2017-05-17 13:49

2017-05-17 17:42

Sjögren och de andra trädgårdarna

BOK: Poeten som inte viker med blicken

De andra trädgårdarna

Lennart Sjögren

(Albert Bonniers förlag)

Nästan sextio år har Lennart Sjögren publicerat böcker – poesi, noveller, essäer, kortromaner. Mest poesi.

Lennart Sjögren, född på norra Öland och alltjämt bosatt där, är också bildkonstnär: mångsidig, med en dragning åt en sorts grovt ödsliga, drömska landskap.

Detsamma kan sägas om böckerna. Havet, skogen, djurlivet, årstiderna, livets/dödens dialektik och människans ritualer kring och besvärjande av denna dialektik är stående motiv hos Lennart Sjögren.

Obevekligt ärlig

Riktigt folkkär har väl Sjögren aldrig blivit; det är han kanske för obevekligt ärlig för att bli. Poeten och essäisten Staffan Söderblom har träffande framhållit att Sjögren aldrig viker med blicken. Det biologiska fundamentet i hans författarskap framträder i ett sakligt, inte sällan grymt ljus: det handlar om villkor vi inte kan förhandla om – bara förhålla oss till, beskriva.

Samtidigt väjer inte Lennart Sjögren för tillvarons oförklarliga skönhet när den infinner sig i diktens synfält.

Språkets omedelbarhet

Respekterad måste man då säga att Sjögren är – i skilda litterära läger och bland så kallat vanliga läsare, som borde vara fler. Det finns en omedelbarhet i Sjögrens språk som gör att man genast kan slå följe med honom: dikternas tyngd följer så att säga gradvis.

Man kan säga att kontrasten mellan lugn diktion och bråddjupt innehåll utmärker denne poet.

Närmast gäller det ”De andra trädgårdarna”, en drygt femtiosidig diktsamling med 2-3 lite svagare sidor, i övrigt fulltonig och högklassig poesi av känt sjögrenskt märke, varav flera dikter får en att rysa när man kontemplerat vad som står där så enkelt och nästan obekymrat:

Mot halvskymningen samlas uttydarna

och ger i sina hovsamma bilder

förklaringen till jordens

överjordens

och underjordens svårtolkade skiffer.

Jag var där ibland

trivdes, halvtrivdes i halvvärmen.

Hur sannare är då inte fladdermössen

Som kommer fram den här tiden på dygnet.

Hur otvetydiga och klara

är inte deras små ansikten

mellan barn och dödskalle.

Svår att citera

Sjögren är både lätt och svår att citera. Lätt därför att han i så stor utsträckning är sig själv i varje rad. Stilistiskt handlar det om ett till synes fritt, sakta strövande tal som stundom glider över i mer regelbunden meter och ibland skiftar stödfot i ordföljden, så att klangen blir lätt ålderdomlig.

Svår att citera kan Sjögren vara när dikterna är retoriskt uppbyggda, så att lösryckta led riskerar att ge en skev uppfattning om helheten: som att höra bara ena parten i en dialog.

Det subtila hos Sjögren ligger för övrigt i ett låta diktens berättare presentera olika ståndpunkter men själv sväva däremellan. Ett exempel i den nya boken är en dikt om hägern och kråkan. Hägern står ”tryggt på poesins sockel” och ”är doftblå på vingen” medan kråkan ”hackar sig fram bland kadavren.”

Diktens vändning är mycket typisk för Sjögren – låt oss avrunda där:

Jag såg båda på nära håll

när de likartat knyckte på halsen och svalde

hägern något mera ormlikt än kråkan

som i den skrämda flykten ofta tappar sitt byte.

Nog har ni båda mitt bifall

nog ska vi tillsammans ingå i döden

där graderingarna förhoppningsvis upphör

och poesin äntligen blåser bort.

Nästan sextio år har Lennart Sjögren publicerat böcker – poesi, noveller, essäer, kortromaner. Mest poesi.

Lennart Sjögren, född på norra Öland och alltjämt bosatt där, är också bildkonstnär: mångsidig, med en dragning åt en sorts grovt ödsliga, drömska landskap.

Detsamma kan sägas om böckerna. Havet, skogen, djurlivet, årstiderna, livets/dödens dialektik och människans ritualer kring och besvärjande av denna dialektik är stående motiv hos Lennart Sjögren.

Obevekligt ärlig

Riktigt folkkär har väl Sjögren aldrig blivit; det är han kanske för obevekligt ärlig för att bli. Poeten och essäisten Staffan Söderblom har träffande framhållit att Sjögren aldrig viker med blicken. Det biologiska fundamentet i hans författarskap framträder i ett sakligt, inte sällan grymt ljus: det handlar om villkor vi inte kan förhandla om – bara förhålla oss till, beskriva.

Samtidigt väjer inte Lennart Sjögren för tillvarons oförklarliga skönhet när den infinner sig i diktens synfält.

Språkets omedelbarhet

Respekterad måste man då säga att Sjögren är – i skilda litterära läger och bland så kallat vanliga läsare, som borde vara fler. Det finns en omedelbarhet i Sjögrens språk som gör att man genast kan slå följe med honom: dikternas tyngd följer så att säga gradvis.

Man kan säga att kontrasten mellan lugn diktion och bråddjupt innehåll utmärker denne poet.

Närmast gäller det ”De andra trädgårdarna”, en drygt femtiosidig diktsamling med 2-3 lite svagare sidor, i övrigt fulltonig och högklassig poesi av känt sjögrenskt märke, varav flera dikter får en att rysa när man kontemplerat vad som står där så enkelt och nästan obekymrat:

Mot halvskymningen samlas uttydarna

och ger i sina hovsamma bilder

förklaringen till jordens

överjordens

och underjordens svårtolkade skiffer.

Jag var där ibland

trivdes, halvtrivdes i halvvärmen.

Hur sannare är då inte fladdermössen

Som kommer fram den här tiden på dygnet.

Hur otvetydiga och klara

är inte deras små ansikten

mellan barn och dödskalle.

Svår att citera

Sjögren är både lätt och svår att citera. Lätt därför att han i så stor utsträckning är sig själv i varje rad. Stilistiskt handlar det om ett till synes fritt, sakta strövande tal som stundom glider över i mer regelbunden meter och ibland skiftar stödfot i ordföljden, så att klangen blir lätt ålderdomlig.

Svår att citera kan Sjögren vara när dikterna är retoriskt uppbyggda, så att lösryckta led riskerar att ge en skev uppfattning om helheten: som att höra bara ena parten i en dialog.

Det subtila hos Sjögren ligger för övrigt i ett låta diktens berättare presentera olika ståndpunkter men själv sväva däremellan. Ett exempel i den nya boken är en dikt om hägern och kråkan. Hägern står ”tryggt på poesins sockel” och ”är doftblå på vingen” medan kråkan ”hackar sig fram bland kadavren.”

Diktens vändning är mycket typisk för Sjögren – låt oss avrunda där:

Jag såg båda på nära håll

när de likartat knyckte på halsen och svalde

hägern något mera ormlikt än kråkan

som i den skrämda flykten ofta tappar sitt byte.

Nog har ni båda mitt bifall

nog ska vi tillsammans ingå i döden

där graderingarna förhoppningsvis upphör

och poesin äntligen blåser bort.

  • Erik Bergqvist