2017-03-16 19:15

2017-03-16 21:40

Läraren i Storfors blev en svensk klassiker

Torgny Lindgren, berättaren, Lagerlöfvännen, skildraren av stora människoöden

Torgny Lindgren, en av Sveriges ledande romanförfattare, en av landets mest lästa och älskade författare, har avlidit.
Han blev 78 år.
Torgny Lindgren utgav ett 40-tal tryckta verk och han debuterade som författare år 1965.

Torgny Lindgren var bland annat ledamot av Svenska Akademien. Där efterträdde han, på stol nummer 9, språkforskaren Ture Johannisson år 1991.

Vid sin bortgång var Lindgren bosatt i Östergötland, men han kom från Västerbotten, något som i hög grad påverkade såväl hans författarskap som hans muntliga berättande.

Torgny Lindgren debuterade år 1965 med diktsamlingen ”Plåtsax, hjärtats instrument”.

Vid debuten arbetade han som lärare i värmländska Storfors; han undervisade i bland annat samhällskunskap.

Kontakterna med Värmland behöll han under åren, trots att han under 60-talet lämnade landskapet och flyttade till Vimmerby.

Därifrån sände han 1970 ut sin andra bok, sin andra samling dikter: ”Dikter från Vimmerby”.

Till Värmland

Året därpå utkom hans tredje bok, ännu en diktsamling, och den hade den undrande titeln ”Hur skulle det vara om man vore Olof Palme?”.

En fråga som möjligen låg Lindgren närmare tillhands än vad många insåg.

Under flera år var han nämligen politiskt aktiv inom socialdemokratin.

Torgny Lindgren besökte relativt ofta Värmland. Delvis beroende på att han där hade och alltjämt har släktingar.

Men Värmland var också rent allmänt ett landskap han kände stark samhörighet med. Berättarnas Värmland, skrönornas landskap, Selma Lagerlöfs Värmland.

Det är inte svårt att vid läsningen av Lindgrens många romaner dra slutsatser om närheten mellan det värmländska och det västerbottniska. Det är skogarna, vildmarken, de enskilda gårdarna på landet, ensamboende, kanske de något originella människorna, berättelserna, sagorna, det hårda livet.

Och kanske likartade ekonomiska strukturer: Flottningen, skogsbruket, slitet och släpet för en knapp försörjning.

Selma Lagerlöf

År 2000 belönades Lindgren med Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris. Priset gavs till honom mellan två av hans mer originella och läsvärda böcker, ”I Brokiga Blads vatten” (noveller, 1999) och ”Pölsan”, romanen som kom tre år senare.

Att få Selma Lagerlöf-priset smickrade Lindgren och gjorde honom rörd.

Uppenbarligen hade han lättare att uttala sig beundrande om Lagerlöfs författarskap än vad några tidigare och senare pristagare har förmått att göra.

Det var inte svårt att förstå varför.

Ty alla olikheter till trots så var hon och han samma andas barn: Stor medkänsla med de svaga och avvikande, de av verkligheten och kallhjärtade krafter illa behandlade människorna.

Samtidigt som båda med stor trovärdighet, psykologiskt djupa insikter, och inte sällan en humoristisk fabuleringsförmåga kunde berätta om den resning och storhet som människor visar under svåraste förhållanden.

Klassiker

Bland Torgny Lindgrens bästa böcker finns fem - sex stycken som för längesedan förts in i gruppen moderna svenska klassiker.

Ormens väg på hälleberget”, ”Batseba”, ”Ljuset”, ”Klingsor”, ”Till sanningens lov”....

Det är egentligen mycket svårt att ur Lindgrens rika produktion göra ett urval. Svårt och samtidigt uppmuntrande med tanke på alla de läsupplevelser, som väntar den som ännu inte tagit steget in i den lindgrenska berättarvärlden.

Skaparen av denna berättarvärld blev rikligt belönad, inte bara med folkets kärlek och beundran utan också med stipendier och priser och vackra titlar. Bland annat var han dubbel hedersdoktor, vid Linköpings universitet (beläget i de senare årens hemtrakter) och vid Umeå universitet, lärosäte i den del av landet varifrån mycket av det lindgrenska berättandet härstammade.

År 1970 fick han den första belöningen, Litteraturfrämjandets stipendium.

Därefter droppade priserna in med en regelbundenhet, som klargjorde mottagarens ställning och betydelse: Aniarapriset, Övralidspriset, Augustpriset, Sveriges Radios romanpris, Piratenpriset.

Klingsor

För fyra år sedan utkom kulturjournalisten Kaj Schuelers bok ”Torgny om Lindgren: i samtal med Kaj Schueler”, en bok som är grundläggande viktig för förståelsen av denne märklige berättare.

En berättare som häromåret gjorde ett då ganska sällsynt framträdande i det offentliga genom att besöka Karlstad, släktingar, vännen (och beundraren!) Lars Lerin samt dennes konsthall på Sandgrund.

För Torgny Lindgren var det ett viktigt besök; hans respekt för den värmländske konstnären var minst lika påtaglig som konstnärens intresse och beundran för berättaren.

Den sista stora berättelsen av Torgny Lindgren blev för övrigt en roman om en konstnär i glesbygd.

Med ett namn-lån från såväl tonsättaren Richard Wagner som Nobelpristagaren Hermann Hesse kallade han romanen för ”Klingsor”.

