2016-09-09 06:00

2016-09-09 07:18

Popsnöret som blev Sveriges meste författare

KULTUR

Han hade lika gärna kunnat bli truckförare, sjöman eller tivoliarbetare.
I stället blev Kjell E Genberg Sveriges meste författare genom tiderna, en omständighet som han mer eller mindre skyller på artisten Björn Skifs...

Med runt 250 titlar är Kjell E Genberg – mannen med en evig glimt i ögonvrån – oöverträffad vad gäller produktivitet. I år är det jämnt ett halvsekel sedan som han gav ut sin första text mellan hårda pärmar, ”Nästa nummer”, en bok på eget förlag som aldrig har kommit i undertecknads väg.

– Jag är glad att du inte läst den, säger Kjell. Det ska du också vara: det är en tämligen illa skriven och ganska kort sak. Titeln är dubbeltydig eftersom boken handlar om ett popband som med denna fras presenterar nästa låt, men den handlar också om popkillarnas mest uppskattade fritidssysselsättning...

Det kanske säger något om den nya tid som 1966 höll på att bryta fram, att boken var tillägnad gonorréavdelningen på Sankt Görans sjukhus i Stockholm, dåförtiden en given träffpunkt för många musiker.

Boken, av pseudonymen K Ehrling, gick åt som glass i Sahara.

– Det är ett av mina mest förtjänstfulla alster. Jag beställde tusen ex av tryckaren, men han antecknade fel och jag fick det tiodubbla, så det var bara att bli smart försäljare också!

Skrev som fyraåring

Författarkarriären var igång. Men hur kom Björn Skifs in i bilden?

– I min gröna ungdom var jag manager åt en del popband, bland andra Slam Creepers från Vansbro där Björn sjöng och spelade hammondorgel. Att släpa på den där orgeln gjorde att ryggen tog stryk, så jag satte igång att skriva böcker i stället.

Men innan Kjell blev manager hade han provat på en hel rad andra yrken: som cykelbud, lagerarbetare, lotsbiträde, truckförare, privatchaufför, mudderverksarbetare, pråmoperatör, servitör och en del annat – däribland som journalist på Hälsinge-Kuriren.

– Så det där med att skriva var inget nytt. Det har jag gjort så länge jag kan minnas.

Ända sedan barnsben, faktiskt.

– Kriget i Europa gav oss bensinransonering, så andra kommunikationsmedel än bil frodades. Från Hudiksvall, i vars närhet jag då bodde, gick en smalspårig järnväg till Bergsjö dit min morfar och mormor tog mig med på resor. De lärde mig att ljuda bokstäverna på stationsskyltarna och vips kunde jag som fyraåring begripa det där med att läsa. Sedan var också skrivandets hemlighet snart avslöjad.

Tioårig springschas

Mamma var hemmafru, pappa skogsarbetare och ”byggnadsgrovis”. Familjen flyttade ofta till de ställen där pappan kunde få jobb, så Kjell fick titt som sätt byta skola: småskolan klarades av på sex olika orter, men sedan lugnade det ner sig.

– På mellanstadiet gick jag i Centralskolan i Hälsingtuna, därefter på läroverket i Hudiksvall.

Blott tio år gammal började Kjell som springschas efter skoldagens slut, och som 14-åring blev det till att skriva biorecensioner för Hudiksvalls-Tidningen.

– Mest för att kunna skryta för jämnåriga att jag med presskortet kom in på barnförbjudet... Och så gav jag ut en skoltidning där jag var raljant mot skolans rektor och hans ondsinta fru Beata.

Efter lumpen i flottan blev Kjell nattredaktör på Hälsinge-Kurirens centralredaktion i Söderhamn och lite senare tidningens lokalredaktör i Ljusdal.

Dörrar öppnade sig

– Där träffade jag popbandet The Panthers, slutade på Kuriren och blev bandets manager. Det var kämpigt i början, jag levde på rå lök och kranvatten. Men sen lossnade det: jag fixade jobb och skivkontrakt åt dem och skrev låtar ihop med gitarristen Janne Rehn, som för övrigt är farfar till Yohio, alias Kevin Johio Lucas Rehn Eires.

Det snurrade allt snabbare i popsvängen och plötsligt fick Kjell ett anbud från Stockholm.

