2017-02-17 15:40

2017-02-17 15:40

Wästbergs öppna minnen

BOK: Femte delen i ett romanbygge

Per Wästberg Semaforen och lodlinan W&W

Marskalk Pétain ansåg inte, berättar Per Wästberg i Semaforen och lodlinan att han behövde skriva några memoarer; ”jag har ju inget att dölja”, förklarade han. I så fall har Per Wästberg osedvanligt mycket att dölja: hans memoarbygge omfattar så här långt fem delar och närmre 1 900 sidor!

Men det är i själva verket precis tvärtom, här finns en väldig öppenhet, det handlar helt enkelt om stor och viktig minneskonst.

I den nya memoaren dominerar kammarmusiken mer än bruset från ”världshändelsernas operascen”, skriver Wästberg inledningsvis och det stämmer nog. Men han sitter ändå så nära tiljorna att han kan avlyssna både orkestern i diket och dem som har viktiga roller uppe på scenen.

Den nya boken omfattar åren 1995-2005 och är byggd som de föregående: årskrönikor varvas med särskilda, temaliknande kapitel. Krönikorna kommer tre-fyra i stöten och tempot är högt, nästan virvlande. Litterära och andra kändisar närmar sig i hög fart och susar förbi. Och Wästberg flyttar sig lika rastlöst mellan olika miljöer och evenemang.

Till Afrika

Samtidigt är han som ett spirituellt lexikon och sprutar ur sig fängslande och roande fakta, om stort som smått. En annan finess: Wästberg får tag i precis de citat han behöver för att förlänga och fördjupa sina tankegångar och observationer.

Författaren dyker återigen ner i Afrika, nu med tusentals minnen från tidigare besök som referensmaterial. Uganda, en gång terroriserat av Amin och Obote, blomstrar, men Tanzania befinner sig i förfall, ”bedövat av biståndsmiljarder”.

Trots det storpolitiska perspektivet berättar han i första hand om alla de människor han möter, det rör sig om osannolika, bisarra, sorgliga eller beundransvärda öden. Man påminns om att kanske ingen i riket kan skapa så vackra medaljonger som Wästberg. Porträtten i de här små texterna är oförglömliga.

Besöket i Sydafrika handlar till stor del om AIDS men på alla fronter och i alla sammanhang har landet i praktiken kollapsat. ”Mandela måste ha dött av brustet hjärta.”

I de mer tematiska avsnitten berättar han bland annat om sin förtjusning i unika intryck och vackra föremål.

Akademien

I ett annat avsnitt berömmer Wästberg de västerländska dygderna och den politiska demokratin. Det låter lite som ett högtidstal, ett tonfall han annars aldrig hemfaller åt i boken.

Per Wästberg skildrar avspänt och roande livet i Akademien. ”Att jag kunde bli så glad så sent i livet”, utbrister han i dagboken när han 1997 blir kallad. Här får man veta mycket. Lars Gyllensten skrämde t ex alla med sin ”dogmatism, snålhet och maktlystnad” och ”förgiftade atmosfären”. Werner Aspenström grät av skräck när han blev invald.

Själv älskade Wästberg Akademien från första stund, dess ”otvungna kamratskap, lärda resonemang och obekymrade skvaller”, det är som i en ”storfamilj”. ”Jag har aldrig i något sammanhang skrattat så mycket” som där, försäkrar han.

Wästberg är vänlig och generös och blir egentligen bara riktigt rödglödgad vid ett enda tillfälle i boken: när han omsorgsfullt och utförligt avrättar Jan Myrdal.

Så vitt jag kan bedöma har han rätt på alla punkter.

Dan Sjögren

Marskalk Pétain ansåg inte, berättar Per Wästberg i Semaforen och lodlinan att han behövde skriva några memoarer; ”jag har ju inget att dölja”, förklarade han. I så fall har Per Wästberg osedvanligt mycket att dölja: hans memoarbygge omfattar så här långt fem delar och närmre 1 900 sidor!

Men det är i själva verket precis tvärtom, här finns en väldig öppenhet, det handlar helt enkelt om stor och viktig minneskonst.

I den nya memoaren dominerar kammarmusiken mer än bruset från ”världshändelsernas operascen”, skriver Wästberg inledningsvis och det stämmer nog. Men han sitter ändå så nära tiljorna att han kan avlyssna både orkestern i diket och dem som har viktiga roller uppe på scenen.

Den nya boken omfattar åren 1995-2005 och är byggd som de föregående: årskrönikor varvas med särskilda, temaliknande kapitel. Krönikorna kommer tre-fyra i stöten och tempot är högt, nästan virvlande. Litterära och andra kändisar närmar sig i hög fart och susar förbi. Och Wästberg flyttar sig lika rastlöst mellan olika miljöer och evenemang.

Till Afrika

Samtidigt är han som ett spirituellt lexikon och sprutar ur sig fängslande och roande fakta, om stort som smått. En annan finess: Wästberg får tag i precis de citat han behöver för att förlänga och fördjupa sina tankegångar och observationer.

Författaren dyker återigen ner i Afrika, nu med tusentals minnen från tidigare besök som referensmaterial. Uganda, en gång terroriserat av Amin och Obote, blomstrar, men Tanzania befinner sig i förfall, ”bedövat av biståndsmiljarder”.

Trots det storpolitiska perspektivet berättar han i första hand om alla de människor han möter, det rör sig om osannolika, bisarra, sorgliga eller beundransvärda öden. Man påminns om att kanske ingen i riket kan skapa så vackra medaljonger som Wästberg. Porträtten i de här små texterna är oförglömliga.

Besöket i Sydafrika handlar till stor del om AIDS men på alla fronter och i alla sammanhang har landet i praktiken kollapsat. ”Mandela måste ha dött av brustet hjärta.”

I de mer tematiska avsnitten berättar han bland annat om sin förtjusning i unika intryck och vackra föremål.

Akademien

I ett annat avsnitt berömmer Wästberg de västerländska dygderna och den politiska demokratin. Det låter lite som ett högtidstal, ett tonfall han annars aldrig hemfaller åt i boken.

Per Wästberg skildrar avspänt och roande livet i Akademien. ”Att jag kunde bli så glad så sent i livet”, utbrister han i dagboken när han 1997 blir kallad. Här får man veta mycket. Lars Gyllensten skrämde t ex alla med sin ”dogmatism, snålhet och maktlystnad” och ”förgiftade atmosfären”. Werner Aspenström grät av skräck när han blev invald.

Själv älskade Wästberg Akademien från första stund, dess ”otvungna kamratskap, lärda resonemang och obekymrade skvaller”, det är som i en ”storfamilj”. ”Jag har aldrig i något sammanhang skrattat så mycket” som där, försäkrar han.

Wästberg är vänlig och generös och blir egentligen bara riktigt rödglödgad vid ett enda tillfälle i boken: när han omsorgsfullt och utförligt avrättar Jan Myrdal.

Så vitt jag kan bedöma har han rätt på alla punkter.

Dan Sjögren