2017-04-12 10:44

2017-04-12 10:44

Finns vår tids Mozart?

I vårnumret (april/maj 2017) av opera - och musiktidskriften Opus ställs frågan: ”Vem är vår tids Mozart?”
Frågan är en tillspetsad artikelrubrik.
Svaret är att någon ”vår tids” Mozart finns nog inte bland nutidens skapare av konstmusik.
Och det är ämnet för Andreas Engströms artikel i Opus: Europeiska tonsättare verksamma efter år 2000.

Tidskriften Opus har en italiensk motsvarighet, Classic Voice, och för inte längesedan genomförde den en omröstning.

Ett hundratal musikexperter från olika länder deltog; Andreas Engström, som bland annat är musikjournalist, var den ende svensken.

Omröstningen baserades på två spännande frågor: Vilka är de största tonsättarna efter år 2000? Och vilka verk från samma tid förtjänar att hamna på konstmusikens ”Top Twenty”?

I båda fallen hamnade den österrikiske musikmästaren Georg Friedrich Haas på första plats. Han är den ledande nutida tonsättaren efter år 2000.

Ingen Mozart

Tonsättarens Haas` orkesterverk ”In vain” placerades i topp på verklistan, och den danske tonsättaren Simon Steen-Andersen kom tvåa med sin pianokonsert från år 2014.

Simon Steen-Andersen tog också en andraplats på tonsättarlistan, direkt efter Haas, alltså.

Nu är sannolikt varken Haas eller Steen-Andersen allmänt välkända tonsättarnamn.

Det gäller också för något äldre och mer berömda på den italienska musiktidskriftens listor. Både Kaija Saariaho från Finland (Polarpristagare) och Tysklands Wolfgang Rihm finns med. Båda har under många år - före det senaste sekelskiftet - haft stora framgångar.

Men någon ”vår tids Mozart” är nog ingen av dem.

Inte ens Bach

Andreas Engström tar i artikeln om den italienska omröstningen upp påståendet - mycket vanligt! - att det inte längre komponeras ”klassiska mästerverk” och att inga ”nu levande” tonsättare kommer att bli ihågkomna ”i generationer”.

Artikelförfattaren analyserar, klart och tydligt, påståendena, avfärdar vissa saker, och låter annat få vara kvar och diskuteras.

Saken är ju den att nutida konstmusik inte sällan saknar beethovensk och mahlersk attraktionskraft och förmåga att beröra.

Nutida konstmusik är inte sällan svår.

Och det tar lång tid att bli klassisk. Inte ens Johann Sebastian Bach - den störste - blev riktig ”klassisk” förrän på 1800-talet, långt efter sin död.

Därför kanske det trots allt kan vara så, att en ”vår tids Mozart” är verksam i dag.

Och detta även om musiken i dag upplevs som alltför svårtillgänglig.

Parisvårens ”Våroffer”

Stora konstnärer - författare, målare, tonsättare - är ofta banbrytare och vägröjare.

Rollen som en tonkonstens nydanare och nyskapare innebär inte sällan att publiken inte är alltför stor.

När Igor Stravinskijs ”Våroffer” hade urpremiär i Paris våren 1913 utbröt kaos och tumult i salongen. Det berodde inte på extatisk beundran för den ryske tonsättarens verk.

När den publika upprördheten hade lagt sig - det tog några år - upptäckte dåtiden, det vill säga Stravinskijs samtid, att ”Våroffer” var ett mästerverk.

Odödligt och klassiskt

Nej, här rättar vi: ”Våroffer” var någonting väsentligt mer än ett mästerverk.

Den nyskapade och nyskapande musiken innebar en tonkonstens ryska revolution samtidigt som ”Våroffer” sakta men säkert kom att ses som ett odödligt och klassiskt verk.

Därmed inte sagt att österrikaren Georg Friedrich Haas` ”In vain” i framtiden kommer att betraktas som odödligt och klassiskt.

Men hur det blir med det vet ju bara framtidens musiklyssnare.

Tidskriften Opus har en italiensk motsvarighet, Classic Voice, och för inte längesedan genomförde den en omröstning.

Ett hundratal musikexperter från olika länder deltog; Andreas Engström, som bland annat är musikjournalist, var den ende svensken.

Omröstningen baserades på två spännande frågor: Vilka är de största tonsättarna efter år 2000? Och vilka verk från samma tid förtjänar att hamna på konstmusikens ”Top Twenty”?

I båda fallen hamnade den österrikiske musikmästaren Georg Friedrich Haas på första plats. Han är den ledande nutida tonsättaren efter år 2000.

Ingen Mozart

Tonsättarens Haas` orkesterverk ”In vain” placerades i topp på verklistan, och den danske tonsättaren Simon Steen-Andersen kom tvåa med sin pianokonsert från år 2014.

Simon Steen-Andersen tog också en andraplats på tonsättarlistan, direkt efter Haas, alltså.

Nu är sannolikt varken Haas eller Steen-Andersen allmänt välkända tonsättarnamn.

Det gäller också för något äldre och mer berömda på den italienska musiktidskriftens listor. Både Kaija Saariaho från Finland (Polarpristagare) och Tysklands Wolfgang Rihm finns med. Båda har under många år - före det senaste sekelskiftet - haft stora framgångar.

Men någon ”vår tids Mozart” är nog ingen av dem.

Inte ens Bach

Andreas Engström tar i artikeln om den italienska omröstningen upp påståendet - mycket vanligt! - att det inte längre komponeras ”klassiska mästerverk” och att inga ”nu levande” tonsättare kommer att bli ihågkomna ”i generationer”.

Artikelförfattaren analyserar, klart och tydligt, påståendena, avfärdar vissa saker, och låter annat få vara kvar och diskuteras.

Saken är ju den att nutida konstmusik inte sällan saknar beethovensk och mahlersk attraktionskraft och förmåga att beröra.

Nutida konstmusik är inte sällan svår.

Och det tar lång tid att bli klassisk. Inte ens Johann Sebastian Bach - den störste - blev riktig ”klassisk” förrän på 1800-talet, långt efter sin död.

Därför kanske det trots allt kan vara så, att en ”vår tids Mozart” är verksam i dag.

Och detta även om musiken i dag upplevs som alltför svårtillgänglig.

Parisvårens ”Våroffer”

Stora konstnärer - författare, målare, tonsättare - är ofta banbrytare och vägröjare.

Rollen som en tonkonstens nydanare och nyskapare innebär inte sällan att publiken inte är alltför stor.

När Igor Stravinskijs ”Våroffer” hade urpremiär i Paris våren 1913 utbröt kaos och tumult i salongen. Det berodde inte på extatisk beundran för den ryske tonsättarens verk.

När den publika upprördheten hade lagt sig - det tog några år - upptäckte dåtiden, det vill säga Stravinskijs samtid, att ”Våroffer” var ett mästerverk.

Odödligt och klassiskt

Nej, här rättar vi: ”Våroffer” var någonting väsentligt mer än ett mästerverk.

Den nyskapade och nyskapande musiken innebar en tonkonstens ryska revolution samtidigt som ”Våroffer” sakta men säkert kom att ses som ett odödligt och klassiskt verk.

Därmed inte sagt att österrikaren Georg Friedrich Haas` ”In vain” i framtiden kommer att betraktas som odödligt och klassiskt.

Men hur det blir med det vet ju bara framtidens musiklyssnare.