2017-01-26 17:07

2017-01-26 22:28

Frågor till en som överlevde lägren

Hédi Frieds bok med minnen och tankar från en mordisk tid

I sin nya bok Frågor jag fått om Förintelsen (Förlaget Natur & Kultur) skriver Hédi Fried:
”Vi kommer aldrig att få ett entydigt svar om varför Förintelsen ägde rum”.
Men frågorna måste ställas! Och som den nu 93-årige psykologen och Auschwitzöverlevaren skriver:
”Bara genom att ställa frågor kan man få en liten uppfattning om vad det handlade om.”

Hédi Fried var barn i Rumänien, drogs in i den nazistiska judeförföljelsen, överlevde lägren Auschwitz och Bergen-Belsen, kom till Sverige, har arbetat som psykolog, skriver böcker, håller föredrag.

Och böckerna och föredragen (för inte minst skolelever) har väckt frågor, frågor som kräver svar.

Några av dessa frågor har Hédi Fried samlat och besvarat i den nya boken.

Den ges ut ett kvarts sekel efter debutboken Skärvor av ett liv: Vägen till och från Auschwitz.

Det värsta

En av frågorna som ställts till Hédi Fried och som hon besvarar lyder: ”Vad är det värsta du varit med om?”

Svaret är ”Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar”.

Den upplevelsen delade Hédi Fried med så många andra: Barnen skildes från far och mor, föräldrar förlorade sina barn, och detta var en del av det välorganiserade mottagandet av människor som under fasansfulla omständigheter förts till lägren.

Så oerhört många överlevde inte för att kunna berätta om hur det var att skiljas från de närmaste.

De som faktiskt tog sig levande från dödslägren kanske inte orkade berätta.

Men Hédi Fried har klarat det, och hon har gjort det med en klarhet som väcker ...ja, beundran är väl ett alltför svagt och slitet ord.

Hitlers hat

En annan fråga i hennes nya bok lyder: ”Varför hatade Hitler judarna?”.

Nu finns det människor vilkas känsloliv och intellekt är så söndertrasade att de utan skamkan ifrågasätt att Hitler faktiskt hatade judarna.

Dessa förnekare av den uppenbara ondskan kränker offren genom att peka på små obetydliga detaljer som - menar de - visar att det inte var så värst med Hitlers judehat.

Men Hédi Fried har tänkt djupare än förnekarna: ”Hitlers hat mot judar var så starkt att man kunde tro att han inte krigade mot de allierade, utan mot judarna”.

Det är en tänkvärd och skrämmande formulering.

Motstånd

”Varför gjorde ni inte motstånd?” är en annan fråga som Hédi Fried har konfronterats med under sina möten med unga och äldre.

Svaren är flera, ett är att : ”I lägret var de flesta av oss för apatiska för att göra motstånd”.

Denna apati stod i direkt relation till bristen på föda och läkemedel. Men också till det bestialiska våld - obegripligt, omöjligt att till fullo förstå - som härjade i lägren:

De nazistiska lägren präglades av en människosyn som inte var unik - tänk på Stalins arbetsläger! - men där mördandet var industriellt organiserat. Med tysk grundlighet.

I lägren

”Hur var det att leva i lägren?” undras det i Hédi Frieds nya bok.

Skaffa gärna hennes bok, bläddra fram till sidan 39 och läs hennes klara och detaljerade svar och ställ sedan frågan: Hur var det möjligt?!

Svaret på den frågan är enkel: Omständigheterna gjorde att det var möjligt.

Och omständigheterna under nazitiden på 1930-talet och under halva 1940-talet var inget historiskt unikum.

Det onda är alltid möjligt.

Hédi Fried var barn i Rumänien, drogs in i den nazistiska judeförföljelsen, överlevde lägren Auschwitz och Bergen-Belsen, kom till Sverige, har arbetat som psykolog, skriver böcker, håller föredrag.

Och böckerna och föredragen (för inte minst skolelever) har väckt frågor, frågor som kräver svar.

Några av dessa frågor har Hédi Fried samlat och besvarat i den nya boken.

Den ges ut ett kvarts sekel efter debutboken Skärvor av ett liv: Vägen till och från Auschwitz.

Det värsta

En av frågorna som ställts till Hédi Fried och som hon besvarar lyder: ”Vad är det värsta du varit med om?”

Svaret är ”Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar”.

Den upplevelsen delade Hédi Fried med så många andra: Barnen skildes från far och mor, föräldrar förlorade sina barn, och detta var en del av det välorganiserade mottagandet av människor som under fasansfulla omständigheter förts till lägren.

Så oerhört många överlevde inte för att kunna berätta om hur det var att skiljas från de närmaste.

De som faktiskt tog sig levande från dödslägren kanske inte orkade berätta.

Men Hédi Fried har klarat det, och hon har gjort det med en klarhet som väcker ...ja, beundran är väl ett alltför svagt och slitet ord.

Hitlers hat

En annan fråga i hennes nya bok lyder: ”Varför hatade Hitler judarna?”.

Nu finns det människor vilkas känsloliv och intellekt är så söndertrasade att de utan skamkan ifrågasätt att Hitler faktiskt hatade judarna.

Dessa förnekare av den uppenbara ondskan kränker offren genom att peka på små obetydliga detaljer som - menar de - visar att det inte var så värst med Hitlers judehat.

Men Hédi Fried har tänkt djupare än förnekarna: ”Hitlers hat mot judar var så starkt att man kunde tro att han inte krigade mot de allierade, utan mot judarna”.

Det är en tänkvärd och skrämmande formulering.

Motstånd

”Varför gjorde ni inte motstånd?” är en annan fråga som Hédi Fried har konfronterats med under sina möten med unga och äldre.

Svaren är flera, ett är att : ”I lägret var de flesta av oss för apatiska för att göra motstånd”.

Denna apati stod i direkt relation till bristen på föda och läkemedel. Men också till det bestialiska våld - obegripligt, omöjligt att till fullo förstå - som härjade i lägren:

De nazistiska lägren präglades av en människosyn som inte var unik - tänk på Stalins arbetsläger! - men där mördandet var industriellt organiserat. Med tysk grundlighet.

I lägren

”Hur var det att leva i lägren?” undras det i Hédi Frieds nya bok.

Skaffa gärna hennes bok, bläddra fram till sidan 39 och läs hennes klara och detaljerade svar och ställ sedan frågan: Hur var det möjligt?!

Svaret på den frågan är enkel: Omständigheterna gjorde att det var möjligt.

Och omständigheterna under nazitiden på 1930-talet och under halva 1940-talet var inget historiskt unikum.

Det onda är alltid möjligt.