Det är en inte så omfångsrik men synnerligen stor bok om en ensam själ, en målare, en djupt sympatisk människa.

En människa skapad av Torgny Lindgren.

En människa att tycka om och beundra.

En viktig svensk romangestalt.

Torgny Lindgren var bland annat ledamot av Svenska Akademien. Där efterträdde han, på stol nummer 9, språkforskaren Ture Johannisson år 1991.

Vid sin bortgång var Lindgren bosatt i Östergötland, men han kom från Västerbotten, något som i hög grad påverkade såväl hans författarskap som hans muntliga berättande.

Torgny Lindgren debuterade år 1965 med diktsamlingen ”Plåtsax, hjärtats instrument”.

Vid debuten arbetade han som lärare i värmländska Storfors; han undervisade i bland annat samhällskunskap.

Kontakterna med Värmland behöll han under åren, trots att han under 60-talet lämnade landskapet och flyttade till Vimmerby.

Därifrån sände han 1970 ut sin andra bok, sin andra samling dikter: ”Dikter från Vimmerby”.

Till Värmland

Året därpå utkom hans tredje bok, ännu en diktsamling, och den hade den undrande titeln ”Hur skulle det vara om man vore Olof Palme?”.

En fråga som möjligen låg Lindgren närmare tillhands än vad många insåg.

Under flera år var han nämligen politiskt aktiv inom socialdemokratin.

Torgny Lindgren besökte relativt ofta Värmland. Delvis beroende på att han där hade och alltjämt har släktingar.

Men Värmland var också rent allmänt ett landskap han kände stark samhörighet med. Berättarnas Värmland, skrönornas landskap, Selma Lagerlöfs Värmland.

Det är inte svårt att vid läsningen av Lindgrens många romaner dra slutsatser om närheten mellan det värmländska och det västerbottniska. Det är skogarna, vildmarken, de enskilda gårdarna på landet, ensamboende, kanske de något originella människorna, berättelserna, sagorna, det hårda livet.

Och kanske likartade ekonomiska strukturer: Flottningen, skogsbruket, slitet och släpet för en knapp försörjning.

Selma Lagerlöf

År 2000 belönades Lindgren med Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris. Priset gavs till honom mellan två av hans mer originella och läsvärda böcker, ”I Brokiga Blads vatten” (noveller, 1999) och ”Pölsan”, romanen som kom tre år senare.

Att få Selma Lagerlöf-priset smickrade Lindgren och gjorde honom rörd.

Uppenbarligen hade han lättare att uttala sig beundrande om Lagerlöfs författarskap än vad några tidigare och senare pristagare har förmått att göra.

Det var inte svårt att förstå varför.

Ty alla olikheter till trots så var hon och han samma andas barn: Stor medkänsla med de svaga och avvikande, de av verkligheten och kallhjärtade krafter illa behandlade människorna.

Samtidigt som båda med stor trovärdighet, psykologiskt djupa insikter, och inte sällan en humoristisk fabuleringsförmåga kunde berätta om den resning och storhet som människor visar under svåraste förhållanden.

Klassiker

Bland Torgny Lindgrens bästa böcker finns fem - sex stycken som för längesedan förts in i gruppen moderna svenska klassiker.

Ormens väg på hälleberget”, ”Batseba”, ”Ljuset”, ”Klingsor”, ”Till sanningens lov”....

Det är egentligen mycket svårt att ur Lindgrens rika produktion göra ett urval. Svårt och samtidigt uppmuntrande med tanke på alla de läsupplevelser, som väntar den som ännu inte tagit steget in i den lindgrenska berättarvärlden.

Skaparen av denna berättarvärld blev rikligt belönad, inte bara med folkets kärlek och beundran utan också med stipendier och priser och vackra titlar. Bland annat var han dubbel hedersdoktor, vid Linköpings universitet (beläget i de senare årens hemtrakter) och vid Umeå universitet, lärosäte i den del av landet varifrån mycket av det lindgrenska berättandet härstammade.

År 1970 fick han den första belöningen, Litteraturfrämjandets stipendium.

Därefter droppade priserna in med en regelbundenhet, som klargjorde mottagarens ställning och betydelse: Aniarapriset, Övralidspriset, Augustpriset, Sveriges Radios romanpris, Piratenpriset.

Klingsor

För fyra år sedan utkom kulturjournalisten Kaj Schuelers bok ”Torgny om Lindgren: i samtal med Kaj Schueler”, en bok som är grundläggande viktig för förståelsen av denne märklige berättare.

En berättare som häromåret gjorde ett då ganska sällsynt framträdande i det offentliga genom att besöka Karlstad, släktingar, vännen (och beundraren!) Lars Lerin samt dennes konsthall på Sandgrund.

För Torgny Lindgren var det ett viktigt besök; hans respekt för den värmländske konstnären var minst lika påtaglig som konstnärens intresse och beundran för berättaren.

Den sista stora berättelsen av Torgny Lindgren blev för övrigt en roman om en konstnär i glesbygd.

Med ett namn-lån från såväl tonsättaren Richard Wagner som Nobelpristagaren Hermann Hesse kallade han romanen för ”Klingsor”.

Det är en inte så omfångsrik men synnerligen stor bok om en ensam själ, en målare, en djupt sympatisk människa.

En människa skapad av Torgny Lindgren.

En människa att tycka om och beundra.

En viktig svensk romangestalt.