2017-04-12 16:13

2017-04-23 14:07

Fjällvandraren som blev chef för FN

KULTUR: Henrik Berggren skildrar ett svenskt människoöde

Under påskhelgen 1960 skriver Dag Hammarskjöld några vackra, allmängiltiga och krävande ord om förlåtelse.
Den svenske FN-chefen skriver:
”Förlåtelsen bryter orsakskedjan genom att den som ”förlåter” - av kärlek - tar på sig ansvaret för följderna av vad d u gjort. Den innebär därför alltid offer.
Priset för din egen befrielse genom en annans offer är att du själv är villig att på samma sätt befria, oavsett insatsen.”

Ett och ett halvt år efter att Hammarskjöld skrivit orden om förlåtelse är han död.

I hans bostad i New York hittar man manuskriptet till den bok, ”Vägmärken”, i vilken FN-chefen för ett samtal med sig själv om de stora frågorna i livet.

Bland 1900-talets internationellt uppmärksammade böcker är Hammarskjölds tankebok en av de viktigaste och mest beundrade.

Samtidigt som den från början får hård kritik. Hammarskjölds religiösa sökande och hans intresse för religiös mystik har betytt mycket för många.

Andra tog avstånd från den förre - och sannolikt mördade - FN-chefens innersta tankar och anklagat honom för ”messiaskomplex”.

Det ska här och nu sägas att den anklagelsen känns löjeväckande.

Boken för sökare

”Vägmärken” är en bok som har översatts till många språk, tolkats och omtolkats. Det är en viktig bok som mer än sex årtionden efter utgivningen förmår att påverka och förändra en sökares tänkande.

På samma sätt som berättelsen om Dag Hammarskjölds liv påverkar genom dess intellektuella styrka och självuppoffrande inriktning.

Människan, diplomaten, tänkaren och humanisten Dag Hammarskjöld väckte blandade känslor.

Hans briljanta intellekt irriterade och lockade fram en grumlig avundsjuka. Sak samma med hans stora framgångar, som förutsatte både diplomatiskt mod och beundransvärd analytisk förmåga.

Andra - flertalet - såg i Hammarskjöld en förebild, inte lätt att efterlikna i detaljer och i det stora hela, men likväl en förebild, en inspiratör.

Henrik Berggren, journalist på Dagens Nyheter, historiker och författare, skildrar detta inspirerande liv i den vackert formgivna (av Amelie Stenbeck-Ramel) och lika sakkunnigt som engagerat skrivna ”Dag Hammarskjöld - Att bära världen” (Bokförlaget Max Ström). Boken är bara runt 230 sidor omfångsrik - därtill mycket bildrik - men trots det ringa omfånget lyckas Henrik Berggren ge en aldrig ytlig bild av den ibland gåtfulle svenskens levnadsöde.

Han beskriver Hammarskjölds högborgerliga uppväxt i ett hem där den strame, möjligen känslokalle fadern Hjalmar är den dominerande.

Hjalmar Hammarskjöld - unionsförhandlare i Karlstad, hög jurist, statsminister, landshövding i Uppsala, ledamot av Svenska Akademien - var en person vars fyra söner, Bo, Åke, Sten och Dag, bör ha känt av både betygsstress och disciplinära krav.

Utnämningen

Den blivande FN-chefen klarade sig utomordentligt bra vid universitetet i Uppsala, det Uppsala där familjen Hammarskjöld bodde på Slottet och där umgänget genom faderns landshövdingetjänst måste ha varit milt uttryckt ovanligt.

Dag fick lära sig att umgås, att vara socialt kompetent, och underkasta sig en arbetsdisciplin som senare, när han var knuten till socialdemokratiska (!) regeringar, kom att bidra till en sorts mytbildning.

Hans intellekt, diplomatiska skicklighet och arbetsförmåga verkade göra honom förutbestämd för den internationella arenan.

Men trots det kom utnämningen till FN:s generalsekreterare - och den alltför hårt kritiserade norrmannen Trygve Lies efterträdare - som en överraskning, säkert också för Hammarskjöld själv.

Uppdraget som FN-chef skötte han på ett sätt som åtminstone Sovjetunionen inte hade väntat sig: Självständigt, i enlighet med FN:s regler och målsättningar, och med ett mod och en styrka som väckte respekt.

I FN försökte Sovjetunionen att få bort Hammarskjöld, men den något kylige (fadersarv?) svensken stod emot påtryckningarna och han belönades vid ett tillfälle med FN-salens stående ovationer.

50-årspresent

En av Hammarskjölds triumfer var när det kommunistiska Kina, som inte var med i FN, släppte några infångade amerikanska flygare.

Hammarskjöld hade rest till Peking och där förhandlat med den intellektuellt knappast underlägsne Zhou En-lai, en man utan tvekan på nivå med generalsekreteraren.

Inga löften gavs (såvitt vi vet) och ett frisläppande verkade vara en avlägsen lösning på problemet.

Men Zhou överraskade genom att släppa flygarna och göra det i samband med Hammarskjölds 50-årsdag. En diplomatisk framgång för FN-chefen i lika hög grad som för Maos Kina.

