2017-07-20 15:26

2017-07-20 15:27

Mycket lärd, mycket läsvärd

KULTUR: Bengt Hallgren från Arvika, berättare, antinazist, teolog, har avlidit

Om den värmländske författaren Bengt Hallgren skrev en gång litteraturvetaren Lennart Bernesjö att: ”Hallgrens stilkonst liknar ingen annans...”
Häromveckan avled denne odlare av en högst ovanlig, kanske unik, litterär stil.
Bengt Hallgren, född i Arvika, bosatt på Lidingö, blev nästan 95 år och gav ut 25 mycket läsbara och läsvärda böcker.

Bengt Hallgren var järnhandlarson från Arvika, den värmländska metropol som blev utgångspunkten för flera av hans bästa böcker.

Böcker som med få undantag var små till formatet men stora till sitt innehåll.

Ett gott exempel - i stort sett fritt från allt Arvikainflytande - är ”Din galne, men redlige Tegnér” (1972). Boken har, som alltid när det gällde Hallgrens verk, stort underhållningsvärde.

Och den bygger på ett ännu större mått av kunskap om Tegnér, för övrigt det geni om vilket Bengt Hallgren skrev en avhandling år 1957.

Avhandlingen gjorde honom till filosofie licentiat. Teologie kandidat hade han blivit i Uppsala redan år 1949.

Hallgrens lärdom var stor, och han ägde ett enormt arkiv med klipp ur dagliga tidningar, företrädesvis artiklar och recensioner med anknytning till hans specialämnen, litteratur och teologi.

Arvika

Bengt Hallgren debuterade år 1966 med den av kritiken väl mottagna ”Arvika”. Boken utkom på NWT:s förlag; ett tiotal av hans 25 böcker publicerades av NWT.

Fyra av böckerna om Arvika samlades till nyutgåvan ”Arvikakvartetten” (1986), men de litterära och självbiografiska minnena från hemstaden skulle leda till ytterligare en bok, ”Fars järnhandel” (1998).

Nordiska museet publicerade. Och det sedan länge nedlagda bokförlaget Alba gav för 37 år sedan ut ”Mitt Värmland”, ett samarbetsprojekt med den finlandssvenske konstnären och illustratören Henrik Tikkanen.

Med ”Renässans” (1993) överraskade Hallgren genom att boken var väsentligt större till omfånget än vanligt.

Det blev också en av hans bästa böcker, ett påstående som - med tanke på hans tidigare böckers höga kvalitet - bör ses som toppbetyg.

Värmländsk nazism

”Hallgrens stilkonst liknar ingen annans...”

Det är lätt att hålla med om litteraturkritikern Lennart Bernesjös påstående.

Om begreppet ”stilkonst” ses som mycket omfattande och täcker val av ämnen - ja, då kan order ”unik” vara lämpligt. Bengt Hallgrens berättarkonst var just unik.

Han älskade att skriva om värmländska präster och eventuella teologiska utspel: Glöm inte att skalden Tegnér blev biskop i Växjö!

Han hade vidare alls ingenting emot att lyfta fram exempel på värmländsk nazism. Ett av de få värmländska inslag som väckte hans vrede, ja, till och med hat.

Men det märkliga med Hallgrens antinazism var att den gavs en - ibland - komisk ton: Förakt blandat med en humoristisk syn även på representanter för ondskan.

Himmlerbesök?

Under större delen av sitt långa liv var Bengt Hallgren bosatt långt från Arvika och Värmland.

Han hade hemmaprovinsen på lämpligt avstånd och han följde Värmlands öden och äventyr med största intresse samtidigt som han utnyttjade sitt historiska kunnande.

Hallgren var förbluffande sakkunnig om värmländsk personhistoria och händelser som han förvandlade till anekdoter.

Kanske var inte allt han skrev helt och full förenligt med verkliga händelser.

Hur var det till exempel med uppgiften att Heinrich Himmler, en av de tyska nazisternas vidrigaste, en gång tog en promenadpaus under ett tågstopp i Arvika?

Ingen efterföljare

I Hallgrens böcker passerar de verkligt stora gestalterna förbi: Luther och Heine, den norske författaren Kielland och filosofen Nietzsche, det är bara en knapp handfull.

Tegnér fick en egen bok, Selma Lagerlöf förekommer lite varstans, och Hallgrens släktingar dyker upp ofta, till exempel i 60-talsboken ”Farfars honung”.

Alla hans böcker präglas av detta som Lennart Bernesjö ringar in med sina ord: En stilkonst som ”liknar ingen annans”.

Men detta hjälper inte i dessa yttersta dagar, när en stilkonst som Hallgrens inte odlas i svensk litteratur.

Såvitt det går att bedöma har han ingen sann efterföljare.

