2017-06-25 16:38

2017-06-25 16:39

En stark ung kvinna och en överspänd präst

TEATER

Centralgestalten i Västanå Teaters sommarspel är en ung, vacker kvinna, ”rask och munter och frispråkig” enligt sin skapare, Selma Lagerlöf.
Hon har ett mycket gott hjärta, den unga skönheten, hon har ett rikt sammansatt känsloliv. Men troget håller hon givna kärlekslöften.
Hon har ett välfungerande sinne för humor med ett farligt - farligt för den dumme! - inslag av ironi.
Så plats på scenen i Berättarladan i Rottneros för:
Charlotte Löwensköld, älskad i lika hög grad som missförstådd och förtalad.

Fjolårets sommarteater i Rottneros var Leif Stinnerboms bearbetning av ”Löwensköldska ringen”, den första romanen i Selma Lagerlöfs berömda trilogi.

Nästa sommar spelas en bearbetning av ”Anna Svärd”. Det är trilogins roman nummer 3, men Anna Svärd dyker upp redan i ”Charlotte Löwensköld”.

Och i den romanen, nu regisserad (och bearbetad till ett manus) av Leif Stinnerbom, spelar Anna (Margit Myhr) en viktig roll.

Anna Svärd, dalkulla och kringvandrande gårdfarihandlerska, är förstås en av Selma Lagerlöfs mycket starka kvinnor.

Men det gäller i hög grad även för Charlotte Löwensköld, Nadja Mirmirans hittills finaste rolltolkning.

Överstinnan

Charlotte Löwensköld, fattig och föräldralös, bor hos prosten Forsius (Björn Söderbäck) och dennes hustru Regina (Britt-Inger Ekelund).

Sedan fem år (!) är Charlotte förlovad med Karl-Artur Ekenstedt (Daniel Lindman Agorander), son till överste Ekenstedt (Ole Forsberg) och överstinnan Beate Ekenstedt (Kajsa Reingardt).

Översteparet bor flott i Karlstad, och det Ekenstedtska huset vid Klarälven är inte sällan upplyst av glada och omtyckta fester.

Dock är det klarast lysande ljuset överstinnan själv.

Beate Ekenstedt skriver dikter, som helt säkert kunde tävla med Anna-Maria Lenngrens poesi...

Ja, överstinnan är - sägs det - så trevlig, så fin och så bildad att ingen som en gång sett henne kan glömma henne.

Helt riktigt och sant; överstinnan lämnar ett outplånligt intryck. Hennes självkänsla är enorm.

Självklart älskar hon sin son, och kan inte tänka sig att han misslyckas i Uppsala där han studerat i åratal.

Men misslyckas - i latin - det gör den älskade sonen, och hemkomsten blir snöplig.

Missförstånden

Selma Lagerlöfs berättelse ”Charlotte Löwensköld” handlar om missförstånd. Karl-Artur saknar sin förlovade Charlottes sinne för ironisk skämtsamhet.

När hon driver och leker med honom så tar Karl-Artur - korkad som han är - allt på allvar. Också i det sammanhanget är han en sant ”bokstavstroende” och oförmögen att läsa även den tydligaste ”undertext”.

Kanske just därför väljer han prästyrket, särskilt som Karl-Artur är inte så lite religiöst anfäktad tack vare en pietistiskt from och gravallvarlig kamrat i Uppsala.

Förlovningen slås alltså upp, Karl-Artur, möjligen ångerfull och desperat ty han älskar Charlotte, skaffar sig en annan förlovad, Anna Svärd. Där dyker hon upp, dalkullan med näverkorgen på ryggen, nästa sommarspels centralgestalt.

Efter mycket trassel och många försök att reda ut trasslet säger Charlotte ”ja” till en ny friare. Friaren är en man med ett lika gott hjärta som Charlottes, och med enormt mycket mer pengar än Charlottes tillgångar.

För prostparet Forsius skyddsling har inga pengar alls

Men innan vi har kommit så långt har organisthustrun Thea Sundler (Hanna Kulle) givit prov på en farlig mix av svartsjuka (stackars hon älskar Karl-Artur) och aktiv ryktesspridning.

Som tidigare

Västanå Teaters sommarspel ”Charlotte Löwensköld” påminner mycket - genom dans, musik och allmän spelstil - om flera tidigare uppsättningar. Alltifrån Henrik Ibsens ”Peer Gynt” till fjolårets ”Löwensköldska ringen”.

Teaterns stil är mycket karakteristisk: Nykomponerad musik (Magnus Stinnerbom) i kombination med nästan ständig, dansande rörelse.

Dansen är lika mycket modernt koreograferad (Jimmy Meurling) folkdans som mild akrobatik.

Dansen är också ett medel för att uttrycka berättelsens stundtals starka känslor av glädje och sorg, hat och kärlek, lust och kyla.