Henrik Berggren berättar om Hammarskjöld FN-arbete med kunnighet och beundran.

Han skildrar privatpersonen, den kulturellt mycket bildade, lyriköversättaren, naturvännen, fjällvandraren, akademiledamoten (Dag efterträdee sin far!) och han gör det bland annat genom att citera samtida källor och iakttagare.

Det intryck Hammarskjöld gav bör ha varit: Sympatiskt, pålitligt, svenskt.

Alistair Cooke, en brittisk-amerikanske journalist och TV- och radiopersonlighet (”Letter from America”) beskrev honom som ”blond, solbränd, nyrakad, just uppstigen ur badet”!

Här anar man effekterna av långa, strapatsrika och - inte sällan - ensamma fjällvandringar.

Kongokriserna

År 1960 släpper Belgien sitt koloniala grepp om Kongo.

Genast utbryter konflikter, mycket beroende på jättelandets enorma mineralrikedomar.

FN kopplas in, det sänds trupper, och Hammarskjöld ger sig in i denna den farliga storpolitiska konflikt. Ekonomiska, politiska och postkoloniala intresse förvandlar landet till en gigantisk krutdurk.

Hammarskjöld vill i september 1961 försöka förhandla fram en sorts lösning.

Det anser han kanske kan göras under möte med Moise Tshombe, provinsen Katangas ledare, en mycket kompetent maktspelare bland andra maktspelare.

I bakgrunden finns belgiska legoknektar, brittiska intressen, europeiska gruvbolag och mycket annat.

Under en flygning till ett möte i Afrika, i trakten av Ndola i dåvarande Nordrhodesia (Zambia), kraschade Hammarskjöld plan och samtliga ombord dog.

Sedan dess har diskussionen pågått.

Kraschens orsaker

Och diskussionen handlar om orsaken till kraschen.

Numera lutar många åt att olyckan var ett attentat, att Hammarskjölds plan sköts ner, och att detta skedde för att röja bort generalsekreteraren.

Inte långt från kraschplatsen arbetade några afrikanska kolare. Deras vittnesmål - att ett litet flygplan förföljde det stora (Hammarskjölds!) planet - avfärdades till förmån för betydligt ofarligare teorier, teorier som ganska raskt upphöjdes till en sorts etablerad sanning: Tekniskt fel, misstag av besättningen, bristande utrustning på den flygplats som var målet etc etc.

Henrik Berggren binder sig inte för en bestämd uppfattning om kraschen.

Inte heller är han alltför intresserad av att gräva i Hammarskjölds mest privata liv, hans sexualItet, och det bör läsare av år 2017 vara extra tacksamma för.

Det Henrik Berggren har att berätta om Dag Hammarskjöld räcker gott och väl.

Boken är tänkvärd och mycket spännande.

Ett och ett halvt år efter att Hammarskjöld skrivit orden om förlåtelse är han död.

I hans bostad i New York hittar man manuskriptet till den bok, ”Vägmärken”, i vilken FN-chefen för ett samtal med sig själv om de stora frågorna i livet.

Bland 1900-talets internationellt uppmärksammade böcker är Hammarskjölds tankebok en av de viktigaste och mest beundrade.

Samtidigt som den från början får hård kritik. Hammarskjölds religiösa sökande och hans intresse för religiös mystik har betytt mycket för många.

Andra tog avstånd från den förre - och sannolikt mördade - FN-chefens innersta tankar och anklagat honom för ”messiaskomplex”.

Det ska här och nu sägas att den anklagelsen känns löjeväckande.

Boken för sökare

”Vägmärken” är en bok som har översatts till många språk, tolkats och omtolkats. Det är en viktig bok som mer än sex årtionden efter utgivningen förmår att påverka och förändra en sökares tänkande.

På samma sätt som berättelsen om Dag Hammarskjölds liv påverkar genom dess intellektuella styrka och självuppoffrande inriktning.

Människan, diplomaten, tänkaren och humanisten Dag Hammarskjöld väckte blandade känslor.

Hans briljanta intellekt irriterade och lockade fram en grumlig avundsjuka. Sak samma med hans stora framgångar, som förutsatte både diplomatiskt mod och beundransvärd analytisk förmåga.

Andra - flertalet - såg i Hammarskjöld en förebild, inte lätt att efterlikna i detaljer och i det stora hela, men likväl en förebild, en inspiratör.

Henrik Berggren, journalist på Dagens Nyheter, historiker och författare, skildrar detta inspirerande liv i den vackert formgivna (av Amelie Stenbeck-Ramel) och lika sakkunnigt som engagerat skrivna ”Dag Hammarskjöld - Att bära världen” (Bokförlaget Max Ström). Boken är bara runt 230 sidor omfångsrik - därtill mycket bildrik - men trots det ringa omfånget lyckas Henrik Berggren ge en aldrig ytlig bild av den ibland gåtfulle svenskens levnadsöde.

