2016-06-23 06:00

2016-06-24 21:00

Värmlänningarnas skapare fyller 200 år

TEATER: Ett författarjubileum som borde firas och högtidlighållas

I år kan vi fira 200-årsminnet av Fredrik August Dahlgrens födelse.
Händelsen inträffade den 20 september 1816, på Tabergs herrgård i värmländska Nordmark.
Men det var i Ransäter han växte upp.
Årets 200-åring var den som som skrev folklustspelet Värmlänningarna.

Spelet om Erik och Anna, om hat och kärlek och den glädjespridande Löpar-Nisse, det spelet är en svensk klassiker.

Varje sommar spelas den i Ransäter och i Arvika, och denna värmländska version Romeo och Julia är det mest spelade verket på Stockholmsoperan.

Framgångarna för Värmlänningarna beror inte enbart på F.A. Dahlgrens både dramatiska och underhållande text och handling.

Mycket beror de också på Andreas Randels musik; flera av musikstyckena i Värmlänningarna tillhör sedan länge svensk teaters ”evergreens”.

F.A. Dahlgrens mest berömda verk har filmats ett tiotal gånger.

Värmlänningarna har också legat till grund för verk av två - sinsemellan ganska olika - folkkära svenska författare: Sigge Stark (eg. Signe Björnberg) och Vilhelm Moberg.

Inget firande?

200-årsminnet av F.A. Dahlgrens (”Fredrek på Rannsätt”) borde ha satt fart på värmländska kulturmyndigheter.

Men så verkar inte vara fallet.

Är det märkligt? Ja, faktiskt ganska mycket. I synnerhet som F.A. Dahlgren gjorde betydligt mer än att - sig själv ovetande - bidra till att locka turister till de gamla hemtrakterna, Ransäter.

Låt oss därför titta på vad han hann med att göra innan han avled vid 78 års ålder.

Och den händelsen, hans bortgång, inträffade långt från Ransäter, i Djursholm.

Författarbana

Fredrik August hade fjorton syskon och han var son till Barthold Dahlgren, bruksägare, och hustrun Anna Carolina.

Han studerade i Karlstad, avlade examina, fortsatte studierna i Uppsala, blev där filosofie kandidat år 1839 och doktorerade samma år.

Dahlgrens avhandling bar titeln Om de grekiska romanerna, och doktorsavhandlingen gav nog mer än en liten vink om författarens ambitioner för framtiden.

Helt säkert ville han bli just författare, kanske påhejad i detta av en av sina lärare i Uppsala, den på sin tid mycket kände P. D. A Atterbom.

Översättare

Efter anställningar vid en del statliga verk - han måste ju försörja sig - fick Dahlgren anställning på Svenska Akademien. Han blev senare också ledamot.

En av hans viktigaste sysslor var att arbetade med Akademiens förteckning av det svenska språket.

Men redan långt tidigare hade Dahlgren skrivit Värmlänningarna, han hade författat dikter på värmlandsmål, och han översatte bland andra Shakespeare, bland annat dennes Romeo och Julia.

Översättningarna har levt kvar in i vår tid.

Men det beror faktiskt på en avancerad form av litterär stöld. Den klassiske svenske Shakespeareöversättaren C.A. Hagberg plockade hej vilt ur Dahlgrens översättningar och gjorde ”lånen” till egna arbetsinsatser.

Tjuveriet lär ha irriterat Dahlgren, men han låtsades mer smickrad än han förmodligen var.

Utgivna böcker

Numera får man leta länge efter böcker av F.A. Dahlgren.

I varje fall var det en stabil sanning fram till helt nyligen...

Hans verk finns på vissa bibliotek, och den som har tålamod kan kanske - med tur - hitta både Värmlänningarna och Viser på varmlanske tongmåle (med bland andra ”Jänta å ja`”) på antikvariat.

Dock saknas det verkligen nya upplagor av F.A. Dahlgrens mest kända verk.

Men vad var det då som inträffade ”helt nyligen”..?

För många år sedan gav Bronellska bokhandelns förlag i Filipstad ut Viser på varmlanske tongmåle med träsnittsillustrationer av konstnären Hans Kajtorp.

Detta inträffade år 1962.

Tretton år senare ger samma lokala förlag, Bronells (en del av NWT-koncernen), ut Värmlänningarna i en upplaga illustrerad av den värmländske konstnären Bengt Nordenborg, sedan länge bosatt utanför Kungälv och fortfarande verksam.

Bearbetning

Det ovanliga med den senare utgåvan, Värmlänningarna, är att den språkligt bearbetades av folkmålsexperten och författaren Knut Warmland i Filipstad.

Warmlands bearbetning bestod i att han lät personerna tala r e n t värmländskt landsmål. Dahlgrens original var en bland av Ransätersdialekt och rikssvenska.

I den warmlandska upplagan från 1975 talar Löpar-Nisse - fryksdalingen - faktiskt äkta fryksdalska och ingenting annat.

De två till utseendet likaartade böcker utkom 1962 och 1975.

Det är inte ofta de dyker upp på antikvariaten.

Men så åter till detta med ”helt nyligen...”.

Häromveckan invigdes en minnesutställning med verk av Hans Kajtorp på Museet Kvarnen i Filipstad.