Det kan ibland bli alltför mycket som förr, men detta är Västanå Teaters djupt originella dramatiska stil, ett teaterns djupgående tema med variationer, ibland små variationer, någon gång mer tydliga och till och med omvälvande.

Viktigt i sammanhanget: Det blir aldrig tråkigt.

Det är stor underhållning.

Stundtals briljant underhållning.

Tygfärgs betydelse

Jag känner några som ser Västanå Teaters föreställningar därför att de beundrar Inger Hallström Stinnerboms kostymer.

Och det är en beundran lätt att förstå; årets arbete med ”Charlotte Löwensköld” är lysande: Vackert, stundtals (inbillar man sig) betydelsemättat.

Om nu valet av tygfärg har någon ”symbolisk” betydelse.

Vilket det är lätt att få för sig under en föreställning i Berättarladan.

Bo Jonzon har - som vanligt - gjort en scenografi som (inom Berättarladans begränsningar) ger utrymme för agerandet och för publikens upptäckarglädje.

Dramaturg är den varje år återkommande Susanne Marko, som sannolikt bör ses som en av skaparna av Västanå Teaters originalitet.

Goda aktörer

Goda skådespelare, såväl de professionella som de aktörer programbladet - utan negativ bibetydelse - beskriver som ”amatörskådespelare”, ja, det saknas inte i Berättarladan.

En veteran som Jakob Hultcrantz Hansson (bruksägaren Schagerström) är alltid och utan undantag en intelligent skådespelare: Uttrycksfull och nyanserad, tydlig i diktionen (alltså: man hör vad han säger!), komisk (när det krävs), skrämmande när rollen så fordrar, mogen, trygg och inte så lite förälskad i rollen som Schagerström, detta är Jakob Hultcrantz Hansson.

Och den beskrivningen flyttas härmed snabbt över även på Ole Forsberg och dennes hustru Kajsa Reingardt, båda under många år aktiva på Stockholms Stadsteater och då i både klassiker och helt nya pjäser.

En fin bekantskap för publiken.

Björn Söderbäck har varit med i ensemblen sedan Västanå Teater bildades, och han är en i bästa mening användbar skådespelare: Alltid trovärdig och säker, ibland så bra att minnet av hans skådespeleri drar publik till en reprisföreställning.

I ”Charlotte Löwensköld” spelar han åldrad präst, en präst som inte har något av den unge gudsmannen Karl-Artur Ekenstedts farliga överspändhet.

I stället är Björn Söderbäcks präst en man som har sett mycket (om inte allt!) och insett att gott och ont, rätt och fel inte alltid kan preciseras så där exakt.

Han är en verkligt god Selma Lagerlöf-präst.

Och faktiskt också en typisk Tage Aurell-präst!

Men så var det ju också på det viset att Tage Aurell en gång sa: ”Selma, hon är min mor hon”.

Fjolårets sommarteater i Rottneros var Leif Stinnerboms bearbetning av ”Löwensköldska ringen”, den första romanen i Selma Lagerlöfs berömda trilogi.

Nästa sommar spelas en bearbetning av ”Anna Svärd”. Det är trilogins roman nummer 3, men Anna Svärd dyker upp redan i ”Charlotte Löwensköld”.

Och i den romanen, nu regisserad (och bearbetad till ett manus) av Leif Stinnerbom, spelar Anna (Margit Myhr) en viktig roll.

Anna Svärd, dalkulla och kringvandrande gårdfarihandlerska, är förstås en av Selma Lagerlöfs mycket starka kvinnor.

Men det gäller i hög grad även för Charlotte Löwensköld, Nadja Mirmirans hittills finaste rolltolkning.

Överstinnan

Charlotte Löwensköld, fattig och föräldralös, bor hos prosten Forsius (Björn Söderbäck) och dennes hustru Regina (Britt-Inger Ekelund).

Sedan fem år (!) är Charlotte förlovad med Karl-Artur Ekenstedt (Daniel Lindman Agorander), son till överste Ekenstedt (Ole Forsberg) och överstinnan Beate Ekenstedt (Kajsa Reingardt).

Översteparet bor flott i Karlstad, och det Ekenstedtska huset vid Klarälven är inte sällan upplyst av glada och omtyckta fester.

Dock är det klarast lysande ljuset överstinnan själv.

Beate Ekenstedt skriver dikter, som helt säkert kunde tävla med Anna-Maria Lenngrens poesi...

Ja, överstinnan är - sägs det - så trevlig, så fin och så bildad att ingen som en gång sett henne kan glömma henne.

Helt riktigt och sant; överstinnan lämnar ett outplånligt intryck. Hennes självkänsla är enorm.

Självklart älskar hon sin son, och kan inte tänka sig att han misslyckas i Uppsala där han studerat i åratal.

Men misslyckas - i latin - det gör den älskade sonen, och hemkomsten blir snöplig.

