2016-10-11 16:45

2016-10-11 16:45

Han avslöjade Nixons hemliga inspelningar

Översten Alexander Butterfield som tog jobb i Vita huset

Han beundrade Richard Nixon, den i november år 1968 nyvalde amerikanske presidenten.
Men flygöversten Alexander P. Butterfield anade inte vad Ödet och gamla ungdomskontakter skulle leda till.
Kort efter valet anställdes han av ungdomsvännen Bob Haldeman, Nixons stabschef, som nära rådgivare till presidenten.
Några år senare medverkade han till att Nixon tvingades avgå från presidentposten.
För det var Butterfield som i förhör avslöjade förekomsten av avlyssningsapparatur i Vita huset.

I sin nya bok The Last of the President`s Men beskriver den legendariske journalisten och författaren Bob Woodward den händelsekedja, som ledde Alexander Butterfield till ett tjänsterum intill Ovala rummet i Vita huset. Boken bygger - som alltid när Woodward arbetar - på betydande mängder research och ett stort antal intervjuer.

The Last of the President`s Men (förlag: Simon & Schuster) är lättläst utan att vara ytlig, och den är faktaspäckad utan att kännas övertung och svårbegriplig.

Det är inte en bok på samma kvalitativa nivå som Woodwards böcker om George W. Bush i Vita huset och boken (tillsammans med Scott Armstrong) om USA:s högsta domstol (The Brethren).

Berättelsen om Alexander Butterfield har inte heller detta mycket speciella, som gjorde All the President`s Men och The Final Days (båda med journalistkollegan Carl Bernstein) till svåröverträffade politiska thrillers om Watergateskandalen och Nixons fall.

Men skildringen av Butterfields år som Nixons rådgivare är trots allt politisk historieskrivning på hög nivå.

Mörkläggning

Först en påminnelse om vem Bob Woodward är.

En gång var han ung journalist på Washington Post. Av redaktionsledningen fick han - och kollegan Carl Bernstein - uppdraget att följa upp ett inbrott, i juni 1972, i det demokratiska partiets kontor i Watergatebyggnaden i Washington D.C. Mycket snart avslöjades ett samband mellan inbrottet och ledande personer i Vita huset. Hux flux var Watergateskandalen ett begrepp, och flera av den republikanske presidentens närmaste rådgivare - Bob Haldeman (Nixons mäktige stabschef och Butterfields gode vän), John Ehrlichman, John Dean och flera med dem - fick sparken, avgick frivilligt eller trasslades in i rättsprocesser, som i flera fall ledde till fängelsedomar.

Allt detta berodde på den aktiva mörkläggningen av inbrottet som sköttes av presidentrådgivarna och av Nixon själv.

Under hotet om så kallad riksrätt - och han hade sannolikt fällts - valde Nixon att avgå i augusti 1974.

Bandinspelningar

Alexander Butterfield hade då lämnat Vita huset och var chef för USA:s luftfartsmyndighet.

Men även Butterfield kallades till ett av de många förhören under Watergateutredningen, och på direkta frågor medgav han det som slutgiltigt fällde Nixon.

Butterfield var en av de mycket få i Vita huset som kände till att presidentens tjänsterum, Ovala rummet, var utrustat med en sofistikerad avlyssningsapparatur.

Den var röstaktiverad och hade installerats på direkta order av Nixon. Han ville - hävdades det - ha inspelningar som dokumenterade diskussioner, överläggningar och beslut.

Men detta var alltså helt okänt utanför den lilla krets till vilken Butterfield hörde; det var faktiskt Butterfield som ordnade så att Secret Service installerade utrustningen.

När inspelningarna avslöjades stod det klart för de flesta att Nixon själv var djupt inblandad i mörkläggningen av inbrottet i de politiska motståndarnas högkvarter.

Hämnd och hat

Men inspelningarna avslöjade också mycket annat: Nixons brutaliserade språkbruk, hans hämndlystnad och närmast patologiska hat mot politiska motståndare.

Banden från Vita huset gav bilden av en president som - trängd mot väggen - var beredd att bryta mot lagar och den amerikanska konstitutionen.

I augusti 1974, drygt två år efter inbrottet i Watergate, avgick Nixon och han efterträddes av Gerald R. Ford, vicepresidenten, som omedelbart benådade Nixon för hans brott och därmed också bidrog till att han själv förlorade presidentvalet två år senare och förde demokraten Jimmy Carter till presidentposten.

Ovanlig person

Bob Woodwards viktiga och underhållande bok om Alexander Butterfield berättar i hög grad om just den egenartade Richard Nixon.

Han var en på många sätt oerhört skicklig politiker, en gång uträknad ur amerikansk politik (1962, vid förlusten i Kaliforniens guvernörsval), men med en bakgrund som vicepresident under åtta år, presidentkandidat 1960 (mot John F Kennedy), och synnerligen intelligent, rent ut sagt slug.

Nixon var dock en psykologiskt mycket ovanlig person.

I intervjuerna med Woodward berättar Butterfield både roande och tragiska anekdoter inifrån Vita huset. Nixon framställs som både obehagligt paranoid och ibland mycket trevlig.

Samtidigt ges bilden av en känslomässigt djupfryst människa vars kontakter med hustrun Pat inte sällan sköttes med hjälp av brevlappar och PM.

Klarsyn och realism

Åren i Vita huset ger ändå en bild av en president som i vissa sammanhang var politiskt korrupt, obegripligt hämndlysten och härjad av förföljelsemani.

Nixon stod i spetsen för det förfärliga och tragiska Vietnamkriget.

Samtidigt tog han politiskt djärva kontakter med både Maos Kina och Bresjnevs Sovjetunionen.

