Bachs musiknovell om Jesus från Nasaret
OPERA
Oavsett om man är troende eller inte, är det omöjligt att inte känna kraften i evangelisten Johannes` berättelse.
En berättelse som Johann Sebastian Bach använde när han på 1720-talet komponerade Johannespassionen.
I lördags kväll hade en operaversion av Johannespassionen premiär på Wermlandsoperan.
Man bör avstå från att ”recensera” Bachs musik; det vore som att börja peta i Hamletdramat. Musiken är en central del av det västerländska kulturarvet.
Och just Johannespassionen är en enorm skatt av tonernas skönhet, med underbara arior, körpartier och genialiska recitativ.
Musiken har smälts samman med evangelistens text, en berättelse som i programbladet träffande beskrivs som en kortare ”novell” i jämförelse med de tre tidigare evangeliernas ”romaner”.
Denna Johannes` ”novell” om Jesu liv och död går dock på djupet på ett mirakulöst sätt. Evangeliet är ett storslaget diktverk i lika hög grad som det är en av kristenhetens teologiska grundpelare.
Att Bach i sin musik kunde lyfta fram båda dessa båda drag i texten är också det ett mirakel.
Fullt möjligt
Det är naturligtvis fullt möjligt för en orkester att framföra verket utan känslomässig laddning och musikalisk briljans.
Musik av ”den femte evangelisten” – Bach kallas så – kan ibland tolkas på ett alltför kliniskt, nästan matematiskt kliniskt sätt.
Men Wermlandsoperans orkester, försedd med träflöjter, barockstråkar, cembalo och en mycket kreativ dirigent, Henrik Schaefer, överraskar mer än många gånger förr.
Orkestern är liten om man fäster sig vid antalet musiker.
Den är betydligt större om man ser till det musikaliska resultatet. Och sällan har Wermlandsoperans musikanter varit så bra som i lördags kväll.
Under de knappt två timmarnas Johannespassion dök faktiskt tanken upp:
Kanske var det så här det lät vid urpremiären i en tysk kyrka år 1724?
Sjunger med en skönhet och balans som aldrig sviktar
Jesusrollen sjungs av Dominik Köninger, evangelisten Johannes av Mathias Hedegaard, och Johan Schinkler (haltande med avsliten hälsena) är Petrus, lärjungen som trefaldigt förnekar Jesus.
AnnLouice Lögdlund är ängel och den första på scenen: Blygrå pelare och ett tomt nattvardsbord. Hanna Husáhr är Maria Magdalena, Anna Maria Krawe tjänarinnan, Jonas Durán tjänaren.
Johan Rydh har den komplicerade rollen som Pilatus, den romerske ståthållaren som mot sin vilja röjer vägen för Jesus till Golgata och korsfästelsen.
Alla sångarna och – det måste understrykas – Wermlandsoperans kör sjunger med en skönhet och balans som aldrig sviktar.
Väcker en del frågor
Tobias Kratzers regi blandar dåtid och nutid. Tortyrscener och förhörsmetoder lyfter in nutiden i dramat, de agerandes kläder och uppträdande likaså.
På detta sätt betonar Kratzer evangeliets och musikens tidlöshet.
Vissa regigrepp väcker en del frågor, bland annat ängelns enorma vingar: De ger en känsla av skolpjäs.
Men andra saker, det mesta, drabbar åskådaren/åhöraren med full kraft.
Som detta att den berömda och hånande skylten med INRI (”Jesus från Nasaret, judarnas konung) som sattes på korset, i denna uppsättning ersatts med samma bokstäver men skrivna med Jesu eget blod på hans bröst.
Wermlandsoperan, Karlstad
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi: Rainer Sellmaier,
Ljus: Björn Skansen,
Mask: Christina Johnson.
Wermlandsoperans orkester, barnkör och Wermlandsensemblen.
Dirigent: Henrik Schaefer
I rollerna: Matthias Hedegaard (evangelisten Johannes), Dominik Köninger (Jesus), AnnLouice Lögdlund (ängeln), Hanna Husáhr (Maria Magdalena), Anna-Maria Krawe (tjänarinnan), Johan Schinkler (Petrus), Jonas Durán (tjänaren), och Johan Rydh (Pilatus).
Verket sjungs på tyska; svensk översättning visas på skärmar.































































