2017-02-15 13:35

2017-02-15 13:35

Charmigt och ganska oskyldigt

RECENSION:

Mats Åkerman ställer ut på Galleri Bergman

Mats Åkerman, vars konst nu visas på Galleri Bergman i Karlstad, har uppfunnit en egen värld.

Han har ritat kartor, gjort tidskrifter och andra trycksaker för att bygga upp denna fantasivärld - Den Svagiska Unionen. Befolkad av hjältar, spioner och äventyrerskor som Rocco Rivarossi, Graffer 00 och Tutta Turstig. Allt med en högst påtaglig 50-talskänsla.

Tänk en melodram från 50-talets Hollywood á la Douglas Sirk. Det hela är charmigt, lite smålustigt och ganska oskyldigt.

Problem

I galleriets första rum möts vi av Åkermans senaste projekt Moderna tider som består av ett tjugotal tätt hängda målningar i relativt små format. Som ett antal stillbilder från en roadmovie. Man möter kvinna, de lämnar staden och snart uppstår problem....

Bilderna verkar hänga i tidsföljd men kronologin bryts av Morfar 1, 2 & 3. Denna lilla berättelse i tre delar om saknad, sorg och tomrummet efter en älskad morfar (så läser jag det) hade mått bra av att få hänga mer avskilt. För här, till skillnad från flertalet bilder i rummet, verkar det som att Åkerman velat berätta något personligt och självupplevt.

I övrigt dominerar det trivsamt nostalgiska.

Stadsmotiv

Rum två domineras av stadsmotiv. I de flesta är det natt med dimma och mycket strålkastarljus på fuktig asfalt. Människorna framträder som glest utplacerade skuggfigurer och verkar finnas där mest för att visa att timmen är sen. Det är ett klokt val av Åkerman, för i de målningar där människan mer framträder i närbild visar han också sina begränsningar som konstnär.

Men här hänger också utställningens absolut finaste stund. Det är Lay-Out, en målning föreställande några hus, kanske i Paris (?) och precis så torrt och sakligt återgivet som vore den utförd på 1920-talet av någon av medlemmarna i konstinriktningen - Den nya sakligheten.

Gärna pauser...

Även här uppstår en önskan att konstnären hade begränsat sig och gjort ett snävare urval.

Pauser är alltid välgörande när man ska berätta en historia och en konstutställning är ju också en form av historieberättande.

Det man brukar kalla: Konstnärlig gestaltning.

Mats Åkerman, vars konst nu visas på Galleri Bergman i Karlstad, har uppfunnit en egen värld.

Han har ritat kartor, gjort tidskrifter och andra trycksaker för att bygga upp denna fantasivärld - Den Svagiska Unionen. Befolkad av hjältar, spioner och äventyrerskor som Rocco Rivarossi, Graffer 00 och Tutta Turstig. Allt med en högst påtaglig 50-talskänsla.

Tänk en melodram från 50-talets Hollywood á la Douglas Sirk. Det hela är charmigt, lite smålustigt och ganska oskyldigt.

Problem

I galleriets första rum möts vi av Åkermans senaste projekt Moderna tider som består av ett tjugotal tätt hängda målningar i relativt små format. Som ett antal stillbilder från en roadmovie. Man möter kvinna, de lämnar staden och snart uppstår problem....

Bilderna verkar hänga i tidsföljd men kronologin bryts av Morfar 1, 2 & 3. Denna lilla berättelse i tre delar om saknad, sorg och tomrummet efter en älskad morfar (så läser jag det) hade mått bra av att få hänga mer avskilt. För här, till skillnad från flertalet bilder i rummet, verkar det som att Åkerman velat berätta något personligt och självupplevt.

I övrigt dominerar det trivsamt nostalgiska.

Stadsmotiv

Rum två domineras av stadsmotiv. I de flesta är det natt med dimma och mycket strålkastarljus på fuktig asfalt. Människorna framträder som glest utplacerade skuggfigurer och verkar finnas där mest för att visa att timmen är sen. Det är ett klokt val av Åkerman, för i de målningar där människan mer framträder i närbild visar han också sina begränsningar som konstnär.

Men här hänger också utställningens absolut finaste stund. Det är Lay-Out, en målning föreställande några hus, kanske i Paris (?) och precis så torrt och sakligt återgivet som vore den utförd på 1920-talet av någon av medlemmarna i konstinriktningen - Den nya sakligheten.

Gärna pauser...

Även här uppstår en önskan att konstnären hade begränsat sig och gjort ett snävare urval.

Pauser är alltid välgörande när man ska berätta en historia och en konstutställning är ju också en form av historieberättande.

Det man brukar kalla: Konstnärlig gestaltning.

  • Johan Magnusson