Han ägde en politisk klarsyn och realism som fördunklades av det oresonliga hat han kände inför politiska motståndare, inte minst familjen Kennedy.

Allt detta såg den intelligente Alexander Butterfield, som i samtalen med Bob Woodward trots alla skandalerna kring Nixon inte döljer den beundran som en gång ledde honom till att acceptera vännen Bob Haldemans erbjudande om ett jobb i Nixons närhet.

I sin nya bok The Last of the President`s Men beskriver den legendariske journalisten och författaren Bob Woodward den händelsekedja, som ledde Alexander Butterfield till ett tjänsterum intill Ovala rummet i Vita huset. Boken bygger - som alltid när Woodward arbetar - på betydande mängder research och ett stort antal intervjuer.

The Last of the President`s Men (förlag: Simon & Schuster) är lättläst utan att vara ytlig, och den är faktaspäckad utan att kännas övertung och svårbegriplig.

Det är inte en bok på samma kvalitativa nivå som Woodwards böcker om George W. Bush i Vita huset och boken (tillsammans med Scott Armstrong) om USA:s högsta domstol (The Brethren).

Berättelsen om Alexander Butterfield har inte heller detta mycket speciella, som gjorde All the President`s Men och The Final Days (båda med journalistkollegan Carl Bernstein) till svåröverträffade politiska thrillers om Watergateskandalen och Nixons fall.

Men skildringen av Butterfields år som Nixons rådgivare är trots allt politisk historieskrivning på hög nivå.

Mörkläggning

Först en påminnelse om vem Bob Woodward är.

En gång var han ung journalist på Washington Post. Av redaktionsledningen fick han - och kollegan Carl Bernstein - uppdraget att följa upp ett inbrott, i juni 1972, i det demokratiska partiets kontor i Watergatebyggnaden i Washington D.C. Mycket snart avslöjades ett samband mellan inbrottet och ledande personer i Vita huset. Hux flux var Watergateskandalen ett begrepp, och flera av den republikanske presidentens närmaste rådgivare - Bob Haldeman (Nixons mäktige stabschef och Butterfields gode vän), John Ehrlichman, John Dean och flera med dem - fick sparken, avgick frivilligt eller trasslades in i rättsprocesser, som i flera fall ledde till fängelsedomar.

Allt detta berodde på den aktiva mörkläggningen av inbrottet som sköttes av presidentrådgivarna och av Nixon själv.

Under hotet om så kallad riksrätt - och han hade sannolikt fällts - valde Nixon att avgå i augusti 1974.

Bandinspelningar

Alexander Butterfield hade då lämnat Vita huset och var chef för USA:s luftfartsmyndighet.

Men även Butterfield kallades till ett av de många förhören under Watergateutredningen, och på direkta frågor medgav han det som slutgiltigt fällde Nixon.

Butterfield var en av de mycket få i Vita huset som kände till att presidentens tjänsterum, Ovala rummet, var utrustat med en sofistikerad avlyssningsapparatur.

Den var röstaktiverad och hade installerats på direkta order av Nixon. Han ville - hävdades det - ha inspelningar som dokumenterade diskussioner, överläggningar och beslut.

Men detta var alltså helt okänt utanför den lilla krets till vilken Butterfield hörde; det var faktiskt Butterfield som ordnade så att Secret Service installerade utrustningen.

När inspelningarna avslöjades stod det klart för de flesta att Nixon själv var djupt inblandad i mörkläggningen av inbrottet i de politiska motståndarnas högkvarter.

Hämnd och hat

Men inspelningarna avslöjade också mycket annat: Nixons brutaliserade språkbruk, hans hämndlystnad och närmast patologiska hat mot politiska motståndare.

Banden från Vita huset gav bilden av en president som - trängd mot väggen - var beredd att bryta mot lagar och den amerikanska konstitutionen.

I augusti 1974, drygt två år efter inbrottet i Watergate, avgick Nixon och han efterträddes av Gerald R. Ford, vicepresidenten, som omedelbart benådade Nixon för hans brott och därmed också bidrog till att han själv förlorade presidentvalet två år senare och förde demokraten Jimmy Carter till presidentposten.

Ovanlig person

Bob Woodwards viktiga och underhållande bok om Alexander Butterfield berättar i hög grad om just den egenartade Richard Nixon.

Han var en på många sätt oerhört skicklig politiker, en gång uträknad ur amerikansk politik (1962, vid förlusten i Kaliforniens guvernörsval), men med en bakgrund som vicepresident under åtta år, presidentkandidat 1960 (mot John F Kennedy), och synnerligen intelligent, rent ut sagt slug.

Nixon var dock en psykologiskt mycket ovanlig person.

I intervjuerna med Woodward berättar Butterfield både roande och tragiska anekdoter inifrån Vita huset. Nixon framställs som både obehagligt paranoid och ibland mycket trevlig.

Samtidigt ges bilden av en känslomässigt djupfryst människa vars kontakter med hustrun Pat inte sällan sköttes med hjälp av brevlappar och PM.

Klarsyn och realism

Åren i Vita huset ger ändå en bild av en president som i vissa sammanhang var politiskt korrupt, obegripligt hämndlysten och härjad av förföljelsemani.

Nixon stod i spetsen för det förfärliga och tragiska Vietnamkriget.

Samtidigt tog han politiskt djärva kontakter med både Maos Kina och Bresjnevs Sovjetunionen.

Han ägde en politisk klarsyn och realism som fördunklades av det oresonliga hat han kände inför politiska motståndare, inte minst familjen Kennedy.

Allt detta såg den intelligente Alexander Butterfield, som i samtalen med Bob Woodward trots alla skandalerna kring Nixon inte döljer den beundran som en gång ledde honom till att acceptera vännen Bob Haldemans erbjudande om ett jobb i Nixons närhet.