2016-09-23 16:14

2016-09-23 20:48

Poeten som skrivit pjäsen om den siste bödeln

KULTUR: Klaus Fischer ger ut självbiografiska dikter på Heidruns

Åtta år efter debuten som poet återkommer Klaus Fischer med en diktsamling.
Titeln är lång och tänkvärd: ”Förklädd till mig själv kan jag alltid vara någon annan”.
– Med diktsamlingen går jag igenom hela mitt liv, i poetisk form, säger författaren när vi möts på bokmässan i Göteborg.
Där är också hans förlag och förläggare: Heidruns förlag och Bengt Berg.

I den nya och - om man så vill kalla den - självbiografiska diktsamlingen börjar Klaus Fischer från alltings början:

Det är den 16 april 1960

Klockan är halv två på natten

Jag har inte kommit ut än

Men omsider når pojken ut i Ljuset och navelsträngen spänns en sista gång och pojken skriker och Livet börjar.

Och detta liv och sökandet efter identitet och mål och riktning och en djupare förståelse av sig själv: Det är temat i Klaus Fischers nya bok.

Boken drygt 160 sidor lång, fascinerande som läsning, stundtals svår, men oftare lätt att förstå: Under förutsättning att läsningen är långsam och eftertänksam.

En del av boken innehåller en sorts poetiska dagboksnoteringar.

Vem och varför

Den röda tråden i Klaus Fischers bok formuleras kanske allra tydligast med orden:

Det är ingen som vet vem jag är eller varför

Är inte det ett påståendet som var och en vid något tillfälle i livet kan skriva under på?

Diktsamlingen är - förenklat uttryckt - ett försök att komma tillrätta med hur påståendet ska kunna besvaras.

Den siste bödeln

Klaus Fischer är både poet och dramatiker. Hans mest kända pjäs heter Hugga huvudet av ondskan och har länge spelats - och spelas alltjämt - i en mycket speciell miljö:

I det gamla och stängda fängelset på Långholmen i Stockholm.

Pjäsen har endast en skådespelare, och rollen är autentisk: Anders Gustaf Dalman, Sveriges siste statligt anställde skarprättare, det vill säga bödel.

Dalman var den som genomförde Sveriges sista avrättning; den ägde för övrigt rum i Långholmsfängelset, sent år 1910.

Med hjälp av en från Frankrike importerad giljotin - togs genom tullen som ”jordbruksprodukter” - avrättades rånmördaren Johan Alfred Andersson - Ander.

När bödelstiden i Sverige var över hade skarprättare Dalmans söner var pappans biträden vid fyra av sex halshuggningar.

Fascinerad

– Jag blev fascinerad av att någon kunde ha det som yrke att avrätta människor, säger Klaus Fischer. Och även Dalman själv fängslade mig. Han bodde på Sankt Eriksgatan i Stockholm, på dörren fanns namnskylten ”Anders Gustaf Dalman, skarprättare”, och faktiskt var han en sorts offentlig person! I vissa tidningar fanns det hemma-hos-intervjuer med honom...

Pjäsen är en lång monolog, framförd av skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, känd från bland andra Millenniumfilmerna.

Intresset från publiken är stort och h a r varit stort; pjäsen har spelats under åtta säsonger och lämnar inte så många oberörda.

– Brott och straff har alltid intresserat många, säger Klaus Fischer, och förknippat med det finns de stora frågorna om Liv och Död.

För sina funderingar tar Dalman stöd i Bibeln och i Guds ord.

– Men också i Svea Rikes Lag, noterar Klaus Fischer, dödsstraffet ingick ju länge i den svenska strafflagstiftningen.

Åtminstone fram till år 1921 - för civila brott - och till 1973 (!) för brott begångna under krigstid.

Benådningar

Mot slutet av den svenska dödsstraffstiden var avrättningarna få; den sista var alltså 1910.

Dalman genomförde sex avrättningar, fem av dem med så kallad handbila - egentligen en yxa - och själv levde han till år 1920 och fick alltså i princip uppleva avskaffandet av sitt bisarra yrke.

