2016-06-24 20:57

2016-06-26 16:49

Värmlänningarna i Ransäter en sommarsuccé

MUSIKAL: Olof Wretlings version av F.A. Dahlgrens kärlekssaga

Olof Wretling är nu inne på sin tredje sommar som regissör av Värmlänningarna.
Och att döma av midsommaraftonens premiär: Ge Wretling ett långtidskontrakt!
Hans version är nämligen en av de bästa som spelats i Ransäter de senaste 25 åren.
Olof Wretling är trogen F. A. Dahlgrens original från 1840-talet, men har också förnyat, till det bättre.
Humor och glädje, kärlek och hat, fint skådespeleri och stundtals storartad sång: Midsommarsuccé i Gropen!

Redan under den musikaliska inledningen dyker Löpar-Nisse (Fredrik Sjöstedt) upp.

Överraskande? Ja, suputen, skämtaren och vandringsmannen brukar ju annars infinna sig i slutet av Eriks (Ole Bang) och Annas (Lisa Miskovsky) kringelkrokiga väg till bröllopslyckan.

Löpar-Nisse finns i den Wretlingska versionen med under i stort sett hela föreställningen. Som kommentator, fixare och drinkare.

Självklart blir han – Fredrik Sjöstedt – publikfavorit.

Men han är inte ensam om att bli det.

Och här följer en liten uppräkning av några:

En stor sångare

Ole Bang (Erik) har utvecklat sin sång på ett beundransvärt sätt. Den är rik på nyanser och känslor, stark, övertygande. En sångare att hålla ögonen på!

Lisa Miskovsky (Anna) har inte Ole Bangs sångstyrka, men hon sjunger vackert och känslofullt, och hon lyckas trovärdigt pendla mellan kärleksglädje och djupaste hjärtesorg.

Leif Persson (Stor-Sven, Eriks farligt dominante far) är en dramatisk begåvning, som inte gör en ensidigt föräldragrym insats i Gropen. Hans roll innehåller också humor, mycket sådan.

Leif Persson syster Carin Ekman (hustrun Mor Lisa) har varit med förr (som pigan Stina) och har inte heller hon bara ett karaktärsdrag. Mor Stina står på sin hårde makes sida och är - i varje fall ett bra tag - lika oförsonlig mot sonen Erik som storbondehemmets egen diktator.

En stroppig betjänt

Peter Stefansson (drängen Per) vet hur man får publiken att skratta. Och det klarar han med besked i denna version av kärleksdramat.

Sofia Wretlings (pigan Stina) handfast komiska hanterande av drängen tillhör de mer underhållande i Värmlänningarna av år 2016.

Och så ytterligare en skådespelare som utmärker sig i årets mycket helgjutna ensemble:

Henrik Hugo spelade Erik i Ransäter under tolv år – rekord? – och återkommer i år i en liten roll. Men vilken roll!

Den fine sångaren är brukspatronens (Rustan Christensson) stroppige och ädelskorrande betjänt, som försöker hålla ryggen rak efter några rejäla supar tagna i smyg.

Han misslyckas.

Men Henrik Hugo lyckas med något annat. Nämligen att slå an stor komik i det lilla.

Stackars Erik..!

Här skulle man kunna fortsätta att räkna upp namnen på aktörer och sångare.

Som Morgan Englund, Ransätersveteranen, i rollen som Rik-Ola i Gyllby; det är Rik-Olas dotter Britta (Malin Persson Lunde) som Stor-Sven och Rik-Ola försöker göra till Eriks hustru.

Malin Persson Lundes utspel i rollen gör att man ryser å Eriks vägnar. Spelet mellan far och den olidliga dottern är mycket sevärt.

Både Mozart och ”Marseljäsen”

Per Jorsäter är kapellmästare för musikerna, fem till antalet, och han har arrangerat för den stora kören – byfolket – som leds av Sofia Källvik Sjöstedt.

Om det är Per Jorsäter som har fyllt föreställningen med mer musik (utöver Andreas Randels) än vanligt – lite Mozart, lite ”Marseljäsen” – så bör han få några pluspoäng för det.

