2017-03-14 15:42

2017-03-14 15:42

Julia och platserna som blivit lämnade

KONST: Tecknaren som växte upp i Karlstad återvänder med utställning

Hon bor i Utby vid Säveån, klätterbergens ”mecka”, och en 273 hektar stor del av Göteborg.
Där har Julia Olofssonockså sin ateljé i vilken hon tecknar och målar den sorts bilder som nu ska ställas ut i Karlstad.
I det Karlstad där hon växte upp och stannade till nittonårsåldern.
Men det var då hon iväg, till Växjö för designstudier och sökandet efter ett yrke.

– Jag är väldigt intresserad av platser som har blivit lämnade...

Julia Olofsson sitter vid ett slagbord mitt på golvet i Mats Bergmans konstgalleri på Herrhagen i Karlstad.

Hon har just berättat om den konstens teknik som hon har gjort till sin: Tecknandet med blyertspennor och färgpennor och någon gång med tusch.

Det är också bilder utförda med den teckningen som ska visas i Karlstad.

Bilder tecknade på papper av varierande grovhet, och bilder som fått växa fram på träskivor: ”Träfibrernas grovhet blir ett ytterligare motstånd med det tunna stiftet”, skriver Julia Olofsson i en sorts programförklaring.

Som en solitär bild, en avvikare bland alla teckningar, finns en stor oljemålning.

– Oljemåleri är ju inte mitt grunduttryck, klargör hon, och man ska nog se den som ett sätt att se om målningen fungerar i sammanhanget.

”Spökstäder”

Platser som har blivit lämnade...

Ja, det är vad som främst av allt intresserar Julia Olofsson.

Det handlar om övergivna byggnader och förfallna hus. Kanske ett murket och skrangligt och sällan använt jakttorn därute i skogen, den snåriga, risiga, ostädade, svårforcerade och hemlighetsfulla skogen

Och så detta med ”spökstäder”, hon är fascinerad av ”spökstäder” och berättar om dem, i bilder.

I den skrivna ”programförklaringen” tar hon upp detta och gör det med nästa intill politiskt-ekonomiska förtecken: ”De vanligaste orsakerna till spökstäder och övergivna hus är att den ekonomiska basen i samhället kollapsat, och lett till avbefolkning. Näringar försvinner och vård och utveckling av staden slutar”.

Innehållet

Julia Olofssons teckningar, ja, hur ska deras bild-innehåll beskrivas? Och deras ”budskap”?

Med ett leende tar hon själv upp detta, hon talar om hur kanske tio betraktare av hennes bilder har varsin - det vill säga tio! - uppfattning om vad en bild betyder.

Stor frihet för den som försöker förstå hennes bildvärld, alltså, men friheten begränsas (naturligtvis!) av det som är det väsentliga: Konstnärens avsikt, i detta fall 29-åriga Julia Olofssons avsikter och syften och yttersta mening med bildskapandet.

Hennes teckningar är fantasieggande och egenartat mystiska. Som exempelvis: Vad gör den nakna och med ett träd nästan sammanväxta kvinnan intill det i en skogsbacke placerade dockhuset?

Eller bråten bestående av gamla brädor och plank som omger en liten damm i vilken en gestalt har sänkt sig...?

Som antytts av konstnären själv:

Var och en får ”lägga in” egna betydelser i bilden, envar får tolka den som hon och han vill.

Privatlivet

Julia Olofsson växte upp på Stockfallet i Karlstad, hon gick på Tingvallagymnasiet, läste journalistik och skaffade sig så mycket undervisning i ämnet ”Bild” som bara var möjligt.

Det låg nära till hands, det där med bilder. Pappa Torbjörn (Eriksson) drev en fotobutik, mamma Lena tecknade, en syster tecknade, mostrar tecknade.

Det verkade som om hela släkten på något sätt fanns verksam i bildernas värld.

– Min familj var och är kreativa människor, intygar Julia medan galleristen Bergman häller upp nybryggt kaffe och serverar en påse kanelbullar.

Julias man sitter med vid bordet, Marc Olofsson heter han och Marc och Julia har varit tillsammans sedan tonåren. Och så ytterligare en uppgift ur det privata, ur Marcs privata liv: Hans mamma heter Monica och var en gång kommunalråd (S) i Kils kommun. I dag är Julias svärmor Monica lärare i Sunne.

Växtlighet

Tillsammans har Julia och Marc tagit bilen från Utby i Göteborg, från trakterna av den framrinnande Säveån.

Med sig till utställningen i Karlstad har de plockat kvistar och grenar och bitar av stammar. En del bortrensad skräpväxtlighet från åstränderna.