Goda elever

Under många år var Bengt Hallgren lärare i svenska och religionskunskap vid Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm.

Han var en uppskattad lärare och bland eleverna hade han flera som senare skulle nå höga positioner inom svenskt kulturliv.

Någon blev till och med ledamot av Svenska Akademien, ett faktum som gladde den värmländske berättaren mycket.

Bengt Hallgren var järnhandlarson från Arvika, den värmländska metropol som blev utgångspunkten för flera av hans bästa böcker.

Böcker som med få undantag var små till formatet men stora till sitt innehåll.

Ett gott exempel - i stort sett fritt från allt Arvikainflytande - är ”Din galne, men redlige Tegnér” (1972). Boken har, som alltid när det gällde Hallgrens verk, stort underhållningsvärde.

Och den bygger på ett ännu större mått av kunskap om Tegnér, för övrigt det geni om vilket Bengt Hallgren skrev en avhandling år 1957.

Avhandlingen gjorde honom till filosofie licentiat. Teologie kandidat hade han blivit i Uppsala redan år 1949.

Hallgrens lärdom var stor, och han ägde ett enormt arkiv med klipp ur dagliga tidningar, företrädesvis artiklar och recensioner med anknytning till hans specialämnen, litteratur och teologi.

Arvika

Bengt Hallgren debuterade år 1966 med den av kritiken väl mottagna ”Arvika”. Boken utkom på NWT:s förlag; ett tiotal av hans 25 böcker publicerades av NWT.

Fyra av böckerna om Arvika samlades till nyutgåvan ”Arvikakvartetten” (1986), men de litterära och självbiografiska minnena från hemstaden skulle leda till ytterligare en bok, ”Fars järnhandel” (1998).

Nordiska museet publicerade. Och det sedan länge nedlagda bokförlaget Alba gav för 37 år sedan ut ”Mitt Värmland”, ett samarbetsprojekt med den finlandssvenske konstnären och illustratören Henrik Tikkanen.

Med ”Renässans” (1993) överraskade Hallgren genom att boken var väsentligt större till omfånget än vanligt.

Det blev också en av hans bästa böcker, ett påstående som - med tanke på hans tidigare böckers höga kvalitet - bör ses som toppbetyg.

Värmländsk nazism

”Hallgrens stilkonst liknar ingen annans...”

Det är lätt att hålla med om litteraturkritikern Lennart Bernesjös påstående.

Om begreppet ”stilkonst” ses som mycket omfattande och täcker val av ämnen - ja, då kan order ”unik” vara lämpligt. Bengt Hallgrens berättarkonst var just unik.

Han älskade att skriva om värmländska präster och eventuella teologiska utspel: Glöm inte att skalden Tegnér blev biskop i Växjö!

Han hade vidare alls ingenting emot att lyfta fram exempel på värmländsk nazism. Ett av de få värmländska inslag som väckte hans vrede, ja, till och med hat.

Men det märkliga med Hallgrens antinazism var att den gavs en - ibland - komisk ton: Förakt blandat med en humoristisk syn även på representanter för ondskan.

Himmlerbesök?

Under större delen av sitt långa liv var Bengt Hallgren bosatt långt från Arvika och Värmland.

Han hade hemmaprovinsen på lämpligt avstånd och han följde Värmlands öden och äventyr med största intresse samtidigt som han utnyttjade sitt historiska kunnande.

Hallgren var förbluffande sakkunnig om värmländsk personhistoria och händelser som han förvandlade till anekdoter.

Kanske var inte allt han skrev helt och full förenligt med verkliga händelser.

Hur var det till exempel med uppgiften att Heinrich Himmler, en av de tyska nazisternas vidrigaste, en gång tog en promenadpaus under ett tågstopp i Arvika?

Ingen efterföljare

I Hallgrens böcker passerar de verkligt stora gestalterna förbi: Luther och Heine, den norske författaren Kielland och filosofen Nietzsche, det är bara en knapp handfull.

Tegnér fick en egen bok, Selma Lagerlöf förekommer lite varstans, och Hallgrens släktingar dyker upp ofta, till exempel i 60-talsboken ”Farfars honung”.

Alla hans böcker präglas av detta som Lennart Bernesjö ringar in med sina ord: En stilkonst som ”liknar ingen annans”.

Men detta hjälper inte i dessa yttersta dagar, när en stilkonst som Hallgrens inte odlas i svensk litteratur.

Såvitt det går att bedöma har han ingen sann efterföljare.

Goda elever

Under många år var Bengt Hallgren lärare i svenska och religionskunskap vid Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm.

Han var en uppskattad lärare och bland eleverna hade han flera som senare skulle nå höga positioner inom svenskt kulturliv.

Någon blev till och med ledamot av Svenska Akademien, ett faktum som gladde den värmländske berättaren mycket.