2016-07-17 13:07

2016-07-17 13:07

Dagbok från ett servicehus

BOK: Pseudonymen Hendrik Groen om lyckostunder

Hendrik Groen

Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med)

Wahlström & Widstrand förlag

Hendrik Groen är 83 år när han bestämmer sig för att skriva dagbok. Hans projekt presenteras för oss under titeln Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med).

Texten har stark närvaro, är påfallande exakt i detaljer och information och innehåller en väldig blandning av stort och smått, av pinsamheter och glädjeämnen, av detaljer som upprör och roar.

Varje dag under år 2013 skriver Hendrik någon sida.

Dagboken ger till slut en heltäckande bild av livet på ett servicehus i Nederländerna. Man bör väl tillägga att författarnamnet är en pseudonym.

Hendrik berättar om glömska, urinläckage, skvaller, överhetsfasoner, knot, evig klagan, alltför korta promenader, misskött diabetes, fallolyckor, biljard, bingo, körsång, försvinnanden, mobbning och tusen andra incidenter och rutiner.

Erfarenhet

Det är svårt att inte tro att författaren har personlig erfarenhet av det han skildrar. Inget känns egentligen påhittat. Små ögonblick av lycka liknar mer en lågmält lakonisk rapport från en av livets slutstationer än en roman. Samtidigt är materialet så rikt att själva insamlingsarbetet måste ha pågått under lång tid.

Två personer i servicehuset står Hendrik nära: kumpanen Evert som är en brutal och illa tåld sanningssägare, och den frispråkiga men mer koncilianta Eefje. Hon seglar efter hand upp som Hendriks musa och prinsessa.

Fredagen den 19 februari grundar de tre och ett par andra gäster Gammal-men-inte-död-klubben, en sorts gerillarörelse som gör uppror mot ställets ”mumifiering”. De sex ska äta gott, göra utflykter, odla vänskapen och undvika allt gnäll. De lär sig googla för att hitta roliga resmål, bland annat besöker de en spelhåla (och vinner 286 euro). Den klubben skulle jag vilja vara med i.

Stilen är vårdad och avslipad, det handlar om en äldre, bildad herre som går till rätta med sin omgivning, vårdformen och sig själv. Han är mycket välorienterad och ser igenom alla språkliga och mentala dimridåer.

Då och då avger han en torr eller lätt syrlig kommentar, ”Om en far låter spika upp sin son på ett kors så är han ett fall för rättspsykiatrin”, noterar han. Man skrattar en del trots att mycket av det han tar upp är rätt beklämmande.

Beklämd och modlös

Hendrik berättar inte mycket om sitt tidigare liv. Efter halva boken kan han plötslig på några rader meddela att hans dotter drunknade när hon var fyra. Men vi får inte veta vad han sysslat med under sitt yrkesverksamma liv. Han slår på alla sätt vakt om sin integritet.

Hendrik är kritisk mot mycket, mot ställets styrelse och mot de politiker som fiskar efter de äldres röster men kanske mest mot pensionärerna själva. De klagar på allt och uppträder som barn, tycker han. De skrattar nästan aldrig men ler ofta, mest för att vara överheten till lags.

Samtidigt som författaren i detalj återger vad som händer på servicehuset anlägger han också ett övergripande perspektiv och dryftar lagstiftning, utredningar, medias rapportering om äldre, deras ekonomiska villkor, nya veteskapliga rön och äldrevården i stort.

Författaren har nosat upp tusen ämnen och händelser som rör pensionärerna och varje dag är det något nytt. Man känner till slut en viss mättnad samtidigt som boken gör åtminstone mig beklämd och lite modlös.

Hendrik har det egentligen bättre än någon annan på stället. Han köper en scooter, går då och då på restaurang och blir frivilligvårdare i rebellklubben. Men han funderar ändå hela tiden på självmord.

Dan Sjögren

Hendrik Groen är 83 år när han bestämmer sig för att skriva dagbok. Hans projekt presenteras för oss under titeln Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med).

Texten har stark närvaro, är påfallande exakt i detaljer och information och innehåller en väldig blandning av stort och smått, av pinsamheter och glädjeämnen, av detaljer som upprör och roar.

Varje dag under år 2013 skriver Hendrik någon sida.

Dagboken ger till slut en heltäckande bild av livet på ett servicehus i Nederländerna. Man bör väl tillägga att författarnamnet är en pseudonym.

Hendrik berättar om glömska, urinläckage, skvaller, överhetsfasoner, knot, evig klagan, alltför korta promenader, misskött diabetes, fallolyckor, biljard, bingo, körsång, försvinnanden, mobbning och tusen andra incidenter och rutiner.

Erfarenhet

Det är svårt att inte tro att författaren har personlig erfarenhet av det han skildrar. Inget känns egentligen påhittat. Små ögonblick av lycka liknar mer en lågmält lakonisk rapport från en av livets slutstationer än en roman. Samtidigt är materialet så rikt att själva insamlingsarbetet måste ha pågått under lång tid.

Två personer i servicehuset står Hendrik nära: kumpanen Evert som är en brutal och illa tåld sanningssägare, och den frispråkiga men mer koncilianta Eefje. Hon seglar efter hand upp som Hendriks musa och prinsessa.

Fredagen den 19 februari grundar de tre och ett par andra gäster Gammal-men-inte-död-klubben, en sorts gerillarörelse som gör uppror mot ställets ”mumifiering”. De sex ska äta gott, göra utflykter, odla vänskapen och undvika allt gnäll. De lär sig googla för att hitta roliga resmål, bland annat besöker de en spelhåla (och vinner 286 euro). Den klubben skulle jag vilja vara med i.

Stilen är vårdad och avslipad, det handlar om en äldre, bildad herre som går till rätta med sin omgivning, vårdformen och sig själv. Han är mycket välorienterad och ser igenom alla språkliga och mentala dimridåer.

Då och då avger han en torr eller lätt syrlig kommentar, ”Om en far låter spika upp sin son på ett kors så är han ett fall för rättspsykiatrin”, noterar han. Man skrattar en del trots att mycket av det han tar upp är rätt beklämmande.

Beklämd och modlös

Hendrik berättar inte mycket om sitt tidigare liv. Efter halva boken kan han plötslig på några rader meddela att hans dotter drunknade när hon var fyra. Men vi får inte veta vad han sysslat med under sitt yrkesverksamma liv. Han slår på alla sätt vakt om sin integritet.

Hendrik är kritisk mot mycket, mot ställets styrelse och mot de politiker som fiskar efter de äldres röster men kanske mest mot pensionärerna själva. De klagar på allt och uppträder som barn, tycker han. De skrattar nästan aldrig men ler ofta, mest för att vara överheten till lags.

Samtidigt som författaren i detalj återger vad som händer på servicehuset anlägger han också ett övergripande perspektiv och dryftar lagstiftning, utredningar, medias rapportering om äldre, deras ekonomiska villkor, nya veteskapliga rön och äldrevården i stort.

Författaren har nosat upp tusen ämnen och händelser som rör pensionärerna och varje dag är det något nytt. Man känner till slut en viss mättnad samtidigt som boken gör åtminstone mig beklämd och lite modlös.

Hendrik har det egentligen bättre än någon annan på stället. Han köper en scooter, går då och då på restaurang och blir frivilligvårdare i rebellklubben. Men han funderar ändå hela tiden på självmord.

Dan Sjögren