2017-08-13 15:44

2017-08-13 15:44

Underhållande och lärorik

BOKEN: Storverk. En tegelsten om nittio år i familjen Manns liv.

Tilmann Lahme
Familjen Mann
Översättning: Linda Östergaard
Albert Bonniers förlag

Drygt 450 personer i registret, ett appendix på 50 sidor och 1 200 noter: Där har ni murbruket till Tilmann Lahmes biografiska tegelsten Familjen Mann.

Thomas Mann hade fru och sex barn och här blir de alla porträtterade. Lahme följer dem från år 1922, går kronologiskt fram och sätter punkt 2002 när det sista barnet dör.

Thomas Mann var en genial författare men en usel far. Han försummade sina barn och favoriserade de två minsta, de som vinglade mest och inte förrän sent fick någon ordning på sina liv. Han gjorde inte heller någon hemlighet av vad han tyckte om de olika barnen.

Pressen skrev gärna om den berömda familjen och slog upp deras konflikter och kriser. Man anar att de texterna på sin tid var rätt kolorerade. Men Lahme faller inte in i den tonen även om vi i detalj får veta hur de här personerna lever ihop, hur de bråkar med varandra och hur de försonas Det är alltid den viljestarka modern som med sina skyddande och styrande nypor löser alla praktiska och sociala problem, som när Michael, den yngste, ger rektorn på sin musikskola en örfil.

De två äldsta barnen, Erika och Klaus, ställer tidigt till skandaler och offentliga upptåg. De gör en jorden-runt-resa där de tar sig fram ”med hjälp av humor, framfusighet och faderns namn”. Samma år, 1929, får Thomas Mann nobelpriset och deras stora skulder från den långa, exklusiva resan kan betalas av.

Bordsgäst

Jag läser Lahmes familjebok med stort nöje, den är underhållande, lärorik och tät och har ett oväntat högt tempo. Lahme lyckas också plocka fram roliga och viktiga passager ur tidningar, romaner, recensioner och debattartiklar.

Samtidigt är det som om han sitter med vid bordet i Manns hem och lyssnar på samtalen och antecknar. Jag får det intrycket att han är uppriktig och rättvis; han avslöjar egentligen allt som de åtta säger och tänker (deras dagböcker och brev är utgivna eller finns i arkiven) men presenterar det hela i huvudsak med sympati. Där finns ändå milt ironiska formuleringar och det händer att han dömer föräldrar och barn hårt.

När Mann vill tillägna en vän en av sina noveller tackar denne nej; han tycker att barnen i texten blir alltför ”prisgivna”. Det gäller generellt; figurerna i sina böcker skapar Mann gärna med hjälp av verkliga personer, ofta vänner och släkt, och de blir ibland mycket porträttlika. Lahme gör inte så mycket av den insikten. Han kommer på det hela taget sällan riktigt nära mästarens litterära texter.

Fokus saknas

Det mesta i boken handlar om turbulensen i familjen och allt i den vägen tar ju hustrun hand om. Ibland får jag en känsla av att Lahme agerar på samma sätt, att inte heller han vill störa geniet för mycket med sådant som händer utanför skrivrummet. När Mann ifrågasätts eller angrips av andra blir hans reaktioner och hur barnen försvarar honom däremot noga bokförda men i övrigt lever fadern som i ett elfenbenstorn.

En effekt av att de sex barnen får så pass mycket uppmärksamhet är att centralfiguren själv, nobelpristagaren Mann, ofta hamnar i biografisk skugga. Därmed saknar verket emellanåt naturligt fokus.

Däremot fungerar Familjen Mann utmärkt som historiebok. När Lahme minutiöst följer en högborgerlig familjs öden får vi på köpet en handfast beskrivning av den tyska nationens uppgång, fall och återuppståndelse. Han har också valt att lägga fokus på bästa tänkbara brytpunkt: där kulturen möter politiken.

Nödvändiga detaljer

Tilmann Lahme själv har varit helt beroende av forskningen om Mann och de enskilda barnen, erkänner han i sitt Appendix, men om familjen ”som helhet finns inte mycket skrivet”.

Är det då nödvändigt att täppa till den luckan? Behöver vi verkligen känna till det som hände mellan de fyra, palatslika väggar där familjen Mann levde? I detalj?

