2017-02-17 14:42

2017-03-19 12:29

Cyklister i Östberlin och doften av diktatur

KULTUR: Fotografen Staffan Jofjell visar bilder från ett försvunnet land

Den värmländske fotografen Staffan Jofjells nya bok Temple of Dreams handlar om cykling.
Den handlar om cykling i Berlin, det berömda sexdagarsloppet som avgjordes i bland annat Deutschlandhalle, byggd till Berlinolympiaden och invigd av Hitler.
Vid mitten av 1980-talet reser Staffan Jofjell till dåvarande Östberlin för att fotografera det årets ”Sechstagerennen”.
En utställning med bilderna har gjorts - för Berlin, London, Manchester och Oslo - och nu: En bok med svartvita bilder.

Det är fina bilder, cyklingsbilderna, som Staffan Jofjell tog hösten 1985.

Som helhet är boken (som ges ut av Heidruns förlag) också intressant; kulturjournalisten Carl-Johan Charpentier skriver, en kortare text av författaren/journalisten Egon Erwin Kisch (1885 - 1948) finns med, och Staffan Jofjell själv berättar i en introduktion om sin egen relation till sexdagarsloppet i den berlinska velodromen.

Kisch-texten är plockad från 1925, när den tyske skribenten följde tävlingscyklisternas sjuhundra kilometer långa runt-runt-runt-trampande.

Det var en verksamhet, som under DDR-tiden onekligen fylldes med en symbolisk laddning: Kilometer efter kilometer, mil efter mil utan att cyklisterna kommer någon annanstans.

Ett slutet system. Genomtråkigt. Själsdödande. Meningslöst.

Vad gjorde Gorbatjov?

C-J Charpentier, som är en läsvärd kännare av Berlin och stadens skönlitterära skildrare - som Döblin, Fallada, Isherwood - skriver om DDR:s huvudstad, om Kisch och cykelloppet, och kulturella kaféer och om återföreningens konsekvenser.

Detta är läsvärt som så ofta när Charpentier skriver.

Charpentier är mycket kunnig om mer än Berlin; han har skrivit en hel del om bland annat Afghanistan och den sovjetiska inmarschen i landet i slutet av 1970-talet.

Vid ett tillfälle, i sin text till Staffan Jofjells bok, kommer han faktiskt in på detta, och jag har svårt att acceptera ett av hans påståenden om det sovjetockuperade landet.

Han menar att ”Gorbatjov mördade urskiljningslöst i Afghanistan”.

Gorbatjov? Jag skulle nog hävda att de ledande mördarna hette Bresjnev, Andropov och Tjernenko, de tre åldrade och sjuka sovjetledarna som regerade före Gorbatjov.

Relativisering

I slutet av sin text om Berlin och det veckolånga cyklandet verkar Charpentier för övrigt ägna sig åt en besynnerlig relativisering.

Han noterar att femtusen människor omkom under 2016, när de försökte ta sig in i EU.

Han tänker väl på katastroferna på Medelhavet. Och så skriver han: ”Vid Berlinmuren dödades 136 personer på tjugoåtta år”.

Det är möjligt att han har rätt antal - jag trodde det var fler som mördades av östtyska gränsvakter - men det är svårt att förstå jämförelsen.

De olyckliga flyktingarna på väg över havet och in i EU drunknade under förra året vid haverier med överlastade och farliga båtar.

Men de som försökte fly ut ur DDR, de sköts på order av DDR-ledningen i Östberlin. Den så kallade Tyska demokratiska republiken mördade medborgare, som ville lämna det land som långt mer än en nation var ett stort fängelse och ett sovjetiskt militärkomplex.

Doften av diktatur

Staffan Jofjells bok handlar alltså om cykling. Hans bilder är fina, Jofjell är en skicklig och inkännande fotograf, men även om sexdagarsslitet är väl fångat på bild är det andra bilder som griper tag ännu mer.

Hos många väcker nog fotografens miljöbilder minnen av DDR.

I några av bilderna finns den där disigheten, den där stickigt doftande disigheten: Brunkolsrök och lågoktanig bensin till Trabantbilarna gjorde att det verkligen doftade på ett mycket karakteristiskt sätt.

