2017-09-26 19:13

2017-09-26 19:14

Konstprofessorn om några favoriter

Hans-Olof Boström ger ut sin tionde bok

– Det här är ett mycket personligt urval, säger Hans-Olof Boström och lämnar över en tjock bunt A4-sidor.
Bunten är ett korrektur till boken Konst i Värmland.
Det är en i Baltikum tryckt essäsamling som både tryckeri och förlag har lovat ska finns i sinnevärlden lagom till bokmässan i Göteborg.
Eftersom den invigs under torsdagen är det en aning brådis..,.

Men när Hans-Olof Boströms tionde bok Konst i Värmland når sin läsekrets kommer densamma att få en god blandning av sakkunskap, inspirerande analyser av konst, allvar och humor.

– Jag har bara ett övergripande ”tema” för boken - bortsett från det värmländska - och det är: Hög konstnärlig kvalitet och djup originalitet, säger han.

Men Hans-Olof Boström har ett tillägg till detta det nyss sagda:

– Inget dussinmåleri, inget söndagsmåleri, enbart bra konstnärer och bra konst!

Boström är kritisk till det han kallar ”amatörism” inom konsten.

Han vill inte nämna några namn.

Men tveklöst använder han ordet ”amatörism” på ett föga kärleksfullt sätt, snarare vill han att ordet ska vara just ”pejorativt” vilket bland annat betyder ”kränkande” och ”nedsättande”.

Cronqvist och Broosarna

En sådan stram bedömning av vad som är god konst - enligt Hans-Olof Boström - kan väl inte ge plats i boken för så många?

Helt riktigt är det så, men Boström säger också i bokens förord att det både finns och har funnits konstnärer som är lika bra som de han har presenterat:

”Men jag har inte kunnat tränga lika djupt in i deras skapande”.

De konstnärer han presenterar - ett 20-tal - har från början inte alla haft alltför djupa rötter i Värmland.

Flera har kommit flyttandes till landskapet, och andra har flyttat därifrån. Lena Cronqvist tillhör den senare kategorin: ”Värmland har jag ingen kontakt med”, har hon sagt, ”men det finns en grav i Värmland”.

Ett annat exempel är Karin och Marc Broos, konstnärsparet som i Boströms bok presenteras med beundran.

Beundran för Fagerkvist

Beundran är också det som lyfter texten om den märklige Thor Fagerkvist, målaren och grafikern som hämtade både andlig näring och inspiration ur Bibeln.

Fagerkvist bodde i trakten av Persberg utanför Filipstad, var vegan och råkade inte sällan i krakel med beställarna av kyrkokonst: Fagerkvist var en i bästa mening egensinnig målare.

Han var också en av de ledande träsnittsgrafikerna och bokillustratörerna.

En annan mindre känd konstnär var Roland Dufström i Torsby, en oförtjänt bortglömd bildmakare som här lyfts fram av Boström.

Att Hans-Olof Boström skriver om Lars Lerin, ja, hur skulle detta kunna undvikas om en bok vill göra anspråk på en någorlunda seri ös bild av värmländsk konst.

Och Kenneth Börjesson i Brunskog, de starkt stiliserade och abstraherade husmotivens målare: Av konstprofessorn Boström sätts hans bilder under ”lupp” och befinns vara av hög klass.

Dags, alltså, att Börjesson ombeds att skapa en stor separatutställning på något av de värmländska konstmuseerna.

Be Boström göra jobbet!

Textilkonstnären Ulla Magnusson, skulptören Bo Jonzon, ”fotorealisten” Joakim Johansson, Kajsa Zetterquist och hennes släktingar och kolleger Jörgen och Olle Zetterquist: Som synes handlar det om konst på hög nivå.

Vilket - onödigt att påpeka - naturligtvis gäller också för Gustaf Fjaestad och Christian Eriksson, föregångare till mycket inom inte bara värmländskt skapande utan nationella ikoner.

Som sagt, flera betydande värmländska konstnärer saknas, men fullständighet och heltäckning har inte varit syftet med Hans-Olof Boströms mycket underhållande, lärorika, ibland provocerande bok.

Ett fullständighetens och modernt verk om värmländsk konst saknas.