Jag blir sittande med de frågorna i knäet. Men, som sagt, boken är både välskriven, respektfull och underhållande och det räcker förstås långt.

Dan Sjögren

Drygt 450 personer i registret, ett appendix på 50 sidor och 1 200 noter: Där har ni murbruket till Tilmann Lahmes biografiska tegelsten Familjen Mann.

Thomas Mann hade fru och sex barn och här blir de alla porträtterade. Lahme följer dem från år 1922, går kronologiskt fram och sätter punkt 2002 när det sista barnet dör.

Thomas Mann var en genial författare men en usel far. Han försummade sina barn och favoriserade de två minsta, de som vinglade mest och inte förrän sent fick någon ordning på sina liv. Han gjorde inte heller någon hemlighet av vad han tyckte om de olika barnen.

Pressen skrev gärna om den berömda familjen och slog upp deras konflikter och kriser. Man anar att de texterna på sin tid var rätt kolorerade. Men Lahme faller inte in i den tonen även om vi i detalj får veta hur de här personerna lever ihop, hur de bråkar med varandra och hur de försonas Det är alltid den viljestarka modern som med sina skyddande och styrande nypor löser alla praktiska och sociala problem, som när Michael, den yngste, ger rektorn på sin musikskola en örfil.

De två äldsta barnen, Erika och Klaus, ställer tidigt till skandaler och offentliga upptåg. De gör en jorden-runt-resa där de tar sig fram ”med hjälp av humor, framfusighet och faderns namn”. Samma år, 1929, får Thomas Mann nobelpriset och deras stora skulder från den långa, exklusiva resan kan betalas av.

Bordsgäst

Jag läser Lahmes familjebok med stort nöje, den är underhållande, lärorik och tät och har ett oväntat högt tempo. Lahme lyckas också plocka fram roliga och viktiga passager ur tidningar, romaner, recensioner och debattartiklar.

Samtidigt är det som om han sitter med vid bordet i Manns hem och lyssnar på samtalen och antecknar. Jag får det intrycket att han är uppriktig och rättvis; han avslöjar egentligen allt som de åtta säger och tänker (deras dagböcker och brev är utgivna eller finns i arkiven) men presenterar det hela i huvudsak med sympati. Där finns ändå milt ironiska formuleringar och det händer att han dömer föräldrar och barn hårt.

När Mann vill tillägna en vän en av sina noveller tackar denne nej; han tycker att barnen i texten blir alltför ”prisgivna”. Det gäller generellt; figurerna i sina böcker skapar Mann gärna med hjälp av verkliga personer, ofta vänner och släkt, och de blir ibland mycket porträttlika. Lahme gör inte så mycket av den insikten. Han kommer på det hela taget sällan riktigt nära mästarens litterära texter.

Fokus saknas

Det mesta i boken handlar om turbulensen i familjen och allt i den vägen tar ju hustrun hand om. Ibland får jag en känsla av att Lahme agerar på samma sätt, att inte heller han vill störa geniet för mycket med sådant som händer utanför skrivrummet. När Mann ifrågasätts eller angrips av andra blir hans reaktioner och hur barnen försvarar honom däremot noga bokförda men i övrigt lever fadern som i ett elfenbenstorn.

En effekt av att de sex barnen får så pass mycket uppmärksamhet är att centralfiguren själv, nobelpristagaren Mann, ofta hamnar i biografisk skugga. Därmed saknar verket emellanåt naturligt fokus.

Däremot fungerar Familjen Mann utmärkt som historiebok. När Lahme minutiöst följer en högborgerlig familjs öden får vi på köpet en handfast beskrivning av den tyska nationens uppgång, fall och återuppståndelse. Han har också valt att lägga fokus på bästa tänkbara brytpunkt: där kulturen möter politiken.

Nödvändiga detaljer

Tilmann Lahme själv har varit helt beroende av forskningen om Mann och de enskilda barnen, erkänner han i sitt Appendix, men om familjen ”som helhet finns inte mycket skrivet”.

Är det då nödvändigt att täppa till den luckan? Behöver vi verkligen känna till det som hände mellan de fyra, palatslika väggar där familjen Mann levde? I detalj?

Jag blir sittande med de frågorna i knäet. Men, som sagt, boken är både välskriven, respektfull och underhållande och det räcker förstås långt.

Dan Sjögren