För musiken och den vackra körsången förtätar föreställningen, den ”kommenterar” händelserna, gör spelet mer dramatiskt, hörvärt och bidrar till ett självklart helhetsintryck.

Och det helhetsintrycket bör beskrivas som: En värmländsk sommarsuccé!

Redan under den musikaliska inledningen dyker Löpar-Nisse (Fredrik Sjöstedt) upp.

Överraskande? Ja, suputen, skämtaren och vandringsmannen brukar ju annars infinna sig i slutet av Eriks (Ole Bang) och Annas (Lisa Miskovsky) kringelkrokiga väg till bröllopslyckan.

Löpar-Nisse finns i den Wretlingska versionen med under i stort sett hela föreställningen. Som kommentator, fixare och drinkare.

Självklart blir han – Fredrik Sjöstedt – publikfavorit.

Men han är inte ensam om att bli det.

Och här följer en liten uppräkning av några:

En stor sångare

Ole Bang (Erik) har utvecklat sin sång på ett beundransvärt sätt. Den är rik på nyanser och känslor, stark, övertygande. En sångare att hålla ögonen på!

Lisa Miskovsky (Anna) har inte Ole Bangs sångstyrka, men hon sjunger vackert och känslofullt, och hon lyckas trovärdigt pendla mellan kärleksglädje och djupaste hjärtesorg.

Leif Persson (Stor-Sven, Eriks farligt dominante far) är en dramatisk begåvning, som inte gör en ensidigt föräldragrym insats i Gropen. Hans roll innehåller också humor, mycket sådan.

Leif Persson syster Carin Ekman (hustrun Mor Lisa) har varit med förr (som pigan Stina) och har inte heller hon bara ett karaktärsdrag. Mor Stina står på sin hårde makes sida och är - i varje fall ett bra tag - lika oförsonlig mot sonen Erik som storbondehemmets egen diktator.

En stroppig betjänt

Peter Stefansson (drängen Per) vet hur man får publiken att skratta. Och det klarar han med besked i denna version av kärleksdramat.

Sofia Wretlings (pigan Stina) handfast komiska hanterande av drängen tillhör de mer underhållande i Värmlänningarna av år 2016.

Och så ytterligare en skådespelare som utmärker sig i årets mycket helgjutna ensemble:

Henrik Hugo spelade Erik i Ransäter under tolv år – rekord? – och återkommer i år i en liten roll. Men vilken roll!

Den fine sångaren är brukspatronens (Rustan Christensson) stroppige och ädelskorrande betjänt, som försöker hålla ryggen rak efter några rejäla supar tagna i smyg.

Han misslyckas.

Men Henrik Hugo lyckas med något annat. Nämligen att slå an stor komik i det lilla.

Stackars Erik..!

Här skulle man kunna fortsätta att räkna upp namnen på aktörer och sångare.

Som Morgan Englund, Ransätersveteranen, i rollen som Rik-Ola i Gyllby; det är Rik-Olas dotter Britta (Malin Persson Lunde) som Stor-Sven och Rik-Ola försöker göra till Eriks hustru.

Malin Persson Lundes utspel i rollen gör att man ryser å Eriks vägnar. Spelet mellan far och den olidliga dottern är mycket sevärt.

Både Mozart och ”Marseljäsen”

Per Jorsäter är kapellmästare för musikerna, fem till antalet, och han har arrangerat för den stora kören – byfolket – som leds av Sofia Källvik Sjöstedt.

Om det är Per Jorsäter som har fyllt föreställningen med mer musik (utöver Andreas Randels) än vanligt – lite Mozart, lite ”Marseljäsen” – så bör han få några pluspoäng för det.

För musiken och den vackra körsången förtätar föreställningen, den ”kommenterar” händelserna, gör spelet mer dramatiskt, hörvärt och bidrar till ett självklart helhetsintryck.

Och det helhetsintrycket bör beskrivas som: En värmländsk sommarsuccé!