Bidragsgivande myndigheter och föreningar, privata sponsorer och konstintresserad allmänhet borde gå ihop, bilda en välfungerande kommitté, och därefter ta kontakt med Hans-Olof Boström och be honom göra jobbet.

Det skulle nog bli både kunskapsrikt och läsvärt.

Men när Hans-Olof Boströms tionde bok Konst i Värmland når sin läsekrets kommer densamma att få en god blandning av sakkunskap, inspirerande analyser av konst, allvar och humor.

– Jag har bara ett övergripande ”tema” för boken - bortsett från det värmländska - och det är: Hög konstnärlig kvalitet och djup originalitet, säger han.

Men Hans-Olof Boström har ett tillägg till detta det nyss sagda:

– Inget dussinmåleri, inget söndagsmåleri, enbart bra konstnärer och bra konst!

Boström är kritisk till det han kallar ”amatörism” inom konsten.

Han vill inte nämna några namn.

Men tveklöst använder han ordet ”amatörism” på ett föga kärleksfullt sätt, snarare vill han att ordet ska vara just ”pejorativt” vilket bland annat betyder ”kränkande” och ”nedsättande”.

Cronqvist och Broosarna

En sådan stram bedömning av vad som är god konst - enligt Hans-Olof Boström - kan väl inte ge plats i boken för så många?

Helt riktigt är det så, men Boström säger också i bokens förord att det både finns och har funnits konstnärer som är lika bra som de han har presenterat:

”Men jag har inte kunnat tränga lika djupt in i deras skapande”.

De konstnärer han presenterar - ett 20-tal - har från början inte alla haft alltför djupa rötter i Värmland.

Flera har kommit flyttandes till landskapet, och andra har flyttat därifrån. Lena Cronqvist tillhör den senare kategorin: ”Värmland har jag ingen kontakt med”, har hon sagt, ”men det finns en grav i Värmland”.

Ett annat exempel är Karin och Marc Broos, konstnärsparet som i Boströms bok presenteras med beundran.

Beundran för Fagerkvist

Beundran är också det som lyfter texten om den märklige Thor Fagerkvist, målaren och grafikern som hämtade både andlig näring och inspiration ur Bibeln.

Fagerkvist bodde i trakten av Persberg utanför Filipstad, var vegan och råkade inte sällan i krakel med beställarna av kyrkokonst: Fagerkvist var en i bästa mening egensinnig målare.

Han var också en av de ledande träsnittsgrafikerna och bokillustratörerna.

En annan mindre känd konstnär var Roland Dufström i Torsby, en oförtjänt bortglömd bildmakare som här lyfts fram av Boström.

Att Hans-Olof Boström skriver om Lars Lerin, ja, hur skulle detta kunna undvikas om en bok vill göra anspråk på en någorlunda seri ös bild av värmländsk konst.

Och Kenneth Börjesson i Brunskog, de starkt stiliserade och abstraherade husmotivens målare: Av konstprofessorn Boström sätts hans bilder under ”lupp” och befinns vara av hög klass.

Dags, alltså, att Börjesson ombeds att skapa en stor separatutställning på något av de värmländska konstmuseerna.

Be Boström göra jobbet!

Textilkonstnären Ulla Magnusson, skulptören Bo Jonzon, ”fotorealisten” Joakim Johansson, Kajsa Zetterquist och hennes släktingar och kolleger Jörgen och Olle Zetterquist: Som synes handlar det om konst på hög nivå.

Vilket - onödigt att påpeka - naturligtvis gäller också för Gustaf Fjaestad och Christian Eriksson, föregångare till mycket inom inte bara värmländskt skapande utan nationella ikoner.

Som sagt, flera betydande värmländska konstnärer saknas, men fullständighet och heltäckning har inte varit syftet med Hans-Olof Boströms mycket underhållande, lärorika, ibland provocerande bok.

Ett fullständighetens och modernt verk om värmländsk konst saknas.

Bidragsgivande myndigheter och föreningar, privata sponsorer och konstintresserad allmänhet borde gå ihop, bilda en välfungerande kommitté, och därefter ta kontakt med Hans-Olof Boström och be honom göra jobbet.

Det skulle nog bli både kunskapsrikt och läsvärt.