2017-05-03 14:44

2017-05-03 16:38

Ljus och mörker, sönderfall och expansion

ESSÄ: Poeten Erik Bergqvist om Lagerlöfpristagaren Lars Noréns författarskap

Lars Norén är mest bekant som dramatiker.

Han är mycket produktiv (mer än 100 pjäser sedan 1968), ibland kontroversiell, och spelad i många länder och inte minst framgångsrik i Tyskland och Frankrike.

Det senaste årtiondet har Lars Norén trätt fram som dagboksprosaist med tre digra volymer.

Helt säkert har dessa böcker, som har sålt bra och stegrat intresset för författarskapet i stort.

Det är nog så att många läsare, inte bara yngre, kommit att möta Norén först genom dagböckerna.

Strama dikter

Men det började med poesi. ”Syrener, snö” (1963) var en furiös, delvis surrealistisk debut.

I den andan, en färgsprakande destruktiv mentalsjukhusanda med erotik och död som stående teman, fortsatte Noréns poesi ett knappt decennium. Då med ett slags ”peak” i ”Stupor” (1968).

I ”Kung mej och andra dikter” (1973) hade en annan, snarast spegelvänd poet tagit gestalt: formellt stramare, mer direkt resonerande och personlig. Men också med en lödigare komplexitet.

Vid samma period kom även två romaner, ”Biskötarna” och ”Den underjordiska himlen”. Båda rör sig bland utsatta, nerknarkade, förlista människor.

Asketiska

1970-talets tematiskt envetna, med tiden nästan asketiskt tuktade diktsamlingar etablerade Norén som en av sin generations främsta poeter. Stor synd bara att denna diktning, som avrundades 1980 med ”Hjärta i hjärta”, aldrig kommit ut i nyutgåvor: originalen är svåra att komma över och som regel svindyra.

Under 80-talet slog Norén igenom som dramatiker, med pjäser som ”Natten är dagens mor”, ”Kaos är granne med Gud”, ”Höst och vinter”.

Framgångarna fortsatte under 1990-talet med bland andra ”Morire di classe”, ”Rumäner” och ”Personkrets 3:1”. Flera pjäser blev tv-produktioner och innebar genombrott för flera unga skådespelare.

Lars Noréns famösa roll i uppsättningen av ”7:3” – med efterföljande rån och polismord – har så många gånger dryftats att jag hoppar över det här, men när den första volymen av ”En dramatikers dagbok” utgavs (2008) aktualiserades ämnet igen. Debattens styckevis infekterade tonläge berodde förvisso också på att vissa kulturpersonligheter känt sig ofördelaktigt beskrivna i dagboken.

Avskalade

Noréns senare dramatiska produktion är omfattande, medan pjäserna i sig är starkt avskalade, gärna befolkade med namnlösa figurer som rör sig i tomma, färglösa rum där gränserna mellan minne och nutid är oklara. 1980- och 90-talsdramatikens skärskådande av den borgerliga familjen, av de själsligt kvaddade och kriminella, av helvetiska eller bara skeva relationer, har sjunkit undan och lämnat kvar en sorts existentiella urscener.

Kritikern Mikael van Reis talar i efterordet till ”Terminal” (2014), en av volymerna med pjäser från senare tid, om pendlingen genom hela Noréns författarskap mellan expansion och förtätning, maximalism och minimalism.

Expansivt

Om dramatiken alltmer kommit att präglas av förtätning, så har prosan istället gått i det expansivas tecken, och då talar vi både om dagböckerna och de tre egenartade, monologiskt brustna och motiviskt mycket svarta prosaböckerna ””Filosofins natt”, ”Ingen” och ”Efterlämnat”.

Den motsatta, den komprimerat lakoniska linjen finns företrädd i ”Fragment” (2014) och ”Stoft” (2015), den förra en filosofisk, korthuggen anteckningsbok som ibland tippar mot aforism eller dikt; den senare en mer otvetydig diktsamling, Noréns första på trettiosex år.

Ljus och mörker

Man skulle sammantaget kunna säga att Lars Norén i sin sena, väldiga alstring på olika vis iscensatt sönderfallandets former.