Nu ska riset få dekorera utställningen. Samtidigt som konstpubliken ska se sambandet mellan den bortrensade växtligheten och teckningarna på väggarna och i galleriets fönster.

Dekoration och tecknade motiv: I stort sett samma göteborgska biotop.

Men innan kaffesamtalet vid slagbordet når dit: Något lite mer om studievägen, från Stockfallet, över Kroppkärrsskolan och Tingvallagymnasiet till universitets - och högskolestudierna i Växjö (i dag Linnéuniversitetet).

– Där kom jag in på designprogrammet, berättar Julia, det var svårt att komma in på det men...

Hon klarade det, till alla lycka och glädje: Men helst ville hon in på en renodlad konstskola.

Designvägen var vald av mer praktiska skäl, kanske, ett sätt att trygga en framtida försörjning: Det är en lättare livsuppgift med design än med en bana som bildkonstnär.

Tidig start

Nu börjar bryggkaffet kallna och samtalet går in på något slags slutvarv.

Barndomen, den tidigaste, blir ämnet. Och det är Julia själv som tar upp ämnet, de allra tidigaste konstnärliga övningarna.

– Jag var två år, kanske två och ett halvt år, och i Karlstad var jag med om en tävling på 4 H-gården (på Ulleberg).

Hon ritade en katt som låg med invikta tassar och gosade på en kudde.

Julia vann. Hon var två år. Eller två och ett halvt. En imponerande tidig start på karriären.

Värmland

Hon har haft många utställningar och hon har fått god kritik och så att säga slagit an hos publiken. Publiken gillar hennes fantasifullhet, hennes mystik, den tekniska skickligheten.

Publiken tycker nog om att man kan se vad detta som hon tecknar föreställer.

Ja, man kan se vad det föreställer.

Men som alltid när det handlar om konst som lämnat det rent dekorativa och ofarliga: Vad Julia Olofssons bilder betyder, det är någonting som avgörs av betraktaren.

Ett inte helt värdelöst tips till den villrådige betraktaren är att tänka över vad konstnären skriver - och ofta säger - om den del av landet där hon tillbringade sina första knappt tjugo år:

I Värmland finns en stark berättartradition. Den tar avstamp inifrån de djupa, mytomspunna skogarna och från viljan att engagera och påverka andra genom att föra dessa historier vidare”.

Och det var väl detta vi trodde, detta att Julia Olofsson tagit starka intryck av den värmländska och den bergslagska skogsmystiken.

Fotnot

På Galleri Bergman i Karlstad (Herrhagsgatan 48) pågår Julia Olofssons utställning 17 mars till och med 1 april.

– Jag är väldigt intresserad av platser som har blivit lämnade...

Julia Olofsson sitter vid ett slagbord mitt på golvet i Mats Bergmans konstgalleri på Herrhagen i Karlstad.

Hon har just berättat om den konstens teknik som hon har gjort till sin: Tecknandet med blyertspennor och färgpennor och någon gång med tusch.

Det är också bilder utförda med den teckningen som ska visas i Karlstad.

Bilder tecknade på papper av varierande grovhet, och bilder som fått växa fram på träskivor: ”Träfibrernas grovhet blir ett ytterligare motstånd med det tunna stiftet”, skriver Julia Olofsson i en sorts programförklaring.

Som en solitär bild, en avvikare bland alla teckningar, finns en stor oljemålning.

– Oljemåleri är ju inte mitt grunduttryck, klargör hon, och man ska nog se den som ett sätt att se om målningen fungerar i sammanhanget.

”Spökstäder”

Platser som har blivit lämnade...

Ja, det är vad som främst av allt intresserar Julia Olofsson.

Det handlar om övergivna byggnader och förfallna hus. Kanske ett murket och skrangligt och sällan använt jakttorn därute i skogen, den snåriga, risiga, ostädade, svårforcerade och hemlighetsfulla skogen

Och så detta med ”spökstäder”, hon är fascinerad av ”spökstäder” och berättar om dem, i bilder.

I den skrivna ”programförklaringen” tar hon upp detta och gör det med nästa intill politiskt-ekonomiska förtecken: ”De vanligaste orsakerna till spökstäder och övergivna hus är att den ekonomiska basen i samhället kollapsat, och lett till avbefolkning. Näringar försvinner och vård och utveckling av staden slutar”.

Innehållet

Julia Olofssons teckningar, ja, hur ska deras bild-innehåll beskrivas? Och deras ”budskap”?

Med ett leende tar hon själv upp detta, hon talar om hur kanske tio betraktare av hennes bilder har varsin - det vill säga tio! - uppfattning om vad en bild betyder.

