2017-07-04 13:47

2017-07-04 13:47

Sommar med Liss och skulpturerna

KONST: Galleri Pi i Arvika visar verk av en svensk klassiker

Det finns en hel del goda skäl för att resa till Arvika.
Ett sådant är förekomsten av Galleri Pi, konstgalleriet vid Kyrkogatan. Galleriet är startat av konstkännaren Per Inge Fridlund, och han har styrt verksamheten sedan galleriets födelse.
Just nu och till den 19 augusti visar Galleri Pi skulpturer av Liss Eriksson.

Per Inge Fridlund och Liss Eriksson (som avled i juli år 2000) var mycket goda vänner; de samarbetade vid flera tillfällen.

Och utställningen på Galleri Pi är därför inte Fridlunds första med Liss.

Per Inge Fridlund har följt den skulpterande vännens arbete i mer än 50 år.

Eftersom de blev och förblev personliga vänner kom Liss - konstaterar Per Inge Fridlund – ”att berika mitt konstseende, inte minst min syn på den gotiska arkitekturen”.

Att Liss Eriksson fungerade som en ögonöppnare och ”lärare” när det gällde gotisk arkitektur, det bör inte förvåna.

Hans intresse för gotiken var stort, djupgående och till och med avgörande för hans konstnärliga verksamhet.

Katalogord

Per Inge Fridlunds här ovan citerade ord om Liss Eriksson är hämtade ur en katalog utgiven i samband med utställningen på Galleri Pi.

Utställningen presenterar inte skaparen av stora och offentliga verk, de monumentala verken: ”La Mano” i Stockholm, ”Huset” i Lund och ”Fågelmannen”, sedan tidigt 70-tal vilande på Stora torget i Arvika.

I stället för dessa och flera andra visar Galleri Pi mindre och mer intima skulpturer, verk som dock understryker och betonar och tydliggör Liss Erikssons betydelse.

Han är verkligen en av den svenska efterkrigstidens finaste skulptörer, och det är lätt att jämställa honom med Arne Jones.

För övrigt var de båda mästare goda vänner och nära nog jämnåriga.

Tiden i Paris

Katalogen, den är tryckt i 500 exemplar, har ganska många bilder och en lång och läsvärd text av Thomas Millroth, som 1994 gav ut en större bok om Liss Eriksson, ”Liss bildhuggare”.

Texten är ett omtryck av Thomas Millroths ord om Liss i katalogen till utställningen ”Bildhuggare” på Prins Eugens Waldemarsudde år 2000.

Thomas Millroth går in på Liss Erikssons mycket viktiga tid i Paris, viktig därför att han knöt vänskapsband och vidgade sin konstsyn, men betydelsefull i högre grad på grund av mötet med den så kallade Négritude-rörelsen, både inom bildkonsten och litteraturen, sannolikt också rörelsens mer renodlat politisk-etiska inriktning.

Liss Eriksson och hustrun Britta Reich Eriksson kom till Paris två år efter Andra världskrigets slut.

En tid var de bosatta utanför världsstaden, hos skulptören Jean Osouf, men senare gavs de möjlighet att bosätta sig inne i Paris, i det legendariskas ateljéhuset ”Bikupan” där flera av de mycket stora arbetat::Chaim Soutine och Fernand Léger, Marc Chagall och den tidigt döde Amedeo Modigliani, nakenmålaren som också var en stor skulptör.

I ”Bikupan” hade även skulptören Henri Laurens arbetat; Laurens blev nära vän till Liss Eriksson och kom att påverka hans konst.

Négrituderörelsen

Négrituderörelsen, det vill säga (enkelt uttryckt!) betonandet av arvet från det svarta Afrika, lyfter fram det som historiens ironier och mänsklig brutalitet i ondskefullt samarbete försökt att kväva: Svarta afrikaners självkänsla och - för att citera Thomas Millroth - ”behovet hos de kolonialiserade folken att skaka förtrycket av axlarna”.

Författare som Aime Césaire från Martinique och senegalesen Leopold Senghor, senare sitt lands president och en ständig Nobelpriskandidat, var ett par av rörelösens mest kända.

Négrituderörelsens inverkan på konsten och litteraturen blev stor. Något som också gällde för jazzmusiken i Paris; flera afroamerikanska musiker bosatte sig i den franska huvudstaden.

Det är rimligt att den musikintresserade Liss Eriksson tog intryck.

Hörde han någonsin den store Sidney Béchet spela sin ”Petite fleur”..?

Tidsbundet

Flera av Erikssonskulpturerna som Rackstadmuseets tidigare chef Per Inge Fridlund ställer ut på Galleri Pi knyter tematiskt och känslomässigt an till de intryck skulptören fick i Frankrike.

Att man vid kontakten med hans porträttskulpturer då och då måste stålsätta sig och acceptera ordet ”neger” - som i titeln ”Negerboxare” - ja, det är ingenting att göra något åt.

Titlarna är tidsbundna, de speglar den tid då skulpturerna tillkom: En viktig tid för Liss Eriksson, en av svensk konsts stora.

Utställningen på Galleri Pi i Arvika har öppet tisdag – fredag klockan 11.00 - 16.00 och lördag 11.00 - 14.00.