Det är spelet av ljus och mörker när vi talar eller tystnar, när vi minns eller minns fel.

Det är livet som något på en gång sammanhängande och i andras liv inflätat, och som glödande fragment i den gudlösa natt som omger oss.

Det senaste årtiondet har Lars Norén trätt fram som dagboksprosaist med tre digra volymer.

Helt säkert har dessa böcker, som har sålt bra och stegrat intresset för författarskapet i stort.

Det är nog så att många läsare, inte bara yngre, kommit att möta Norén först genom dagböckerna.

Strama dikter

Men det började med poesi. ”Syrener, snö” (1963) var en furiös, delvis surrealistisk debut.

I den andan, en färgsprakande destruktiv mentalsjukhusanda med erotik och död som stående teman, fortsatte Noréns poesi ett knappt decennium. Då med ett slags ”peak” i ”Stupor” (1968).

I ”Kung mej och andra dikter” (1973) hade en annan, snarast spegelvänd poet tagit gestalt: formellt stramare, mer direkt resonerande och personlig. Men också med en lödigare komplexitet.

Vid samma period kom även två romaner, ”Biskötarna” och ”Den underjordiska himlen”. Båda rör sig bland utsatta, nerknarkade, förlista människor.

Asketiska

1970-talets tematiskt envetna, med tiden nästan asketiskt tuktade diktsamlingar etablerade Norén som en av sin generations främsta poeter. Stor synd bara att denna diktning, som avrundades 1980 med ”Hjärta i hjärta”, aldrig kommit ut i nyutgåvor: originalen är svåra att komma över och som regel svindyra.

Under 80-talet slog Norén igenom som dramatiker, med pjäser som ”Natten är dagens mor”, ”Kaos är granne med Gud”, ”Höst och vinter”.

Framgångarna fortsatte under 1990-talet med bland andra ”Morire di classe”, ”Rumäner” och ”Personkrets 3:1”. Flera pjäser blev tv-produktioner och innebar genombrott för flera unga skådespelare.

Lars Noréns famösa roll i uppsättningen av ”7:3” – med efterföljande rån och polismord – har så många gånger dryftats att jag hoppar över det här, men när den första volymen av ”En dramatikers dagbok” utgavs (2008) aktualiserades ämnet igen. Debattens styckevis infekterade tonläge berodde förvisso också på att vissa kulturpersonligheter känt sig ofördelaktigt beskrivna i dagboken.

Avskalade

Noréns senare dramatiska produktion är omfattande, medan pjäserna i sig är starkt avskalade, gärna befolkade med namnlösa figurer som rör sig i tomma, färglösa rum där gränserna mellan minne och nutid är oklara. 1980- och 90-talsdramatikens skärskådande av den borgerliga familjen, av de själsligt kvaddade och kriminella, av helvetiska eller bara skeva relationer, har sjunkit undan och lämnat kvar en sorts existentiella urscener.

Kritikern Mikael van Reis talar i efterordet till ”Terminal” (2014), en av volymerna med pjäser från senare tid, om pendlingen genom hela Noréns författarskap mellan expansion och förtätning, maximalism och minimalism.

Expansivt

Om dramatiken alltmer kommit att präglas av förtätning, så har prosan istället gått i det expansivas tecken, och då talar vi både om dagböckerna och de tre egenartade, monologiskt brustna och motiviskt mycket svarta prosaböckerna ””Filosofins natt”, ”Ingen” och ”Efterlämnat”.

Den motsatta, den komprimerat lakoniska linjen finns företrädd i ”Fragment” (2014) och ”Stoft” (2015), den förra en filosofisk, korthuggen anteckningsbok som ibland tippar mot aforism eller dikt; den senare en mer otvetydig diktsamling, Noréns första på trettiosex år.

Ljus och mörker

Man skulle sammantaget kunna säga att Lars Norén i sin sena, väldiga alstring på olika vis iscensatt sönderfallandets former.

Det är spelet av ljus och mörker när vi talar eller tystnar, när vi minns eller minns fel.

Det är livet som något på en gång sammanhängande och i andras liv inflätat, och som glödande fragment i den gudlösa natt som omger oss.