdnationens planer på världsherravälde!
Det förvånar därför knappast att tyska konstnärer inte hade någon framgång alls i den nästföljande Olympiaden – ruinspelen i London 1948. I de konstnärliga grenarna fick Tyskland inte enda medalj, men påfallande många gick till England och Frankrike eller till neutrala länder som Sverige och Schweiz. För svenskt vidkommande kunde man glädja sig åt en guldmedalj i skulptur till Gustaf Nordahl. Tre andra med namnet Nordahl fick i detta OS guldmedalj i fotboll, men de var inte släkt med Gustaf.
Den politiska problematiken är nog en av förklaringarna till att de konstnärliga grenarna – till förfång för Lars Lerin – togs bort från det olympiska programmet från och med Olympiaden i Helsingfors 1952. Ett annat skäl är säkert att olympiasegrarna inte alltid haft så stor glädje av sina medaljer. Det gäller inte minst Olympiaden i Berlin 1936. I motsats till segrarna i friidrott – till exempel fyrfaldige guldmedaljören Jesse Owens – har några av de belönade konstnärerna fått ett dåligt eftermäle. Så blev det för lyrikpristagaren Ehmers, som visserligen blivit ihågkommen för sin hyllningsdikt till Hitler med anledning av dennes 50-årsdag, men som bortsett från det är i stort sett bortglömd.
Det mest positiva som brukar sägas om honom är att han var bra på att erkänna sina misstag.
Ett något bättre eftermäle fick guldmedaljören i stadsplanering, Werner March. Som arkitekten bakom Berlins Olympiastadion har han gått till historien. Han fick också många tillfällen att visa sina talanger efter Andra Världskriget. Som bekant var behovet av arkitekter och stadsplanerare stort, när den nazistiska eran väl var över.
March är inte de enda Olympiasegrare som varit intresserad av stadsplanering. En annan var den romerske kejsaren Nero (37–68 efter Kristus). Efter att ha bränt ner och återuppbyggt stora delar av staden Rom år 64 före Kristus vann han seger i hästkapplöpning år 67 efter Kristus. Nero ramlade visserligen av sitt ekipage, men han tilldömdes ändå segern med motiveringen att han säkert skulle ha vunnit, om han inte fallit av.
Kanske var det på detta som han syftade, då han inför hotet att bli avrättad av sina motståndare tog avsked till livet med de bevingade med orden: ”Vilken konstnär går inte förlorad i mig!”.
Mot bakgrund av Neros öde får man kanske vara glad över att Lars Lerin inte kommer att få någon guldmedalj i sommarens OS i London!
Dessutom har han ju ganska mycket annat att glädja sig åt!