– Jag liftade en del av vägen dit med The Shanes, och väl där öppnade sig rätt fort många dörrar: jag blev redaktör för poptidningarna Idolnytt och Press-Stopp, pr-man hos Sting Produktion för bland andra Lenne & Lee Kings, Ola & The Janglers plus utländska artister på Sverigebesök. Som kompanjon med Shanes' manager Lennart Lindström i bolaget Artist Press Center hade vi hade förutom hans band hand om Moonlighters och Annabee-Nox med flera. Vi matade fansen med upplysningar om artisternas favoritfärger, skostorlekar och sånt...

Dessutom blev det långa turnéer med de olika popbanden: Sverige på längden och tvären, och även en del resor till England, Belgien och Finland.

Bra sittfläsk behövs

Men så var det det där med Skifsens orgel... Och så var det vadslagning med i bilden också.

– Dagen efter en rejäl fest sa jag att man borde skriva en bok om poppojkarnas hektiska liv, och då var det nån som hävde ur sig att jag inte dög till det.

Sånt ska man inte säga till herr Genberg. Han älskar utmaningar – och är enveten som få.

– Envishet och uthållighet är förstås bra att när man ska skriva böcker. Samt lite fantasi, disciplin och inte minst ett bra sittfläsk.

1969 slutade Kjell i musikbranschen och blev i stället översättare av så kallad kiosklitteratur åt B Wahlströms Förlag.

– Men jag förstod ju snart att om man ville tjäna stålar – och det ville jag – så var det bättre att göra allt själv. Jag skapade en egen westernserie i mitten av 1970-talet med en hjälte som jag kallade för Kid Hill.

Williams Förlag gav klartecken, men bara om hjälten fick bli namne med den legendariske golfspelaren Ben Hogan.

– De första böckerna uppmärksammades knappt, men sen kom ketchupeffekten. Upplagorna steg i rasande fart och såldes i runt 40 000 exemplar per titel.

Det blev totalt 57 böcker i serien om Ben Hogan, eller Benhögen som Kjell själv kallar honom – en klassiker med stort K i svensk modern litteratur.

Fnask i fördärvet

I den sista boken säljer hjälten sin ranch i USA, tar med sig en sadel och sitt revolverhölster och flyttar hem till Sverige igen – där han inte längre är efterlyst för mord. Slutet gott, allting gott.

Därefter vidtog för Kjells del en lyckosam period av deckarskriverier, inledd med den anslående titeln ”Fnask i fördärvet”, och sedan en rik produktion av bland annat faktaromaner om gamla brott, historiska romaner och ungdomsböcker. Recensionerna var blandade.

– Ja, jag har både höjts till skyarna och dragits i smutsen, så sanningen kanske ligger nånstans däremellan? Efter Benhögen fick jag veta att en som hade skrivit westernböcker inte kunde skriva ”på riktigt”. Det var då jag började med pseudonymen Christian Aage och recensenterna tyckte att jag var en briljant debutant. Men vid fjärde boken blev jag avslöjad – och recensionerna upphörde...

Kjell har dock inte nöjt sig med att bara skriva böcker, han har också varit manusskribent till serierna Modde, Vikingsson, Mika, 91:an Karlsson och Flygsoldat 113 Bom.

– Även den första boken om Benhögen gjordes faktiskt om till seriealbum. Det tecknades i Spanien och gavs ut i enorma volymer på dåligt papper i Sydamerika.

En arbetsmyra

För den moderne litteraturkonsumenten finns numer nästan alla Kjells titlar utgivna som e-böcker. Denne arbetsmyra till man har också hunnit med att översätta och texta sisådär 300 filmer och under ett flertal år varit redaktör för deckartidskriften Dast Magazine. Han har även läst in en massa av sina böcker för bibliotekens utbud till synskadade.

– Nuförtiden är jag vice ordförande i den illustra föreningen Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord och raggar föreläsare dit till våra träffar.

Planer på någon ny bok?

– Nja, jag vet inte... Vilken lysande framtid finns det för en man som har närmare till 80 än 70? Men man ska aldrig säga aldrig, fast du vet vad man brukar säga: inget är så arbetsamt och tidskrävande som att vara yrkespensionär!

Med runt 250 titlar är Kjell E Genberg – mannen med en evig glimt i ögonvrån – oöverträffad vad gäller produktivitet. I år är det jämnt ett halvsekel sedan som han gav ut sin första text mellan hårda pärmar, ”Nästa nummer”, en bok på eget förlag som aldrig har kommit i undertecknads väg.