Stor frihet för den som försöker förstå hennes bildvärld, alltså, men friheten begränsas (naturligtvis!) av det som är det väsentliga: Konstnärens avsikt, i detta fall 29-åriga Julia Olofssons avsikter och syften och yttersta mening med bildskapandet.

Hennes teckningar är fantasieggande och egenartat mystiska. Som exempelvis: Vad gör den nakna och med ett träd nästan sammanväxta kvinnan intill det i en skogsbacke placerade dockhuset?

Eller bråten bestående av gamla brädor och plank som omger en liten damm i vilken en gestalt har sänkt sig...?

Som antytts av konstnären själv:

Var och en får ”lägga in” egna betydelser i bilden, envar får tolka den som hon och han vill.

Privatlivet

Julia Olofsson växte upp på Stockfallet i Karlstad, hon gick på Tingvallagymnasiet, läste journalistik och skaffade sig så mycket undervisning i ämnet ”Bild” som bara var möjligt.

Det låg nära till hands, det där med bilder. Pappa Torbjörn (Eriksson) drev en fotobutik, mamma Lena tecknade, en syster tecknade, mostrar tecknade.

Det verkade som om hela släkten på något sätt fanns verksam i bildernas värld.

– Min familj var och är kreativa människor, intygar Julia medan galleristen Bergman häller upp nybryggt kaffe och serverar en påse kanelbullar.

Julias man sitter med vid bordet, Marc Olofsson heter han och Marc och Julia har varit tillsammans sedan tonåren. Och så ytterligare en uppgift ur det privata, ur Marcs privata liv: Hans mamma heter Monica och var en gång kommunalråd (S) i Kils kommun. I dag är Julias svärmor Monica lärare i Sunne.

Växtlighet

Tillsammans har Julia och Marc tagit bilen från Utby i Göteborg, från trakterna av den framrinnande Säveån.

Med sig till utställningen i Karlstad har de plockat kvistar och grenar och bitar av stammar. En del bortrensad skräpväxtlighet från åstränderna.

Nu ska riset få dekorera utställningen. Samtidigt som konstpubliken ska se sambandet mellan den bortrensade växtligheten och teckningarna på väggarna och i galleriets fönster.

Dekoration och tecknade motiv: I stort sett samma göteborgska biotop.

Men innan kaffesamtalet vid slagbordet når dit: Något lite mer om studievägen, från Stockfallet, över Kroppkärrsskolan och Tingvallagymnasiet till universitets - och högskolestudierna i Växjö (i dag Linnéuniversitetet).

– Där kom jag in på designprogrammet, berättar Julia, det var svårt att komma in på det men...

Hon klarade det, till alla lycka och glädje: Men helst ville hon in på en renodlad konstskola.

Designvägen var vald av mer praktiska skäl, kanske, ett sätt att trygga en framtida försörjning: Det är en lättare livsuppgift med design än med en bana som bildkonstnär.

Tidig start

Nu börjar bryggkaffet kallna och samtalet går in på något slags slutvarv.

Barndomen, den tidigaste, blir ämnet. Och det är Julia själv som tar upp ämnet, de allra tidigaste konstnärliga övningarna.

– Jag var två år, kanske två och ett halvt år, och i Karlstad var jag med om en tävling på 4 H-gården (på Ulleberg).

Hon ritade en katt som låg med invikta tassar och gosade på en kudde.

Julia vann. Hon var två år. Eller två och ett halvt. En imponerande tidig start på karriären.

Värmland

Hon har haft många utställningar och hon har fått god kritik och så att säga slagit an hos publiken. Publiken gillar hennes fantasifullhet, hennes mystik, den tekniska skickligheten.

Publiken tycker nog om att man kan se vad detta som hon tecknar föreställer.

Ja, man kan se vad det föreställer.

Men som alltid när det handlar om konst som lämnat det rent dekorativa och ofarliga: Vad Julia Olofssons bilder betyder, det är någonting som avgörs av betraktaren.

Ett inte helt värdelöst tips till den villrådige betraktaren är att tänka över vad konstnären skriver - och ofta säger - om den del av landet där hon tillbringade sina första knappt tjugo år:

I Värmland finns en stark berättartradition. Den tar avstamp inifrån de djupa, mytomspunna skogarna och från viljan att engagera och påverka andra genom att föra dessa historier vidare”.

Och det var väl detta vi trodde, detta att Julia Olofsson tagit starka intryck av den värmländska och den bergslagska skogsmystiken.

Fotnot

På Galleri Bergman i Karlstad (Herrhagsgatan 48) pågår Julia Olofssons utställning 17 mars till och med 1 april.