– Ganska många benådades under kung Oskar II:s tid, säger Klaus Fischer, och det var kungen själv som gjorde det. Menverkligt upprörande brott rörde upp opinionen och dödsstraffet verkställdes.

Inte minst för att blidka en folkopinion som nog såg mer strängt på brott och straff än vad kungen gjorde.

I den nya och - om man så vill kalla den - självbiografiska diktsamlingen börjar Klaus Fischer från alltings början:

Det är den 16 april 1960

Klockan är halv två på natten

Jag har inte kommit ut än

Men omsider når pojken ut i Ljuset och navelsträngen spänns en sista gång och pojken skriker och Livet börjar.

Och detta liv och sökandet efter identitet och mål och riktning och en djupare förståelse av sig själv: Det är temat i Klaus Fischers nya bok.

Boken drygt 160 sidor lång, fascinerande som läsning, stundtals svår, men oftare lätt att förstå: Under förutsättning att läsningen är långsam och eftertänksam.

En del av boken innehåller en sorts poetiska dagboksnoteringar.

Vem och varför

Den röda tråden i Klaus Fischers bok formuleras kanske allra tydligast med orden:

Det är ingen som vet vem jag är eller varför

Är inte det ett påståendet som var och en vid något tillfälle i livet kan skriva under på?

Diktsamlingen är - förenklat uttryckt - ett försök att komma tillrätta med hur påståendet ska kunna besvaras.

Den siste bödeln

Klaus Fischer är både poet och dramatiker. Hans mest kända pjäs heter Hugga huvudet av ondskan och har länge spelats - och spelas alltjämt - i en mycket speciell miljö:

I det gamla och stängda fängelset på Långholmen i Stockholm.

Pjäsen har endast en skådespelare, och rollen är autentisk: Anders Gustaf Dalman, Sveriges siste statligt anställde skarprättare, det vill säga bödel.

Dalman var den som genomförde Sveriges sista avrättning; den ägde för övrigt rum i Långholmsfängelset, sent år 1910.

Med hjälp av en från Frankrike importerad giljotin - togs genom tullen som ”jordbruksprodukter” - avrättades rånmördaren Johan Alfred Andersson - Ander.

När bödelstiden i Sverige var över hade skarprättare Dalmans söner var pappans biträden vid fyra av sex halshuggningar.

Fascinerad

– Jag blev fascinerad av att någon kunde ha det som yrke att avrätta människor, säger Klaus Fischer. Och även Dalman själv fängslade mig. Han bodde på Sankt Eriksgatan i Stockholm, på dörren fanns namnskylten ”Anders Gustaf Dalman, skarprättare”, och faktiskt var han en sorts offentlig person! I vissa tidningar fanns det hemma-hos-intervjuer med honom...

Pjäsen är en lång monolog, framförd av skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, känd från bland andra Millenniumfilmerna.

Intresset från publiken är stort och h a r varit stort; pjäsen har spelats under åtta säsonger och lämnar inte så många oberörda.

– Brott och straff har alltid intresserat många, säger Klaus Fischer, och förknippat med det finns de stora frågorna om Liv och Död.

För sina funderingar tar Dalman stöd i Bibeln och i Guds ord.

– Men också i Svea Rikes Lag, noterar Klaus Fischer, dödsstraffet ingick ju länge i den svenska strafflagstiftningen.

Åtminstone fram till år 1921 - för civila brott - och till 1973 (!) för brott begångna under krigstid.

Benådningar

Mot slutet av den svenska dödsstraffstiden var avrättningarna få; den sista var alltså 1910.

Dalman genomförde sex avrättningar, fem av dem med så kallad handbila - egentligen en yxa - och själv levde han till år 1920 och fick alltså i princip uppleva avskaffandet av sitt bisarra yrke.

– Ganska många benådades under kung Oskar II:s tid, säger Klaus Fischer, och det var kungen själv som gjorde det. Menverkligt upprörande brott rörde upp opinionen och dödsstraffet verkställdes.

Inte minst för att blidka en folkopinion som nog såg mer strängt på brott och straff än vad kungen gjorde.