– Jag är glad att du inte läst den, säger Kjell. Det ska du också vara: det är en tämligen illa skriven och ganska kort sak. Titeln är dubbeltydig eftersom boken handlar om ett popband som med denna fras presenterar nästa låt, men den handlar också om popkillarnas mest uppskattade fritidssysselsättning...

Det kanske säger något om den nya tid som 1966 höll på att bryta fram, att boken var tillägnad gonorréavdelningen på Sankt Görans sjukhus i Stockholm, dåförtiden en given träffpunkt för många musiker.

Boken, av pseudonymen K Ehrling, gick åt som glass i Sahara.

– Det är ett av mina mest förtjänstfulla alster. Jag beställde tusen ex av tryckaren, men han antecknade fel och jag fick det tiodubbla, så det var bara att bli smart försäljare också!

Skrev som fyraåring

Författarkarriären var igång. Men hur kom Björn Skifs in i bilden?

– I min gröna ungdom var jag manager åt en del popband, bland andra Slam Creepers från Vansbro där Björn sjöng och spelade hammondorgel. Att släpa på den där orgeln gjorde att ryggen tog stryk, så jag satte igång att skriva böcker i stället.

Men innan Kjell blev manager hade han provat på en hel rad andra yrken: som cykelbud, lagerarbetare, lotsbiträde, truckförare, privatchaufför, mudderverksarbetare, pråmoperatör, servitör och en del annat – däribland som journalist på Hälsinge-Kuriren.

– Så det där med att skriva var inget nytt. Det har jag gjort så länge jag kan minnas.

Ända sedan barnsben, faktiskt.

– Kriget i Europa gav oss bensinransonering, så andra kommunikationsmedel än bil frodades. Från Hudiksvall, i vars närhet jag då bodde, gick en smalspårig järnväg till Bergsjö dit min morfar och mormor tog mig med på resor. De lärde mig att ljuda bokstäverna på stationsskyltarna och vips kunde jag som fyraåring begripa det där med att läsa. Sedan var också skrivandets hemlighet snart avslöjad.

Tioårig springschas

Mamma var hemmafru, pappa skogsarbetare och ”byggnadsgrovis”. Familjen flyttade ofta till de ställen där pappan kunde få jobb, så Kjell fick titt som sätt byta skola: småskolan klarades av på sex olika orter, men sedan lugnade det ner sig.

– På mellanstadiet gick jag i Centralskolan i Hälsingtuna, därefter på läroverket i Hudiksvall.

Blott tio år gammal började Kjell som springschas efter skoldagens slut, och som 14-åring blev det till att skriva biorecensioner för Hudiksvalls-Tidningen.

– Mest för att kunna skryta för jämnåriga att jag med presskortet kom in på barnförbjudet... Och så gav jag ut en skoltidning där jag var raljant mot skolans rektor och hans ondsinta fru Beata.

Efter lumpen i flottan blev Kjell nattredaktör på Hälsinge-Kurirens centralredaktion i Söderhamn och lite senare tidningens lokalredaktör i Ljusdal.

Dörrar öppnade sig

– Där träffade jag popbandet The Panthers, slutade på Kuriren och blev bandets manager. Det var kämpigt i början, jag levde på rå lök och kranvatten. Men sen lossnade det: jag fixade jobb och skivkontrakt åt dem och skrev låtar ihop med gitarristen Janne Rehn, som för övrigt är farfar till Yohio, alias Kevin Johio Lucas Rehn Eires.

Det snurrade allt snabbare i popsvängen och plötsligt fick Kjell ett anbud från Stockholm.

– Jag liftade en del av vägen dit med The Shanes, och väl där öppnade sig rätt fort många dörrar: jag blev redaktör för poptidningarna Idolnytt och Press-Stopp, pr-man hos Sting Produktion för bland andra Lenne & Lee Kings, Ola & The Janglers plus utländska artister på Sverigebesök. Som kompanjon med Shanes' manager Lennart Lindström i bolaget Artist Press Center hade vi hade förutom hans band hand om Moonlighters och Annabee-Nox med flera. Vi matade fansen med upplysningar om artisternas favoritfärger, skostorlekar och sånt...

Dessutom blev det långa turnéer med de olika popbanden: Sverige på längden och tvären, och även en del resor till England, Belgien och Finland.

Bra sittfläsk behövs

Men så var det det där med Skifsens orgel... Och så var det vadslagning med i bilden också.