Han beskriver Hammarskjölds högborgerliga uppväxt i ett hem där den strame, möjligen känslokalle fadern Hjalmar är den dominerande.

Hjalmar Hammarskjöld - unionsförhandlare i Karlstad, hög jurist, statsminister, landshövding i Uppsala, ledamot av Svenska Akademien - var en person vars fyra söner, Bo, Åke, Sten och Dag, bör ha känt av både betygsstress och disciplinära krav.

Utnämningen

Den blivande FN-chefen klarade sig utomordentligt bra vid universitetet i Uppsala, det Uppsala där familjen Hammarskjöld bodde på Slottet och där umgänget genom faderns landshövdingetjänst måste ha varit milt uttryckt ovanligt.

Dag fick lära sig att umgås, att vara socialt kompetent, och underkasta sig en arbetsdisciplin som senare, när han var knuten till socialdemokratiska (!) regeringar, kom att bidra till en sorts mytbildning.

Hans intellekt, diplomatiska skicklighet och arbetsförmåga verkade göra honom förutbestämd för den internationella arenan.

Men trots det kom utnämningen till FN:s generalsekreterare - och den alltför hårt kritiserade norrmannen Trygve Lies efterträdare - som en överraskning, säkert också för Hammarskjöld själv.

Uppdraget som FN-chef skötte han på ett sätt som åtminstone Sovjetunionen inte hade väntat sig: Självständigt, i enlighet med FN:s regler och målsättningar, och med ett mod och en styrka som väckte respekt.

I FN försökte Sovjetunionen att få bort Hammarskjöld, men den något kylige (fadersarv?) svensken stod emot påtryckningarna och han belönades vid ett tillfälle med FN-salens stående ovationer.

50-årspresent

En av Hammarskjölds triumfer var när det kommunistiska Kina, som inte var med i FN, släppte några infångade amerikanska flygare.

Hammarskjöld hade rest till Peking och där förhandlat med den intellektuellt knappast underlägsne Zhou En-lai, en man utan tvekan på nivå med generalsekreteraren.

Inga löften gavs (såvitt vi vet) och ett frisläppande verkade vara en avlägsen lösning på problemet.

Men Zhou överraskade genom att släppa flygarna och göra det i samband med Hammarskjölds 50-årsdag. En diplomatisk framgång för FN-chefen i lika hög grad som för Maos Kina.

Henrik Berggren berättar om Hammarskjöld FN-arbete med kunnighet och beundran.

Han skildrar privatpersonen, den kulturellt mycket bildade, lyriköversättaren, naturvännen, fjällvandraren, akademiledamoten (Dag efterträdee sin far!) och han gör det bland annat genom att citera samtida källor och iakttagare.

Det intryck Hammarskjöld gav bör ha varit: Sympatiskt, pålitligt, svenskt.

Alistair Cooke, en brittisk-amerikanske journalist och TV- och radiopersonlighet (”Letter from America”) beskrev honom som ”blond, solbränd, nyrakad, just uppstigen ur badet”!

Här anar man effekterna av långa, strapatsrika och - inte sällan - ensamma fjällvandringar.

Kongokriserna

År 1960 släpper Belgien sitt koloniala grepp om Kongo.

Genast utbryter konflikter, mycket beroende på jättelandets enorma mineralrikedomar.

FN kopplas in, det sänds trupper, och Hammarskjöld ger sig in i denna den farliga storpolitiska konflikt. Ekonomiska, politiska och postkoloniala intresse förvandlar landet till en gigantisk krutdurk.

Hammarskjöld vill i september 1961 försöka förhandla fram en sorts lösning.

Det anser han kanske kan göras under möte med Moise Tshombe, provinsen Katangas ledare, en mycket kompetent maktspelare bland andra maktspelare.

I bakgrunden finns belgiska legoknektar, brittiska intressen, europeiska gruvbolag och mycket annat.

Under en flygning till ett möte i Afrika, i trakten av Ndola i dåvarande Nordrhodesia (Zambia), kraschade Hammarskjöld plan och samtliga ombord dog.

Sedan dess har diskussionen pågått.

Kraschens orsaker

Och diskussionen handlar om orsaken till kraschen.

Numera lutar många åt att olyckan var ett attentat, att Hammarskjölds plan sköts ner, och att detta skedde för att röja bort generalsekreteraren.

Inte långt från kraschplatsen arbetade några afrikanska kolare. Deras vittnesmål - att ett litet flygplan förföljde det stora (Hammarskjölds!) planet - avfärdades till förmån för betydligt ofarligare teorier, teorier som ganska raskt upphöjdes till en sorts etablerad sanning: Tekniskt fel, misstag av besättningen, bristande utrustning på den flygplats som var målet etc etc.

Henrik Berggren binder sig inte för en bestämd uppfattning om kraschen.

Inte heller är han alltför intresserad av att gräva i Hammarskjölds mest privata liv, hans sexualItet, och det bör läsare av år 2017 vara extra tacksamma för.

Det Henrik Berggren har att berätta om Dag Hammarskjöld räcker gott och väl.

Boken är tänkvärd och mycket spännande.