Och som sagt är adressen Kyrkogatan, närmare bestämt Kyrkogatan 34.

Dessutom finns det ett telefonnummer till galleriets ägare, Liss Erikssons vän: 070 - 547 92 82.

Per Inge Fridlund och Liss Eriksson (som avled i juli år 2000) var mycket goda vänner; de samarbetade vid flera tillfällen.

Och utställningen på Galleri Pi är därför inte Fridlunds första med Liss.

Per Inge Fridlund har följt den skulpterande vännens arbete i mer än 50 år.

Eftersom de blev och förblev personliga vänner kom Liss - konstaterar Per Inge Fridlund – ”att berika mitt konstseende, inte minst min syn på den gotiska arkitekturen”.

Att Liss Eriksson fungerade som en ögonöppnare och ”lärare” när det gällde gotisk arkitektur, det bör inte förvåna.

Hans intresse för gotiken var stort, djupgående och till och med avgörande för hans konstnärliga verksamhet.

Katalogord

Per Inge Fridlunds här ovan citerade ord om Liss Eriksson är hämtade ur en katalog utgiven i samband med utställningen på Galleri Pi.

Utställningen presenterar inte skaparen av stora och offentliga verk, de monumentala verken: ”La Mano” i Stockholm, ”Huset” i Lund och ”Fågelmannen”, sedan tidigt 70-tal vilande på Stora torget i Arvika.

I stället för dessa och flera andra visar Galleri Pi mindre och mer intima skulpturer, verk som dock understryker och betonar och tydliggör Liss Erikssons betydelse.

Han är verkligen en av den svenska efterkrigstidens finaste skulptörer, och det är lätt att jämställa honom med Arne Jones.

För övrigt var de båda mästare goda vänner och nära nog jämnåriga.

Tiden i Paris

Katalogen, den är tryckt i 500 exemplar, har ganska många bilder och en lång och läsvärd text av Thomas Millroth, som 1994 gav ut en större bok om Liss Eriksson, ”Liss bildhuggare”.

Texten är ett omtryck av Thomas Millroths ord om Liss i katalogen till utställningen ”Bildhuggare” på Prins Eugens Waldemarsudde år 2000.

Thomas Millroth går in på Liss Erikssons mycket viktiga tid i Paris, viktig därför att han knöt vänskapsband och vidgade sin konstsyn, men betydelsefull i högre grad på grund av mötet med den så kallade Négritude-rörelsen, både inom bildkonsten och litteraturen, sannolikt också rörelsens mer renodlat politisk-etiska inriktning.

Liss Eriksson och hustrun Britta Reich Eriksson kom till Paris två år efter Andra världskrigets slut.

En tid var de bosatta utanför världsstaden, hos skulptören Jean Osouf, men senare gavs de möjlighet att bosätta sig inne i Paris, i det legendariskas ateljéhuset ”Bikupan” där flera av de mycket stora arbetat::Chaim Soutine och Fernand Léger, Marc Chagall och den tidigt döde Amedeo Modigliani, nakenmålaren som också var en stor skulptör.

I ”Bikupan” hade även skulptören Henri Laurens arbetat; Laurens blev nära vän till Liss Eriksson och kom att påverka hans konst.

Négrituderörelsen

Négrituderörelsen, det vill säga (enkelt uttryckt!) betonandet av arvet från det svarta Afrika, lyfter fram det som historiens ironier och mänsklig brutalitet i ondskefullt samarbete försökt att kväva: Svarta afrikaners självkänsla och - för att citera Thomas Millroth - ”behovet hos de kolonialiserade folken att skaka förtrycket av axlarna”.

Författare som Aime Césaire från Martinique och senegalesen Leopold Senghor, senare sitt lands president och en ständig Nobelpriskandidat, var ett par av rörelösens mest kända.

Négrituderörelsens inverkan på konsten och litteraturen blev stor. Något som också gällde för jazzmusiken i Paris; flera afroamerikanska musiker bosatte sig i den franska huvudstaden.

Det är rimligt att den musikintresserade Liss Eriksson tog intryck.

Hörde han någonsin den store Sidney Béchet spela sin ”Petite fleur”..?

Tidsbundet

Flera av Erikssonskulpturerna som Rackstadmuseets tidigare chef Per Inge Fridlund ställer ut på Galleri Pi knyter tematiskt och känslomässigt an till de intryck skulptören fick i Frankrike.

Att man vid kontakten med hans porträttskulpturer då och då måste stålsätta sig och acceptera ordet ”neger” - som i titeln ”Negerboxare” - ja, det är ingenting att göra något åt.

Titlarna är tidsbundna, de speglar den tid då skulpturerna tillkom: En viktig tid för Liss Eriksson, en av svensk konsts stora.

Utställningen på Galleri Pi i Arvika har öppet tisdag – fredag klockan 11.00 - 16.00 och lördag 11.00 - 14.00.

Och som sagt är adressen Kyrkogatan, närmare bestämt Kyrkogatan 34.

Dessutom finns det ett telefonnummer till galleriets ägare, Liss Erikssons vän: 070 - 547 92 82.