– Dagen efter en rejäl fest sa jag att man borde skriva en bok om poppojkarnas hektiska liv, och då var det nån som hävde ur sig att jag inte dög till det.

Sånt ska man inte säga till herr Genberg. Han älskar utmaningar – och är enveten som få.

– Envishet och uthållighet är förstås bra att när man ska skriva böcker. Samt lite fantasi, disciplin och inte minst ett bra sittfläsk.

1969 slutade Kjell i musikbranschen och blev i stället översättare av så kallad kiosklitteratur åt B Wahlströms Förlag.

– Men jag förstod ju snart att om man ville tjäna stålar – och det ville jag – så var det bättre att göra allt själv. Jag skapade en egen westernserie i mitten av 1970-talet med en hjälte som jag kallade för Kid Hill.

Williams Förlag gav klartecken, men bara om hjälten fick bli namne med den legendariske golfspelaren Ben Hogan.

– De första böckerna uppmärksammades knappt, men sen kom ketchupeffekten. Upplagorna steg i rasande fart och såldes i runt 40 000 exemplar per titel.

Det blev totalt 57 böcker i serien om Ben Hogan, eller Benhögen som Kjell själv kallar honom – en klassiker med stort K i svensk modern litteratur.

Fnask i fördärvet

I den sista boken säljer hjälten sin ranch i USA, tar med sig en sadel och sitt revolverhölster och flyttar hem till Sverige igen – där han inte längre är efterlyst för mord. Slutet gott, allting gott.

Därefter vidtog för Kjells del en lyckosam period av deckarskriverier, inledd med den anslående titeln ”Fnask i fördärvet”, och sedan en rik produktion av bland annat faktaromaner om gamla brott, historiska romaner och ungdomsböcker. Recensionerna var blandade.

– Ja, jag har både höjts till skyarna och dragits i smutsen, så sanningen kanske ligger nånstans däremellan? Efter Benhögen fick jag veta att en som hade skrivit westernböcker inte kunde skriva ”på riktigt”. Det var då jag började med pseudonymen Christian Aage och recensenterna tyckte att jag var en briljant debutant. Men vid fjärde boken blev jag avslöjad – och recensionerna upphörde...

Kjell har dock inte nöjt sig med att bara skriva böcker, han har också varit manusskribent till serierna Modde, Vikingsson, Mika, 91:an Karlsson och Flygsoldat 113 Bom.

– Även den första boken om Benhögen gjordes faktiskt om till seriealbum. Det tecknades i Spanien och gavs ut i enorma volymer på dåligt papper i Sydamerika.

En arbetsmyra

För den moderne litteraturkonsumenten finns numer nästan alla Kjells titlar utgivna som e-böcker. Denne arbetsmyra till man har också hunnit med att översätta och texta sisådär 300 filmer och under ett flertal år varit redaktör för deckartidskriften Dast Magazine. Han har även läst in en massa av sina böcker för bibliotekens utbud till synskadade.

– Nuförtiden är jag vice ordförande i den illustra föreningen Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord och raggar föreläsare dit till våra träffar.

Planer på någon ny bok?

– Nja, jag vet inte... Vilken lysande framtid finns det för en man som har närmare till 80 än 70? Men man ska aldrig säga aldrig, fast du vet vad man brukar säga: inget är så arbetsamt och tidskrävande som att vara yrkespensionär!

Kjell Erling Genberg

Född: 16 januari 1940 i Gia, Hälsingtuna församlig, drygt en mil norr om Hudiksvall Bor: villa i Bromma

Yrke: författare

Pseudonymer: Christian Aage (för att få stå först i bokkatalogerna), Shell Earl, K Ehrling, K Earl Ginsburg, Bo Lagevi

Genrer: deckare, faktaböcker, historiska romaner, thrillers, westernskildringar, ungdomsböcker

Främsta verk: bokserierna Ben Hogan, Enheten och Rallarliv

Läser helst: biografier

Svaghet: ganska godtrogen och litar på att folk talar sanning

Styrka: att göra allt meddetsamma, så att det inte blir glömt

Fatoritkäk: Kött, alternativt rotfruktssoppa

Favoritdryck: öl i sällskap, mjölk till ensamma måltider

Maka: Birgitta Genberg Härner, 1940–2009 (gifta från 1979)

Om Värmland: ”Det var längesen jag var där nu, men jag minns ett trevligt samtal med en rätt så tystlåten Ferlin på en parkbänk i Filipstad...”