Två som triggar vårt bildtolkande
KONSTRECENSION: BRÄNNSTRÖM OCH HOLM I KRISTINEHAMN:
Relatum
Susann Brännström och Niklas Holm.
Utställningen pågår till den 9 april.
;)
Foto: unknown [Förstora]
;)
Foto: unknown [Förstora]
Susann Brännström och den Kristinehamnsbördige Niklas Holms verk har visats på gallerier runt om i världen.
Nu är det Kristinehamns konstmuseums tur i utställningen Relatum. Här leker de båda konstnärerna med besökarens egen förmåga att associera och tolka. Formspråket är fritt.
Hur man som besökare kan tolka de olika verken är ännu friare beroende på de egna referensramarna.
En tredimensionell känsla
De mjuka formerna och starka färgerna i Susann Brännströms målningar är det första som möter besökarens blick. De ger en illusion av att vara något annat än en målning, ett exempel på det är i verket The last piece. På en mörk bakgrund samsas där en mängd olika färger och former. Djupet i målningen gör att den förmedlar en textilkänsla där färgpartierna blir som ett lapptäcke. Här får besökaren verkligen betrakta verket från flera håll för att förstå att det faktiskt är en målning och inte textil eller en relief.
Och ju mer man tittar på Brännströms verk, desto mer upptäcker man i dem. Det är precis som en del bilder i barnböcker, i stil med Jan Lööfs illustrationer, där fler figurer dyker upp ju mer läsaren studerar boksidan. Här syns olika gestalter, stenblock och Los Angeles luftföroreningar i form av rosa smogliknande moln.
Här kan betraktaren verkligen låta fantasin flöda!
En passerad tid
Tyngre blir det i Niklas Holms verk som är mörkare både vad gäller färgskalan och känslan de förmedlar. Ändå kompletterar Brännström och Holms verk varandra på ett bra sätt. Det är som att livets glada färger och former möter våra tyngre minnen och erfarenheter.
I utställningsbladet beskrivs Holms målningar som en barock-psykadelisk-fantasivärld. För mig är orden ”en passerad tid” mer passande. Kanske kan det ses som minnesfragment från någon som var ung på 1980-talet?
Niklas Holms Remnant of past glory, som också är hans största verk i utställningen, påminner om ett graffitiverk, men som ett suddigt minne. I mörka toner av lila, beige och gult är det diffust och grumligt precis som om det vore uppfört på en sliten betongvägg i en mörk tunnel.
Målningarna i serien Signes 1-4 sticker definitivt ut färgmässigt från Niklas Holms andra verk i utställningen. I ultraskarpa nyanser av rosa, orange och gult kan motiven liknas vid gamla neonskyltar. Neonskyltar som irriterat blinkar på ett lokalt hak som passerat sitt bäst-före-datum.
Det största frågetecknet i utställningen är inte verken utan hängningen. På vissa ställen blir den både kal och gles på museets stora vita väggar. Man får känslan av att något saknas.
Eller så beror den ödsliga känslan på att man helt enkelt vill se mer av både Susann Brännström och Niklas Holms målningar.