Någon - kanske författaren Lars Gustafsson - har påstått att det luktade diktatur. Mitt i prick! Det luktade diktatur.

Och det märkliga är att doften försvann mycket snabbt i samband med återföreningen och ett nytt miljötänkande.

Det gick inte över en natt, men doften försvann precis som DDR försvann.

Det är fina bilder, cyklingsbilderna, som Staffan Jofjell tog hösten 1985.

Som helhet är boken (som ges ut av Heidruns förlag) också intressant; kulturjournalisten Carl-Johan Charpentier skriver, en kortare text av författaren/journalisten Egon Erwin Kisch (1885 - 1948) finns med, och Staffan Jofjell själv berättar i en introduktion om sin egen relation till sexdagarsloppet i den berlinska velodromen.

Kisch-texten är plockad från 1925, när den tyske skribenten följde tävlingscyklisternas sjuhundra kilometer långa runt-runt-runt-trampande.

Det var en verksamhet, som under DDR-tiden onekligen fylldes med en symbolisk laddning: Kilometer efter kilometer, mil efter mil utan att cyklisterna kommer någon annanstans.

Ett slutet system. Genomtråkigt. Själsdödande. Meningslöst.

Vad gjorde Gorbatjov?

C-J Charpentier, som är en läsvärd kännare av Berlin och stadens skönlitterära skildrare - som Döblin, Fallada, Isherwood - skriver om DDR:s huvudstad, om Kisch och cykelloppet, och kulturella kaféer och om återföreningens konsekvenser.

Detta är läsvärt som så ofta när Charpentier skriver.

Charpentier är mycket kunnig om mer än Berlin; han har skrivit en hel del om bland annat Afghanistan och den sovjetiska inmarschen i landet i slutet av 1970-talet.

Vid ett tillfälle, i sin text till Staffan Jofjells bok, kommer han faktiskt in på detta, och jag har svårt att acceptera ett av hans påståenden om det sovjetockuperade landet.

Han menar att ”Gorbatjov mördade urskiljningslöst i Afghanistan”.

Gorbatjov? Jag skulle nog hävda att de ledande mördarna hette Bresjnev, Andropov och Tjernenko, de tre åldrade och sjuka sovjetledarna som regerade före Gorbatjov.

Relativisering

I slutet av sin text om Berlin och det veckolånga cyklandet verkar Charpentier för övrigt ägna sig åt en besynnerlig relativisering.

Han noterar att femtusen människor omkom under 2016, när de försökte ta sig in i EU.

Han tänker väl på katastroferna på Medelhavet. Och så skriver han: ”Vid Berlinmuren dödades 136 personer på tjugoåtta år”.

Det är möjligt att han har rätt antal - jag trodde det var fler som mördades av östtyska gränsvakter - men det är svårt att förstå jämförelsen.

De olyckliga flyktingarna på väg över havet och in i EU drunknade under förra året vid haverier med överlastade och farliga båtar.

Men de som försökte fly ut ur DDR, de sköts på order av DDR-ledningen i Östberlin. Den så kallade Tyska demokratiska republiken mördade medborgare, som ville lämna det land som långt mer än en nation var ett stort fängelse och ett sovjetiskt militärkomplex.

Doften av diktatur

Staffan Jofjells bok handlar alltså om cykling. Hans bilder är fina, Jofjell är en skicklig och inkännande fotograf, men även om sexdagarsslitet är väl fångat på bild är det andra bilder som griper tag ännu mer.

Hos många väcker nog fotografens miljöbilder minnen av DDR.

I några av bilderna finns den där disigheten, den där stickigt doftande disigheten: Brunkolsrök och lågoktanig bensin till Trabantbilarna gjorde att det verkligen doftade på ett mycket karakteristiskt sätt.

Någon - kanske författaren Lars Gustafsson - har påstått att det luktade diktatur. Mitt i prick! Det luktade diktatur.

Och det märkliga är att doften försvann mycket snabbt i samband med återföreningen och ett nytt miljötänkande.

Det gick inte över en natt, men doften försvann precis som DDR försvann.