Missförstånden

Selma Lagerlöfs berättelse ”Charlotte Löwensköld” handlar om missförstånd. Karl-Artur saknar sin förlovade Charlottes sinne för ironisk skämtsamhet.

När hon driver och leker med honom så tar Karl-Artur - korkad som han är - allt på allvar. Också i det sammanhanget är han en sant ”bokstavstroende” och oförmögen att läsa även den tydligaste ”undertext”.

Kanske just därför väljer han prästyrket, särskilt som Karl-Artur är inte så lite religiöst anfäktad tack vare en pietistiskt from och gravallvarlig kamrat i Uppsala.

Förlovningen slås alltså upp, Karl-Artur, möjligen ångerfull och desperat ty han älskar Charlotte, skaffar sig en annan förlovad, Anna Svärd. Där dyker hon upp, dalkullan med näverkorgen på ryggen, nästa sommarspels centralgestalt.

Efter mycket trassel och många försök att reda ut trasslet säger Charlotte ”ja” till en ny friare. Friaren är en man med ett lika gott hjärta som Charlottes, och med enormt mycket mer pengar än Charlottes tillgångar.

För prostparet Forsius skyddsling har inga pengar alls

Men innan vi har kommit så långt har organisthustrun Thea Sundler (Hanna Kulle) givit prov på en farlig mix av svartsjuka (stackars hon älskar Karl-Artur) och aktiv ryktesspridning.

Som tidigare

Västanå Teaters sommarspel ”Charlotte Löwensköld” påminner mycket - genom dans, musik och allmän spelstil - om flera tidigare uppsättningar. Alltifrån Henrik Ibsens ”Peer Gynt” till fjolårets ”Löwensköldska ringen”.

Teaterns stil är mycket karakteristisk: Nykomponerad musik (Magnus Stinnerbom) i kombination med nästan ständig, dansande rörelse.

Dansen är lika mycket modernt koreograferad (Jimmy Meurling) folkdans som mild akrobatik.

Dansen är också ett medel för att uttrycka berättelsens stundtals starka känslor av glädje och sorg, hat och kärlek, lust och kyla.

Det kan ibland bli alltför mycket som förr, men detta är Västanå Teaters djupt originella dramatiska stil, ett teaterns djupgående tema med variationer, ibland små variationer, någon gång mer tydliga och till och med omvälvande.

Viktigt i sammanhanget: Det blir aldrig tråkigt.

Det är stor underhållning.

Stundtals briljant underhållning.

Tygfärgs betydelse

Jag känner några som ser Västanå Teaters föreställningar därför att de beundrar Inger Hallström Stinnerboms kostymer.

Och det är en beundran lätt att förstå; årets arbete med ”Charlotte Löwensköld” är lysande: Vackert, stundtals (inbillar man sig) betydelsemättat.

Om nu valet av tygfärg har någon ”symbolisk” betydelse.

Vilket det är lätt att få för sig under en föreställning i Berättarladan.

Bo Jonzon har - som vanligt - gjort en scenografi som (inom Berättarladans begränsningar) ger utrymme för agerandet och för publikens upptäckarglädje.

Dramaturg är den varje år återkommande Susanne Marko, som sannolikt bör ses som en av skaparna av Västanå Teaters originalitet.

Goda aktörer

Goda skådespelare, såväl de professionella som de aktörer programbladet - utan negativ bibetydelse - beskriver som ”amatörskådespelare”, ja, det saknas inte i Berättarladan.

En veteran som Jakob Hultcrantz Hansson (bruksägaren Schagerström) är alltid och utan undantag en intelligent skådespelare: Uttrycksfull och nyanserad, tydlig i diktionen (alltså: man hör vad han säger!), komisk (när det krävs), skrämmande när rollen så fordrar, mogen, trygg och inte så lite förälskad i rollen som Schagerström, detta är Jakob Hultcrantz Hansson.

Och den beskrivningen flyttas härmed snabbt över även på Ole Forsberg och dennes hustru Kajsa Reingardt, båda under många år aktiva på Stockholms Stadsteater och då i både klassiker och helt nya pjäser.

En fin bekantskap för publiken.

Björn Söderbäck har varit med i ensemblen sedan Västanå Teater bildades, och han är en i bästa mening användbar skådespelare: Alltid trovärdig och säker, ibland så bra att minnet av hans skådespeleri drar publik till en reprisföreställning.

I ”Charlotte Löwensköld” spelar han åldrad präst, en präst som inte har något av den unge gudsmannen Karl-Artur Ekenstedts farliga överspändhet.

I stället är Björn Söderbäcks präst en man som har sett mycket (om inte allt!) och insett att gott och ont, rätt och fel inte alltid kan preciseras så där exakt.

Han är en verkligt god Selma Lagerlöf-präst.

Och faktiskt också en typisk Tage Aurell-präst!

Men så var det ju också på det viset att Tage Aurell en gång sa: ”Selma, hon är min mor hon”.