Bokdonation

Då framkom det tack vare den förre tidnings - och tryckeridirektören Einar Lidberg (som ansvarat för utgivningen) att det minsann finns restupplagor av böckerna. Några lådor.

NWT:s chefredaktör Staffan Ander deltog i invigningen, fick besked om bokfyndet och tog ett ägarbeslut att Museet Kvarnen får ta över lådorna med de vackra böckerna.

Och där finns de nu, på Museet Kvarnen invid Skillerälven i Filipstad, och böckerna är till salu och intäkterna tillfaller ett gott och synnerligen viktigt ändåmål:

Driften av ett liten museum för konst och för Nils Johan Einar Ferlin, en av ”Fredrek på Rannsätts” sentida poetkolleger.

Spelet om Erik och Anna, om hat och kärlek och den glädjespridande Löpar-Nisse, det spelet är en svensk klassiker.

Varje sommar spelas den i Ransäter och i Arvika, och denna värmländska version Romeo och Julia är det mest spelade verket på Stockholmsoperan.

Framgångarna för Värmlänningarna beror inte enbart på F.A. Dahlgrens både dramatiska och underhållande text och handling.

Mycket beror de också på Andreas Randels musik; flera av musikstyckena i Värmlänningarna tillhör sedan länge svensk teaters ”evergreens”.

F.A. Dahlgrens mest berömda verk har filmats ett tiotal gånger.

Värmlänningarna har också legat till grund för verk av två - sinsemellan ganska olika - folkkära svenska författare: Sigge Stark (eg. Signe Björnberg) och Vilhelm Moberg.

Inget firande?

200-årsminnet av F.A. Dahlgrens (”Fredrek på Rannsätt”) borde ha satt fart på värmländska kulturmyndigheter.

Men så verkar inte vara fallet.

Är det märkligt? Ja, faktiskt ganska mycket. I synnerhet som F.A. Dahlgren gjorde betydligt mer än att - sig själv ovetande - bidra till att locka turister till de gamla hemtrakterna, Ransäter.

Låt oss därför titta på vad han hann med att göra innan han avled vid 78 års ålder.

Och den händelsen, hans bortgång, inträffade långt från Ransäter, i Djursholm.

Författarbana

Fredrik August hade fjorton syskon och han var son till Barthold Dahlgren, bruksägare, och hustrun Anna Carolina.

Han studerade i Karlstad, avlade examina, fortsatte studierna i Uppsala, blev där filosofie kandidat år 1839 och doktorerade samma år.

Dahlgrens avhandling bar titeln Om de grekiska romanerna, och doktorsavhandlingen gav nog mer än en liten vink om författarens ambitioner för framtiden.

Helt säkert ville han bli just författare, kanske påhejad i detta av en av sina lärare i Uppsala, den på sin tid mycket kände P. D. A Atterbom.

Översättare

Efter anställningar vid en del statliga verk - han måste ju försörja sig - fick Dahlgren anställning på Svenska Akademien. Han blev senare också ledamot.

En av hans viktigaste sysslor var att arbetade med Akademiens förteckning av det svenska språket.

Men redan långt tidigare hade Dahlgren skrivit Värmlänningarna, han hade författat dikter på värmlandsmål, och han översatte bland andra Shakespeare, bland annat dennes Romeo och Julia.

Översättningarna har levt kvar in i vår tid.

Men det beror faktiskt på en avancerad form av litterär stöld. Den klassiske svenske Shakespeareöversättaren C.A. Hagberg plockade hej vilt ur Dahlgrens översättningar och gjorde ”lånen” till egna arbetsinsatser.

Tjuveriet lär ha irriterat Dahlgren, men han låtsades mer smickrad än han förmodligen var.

Utgivna böcker

Numera får man leta länge efter böcker av F.A. Dahlgren.

I varje fall var det en stabil sanning fram till helt nyligen...

Hans verk finns på vissa bibliotek, och den som har tålamod kan kanske - med tur - hitta både Värmlänningarna och Viser på varmlanske tongmåle (med bland andra ”Jänta å ja`”) på antikvariat.

Dock saknas det verkligen nya upplagor av F.A. Dahlgrens mest kända verk.

Men vad var det då som inträffade ”helt nyligen”..?

För många år sedan gav Bronellska bokhandelns förlag i Filipstad ut Viser på varmlanske tongmåle med träsnittsillustrationer av konstnären Hans Kajtorp.

Detta inträffade år 1962.

Tretton år senare ger samma lokala förlag, Bronells (en del av NWT-koncernen), ut Värmlänningarna i en upplaga illustrerad av den värmländske konstnären Bengt Nordenborg, sedan länge bosatt utanför Kungälv och fortfarande verksam.

Bearbetning

Det ovanliga med den senare utgåvan, Värmlänningarna, är att den språkligt bearbetades av folkmålsexperten och författaren Knut Warmland i Filipstad.

Warmlands bearbetning bestod i att han lät personerna tala r e n t värmländskt landsmål. Dahlgrens original var en bland av Ransätersdialekt och rikssvenska.

I den warmlandska upplagan från 1975 talar Löpar-Nisse - fryksdalingen - faktiskt äkta fryksdalska och ingenting annat.

De två till utseendet likaartade böcker utkom 1962 och 1975.

Det är inte ofta de dyker upp på antikvariaten.

Men så åter till detta med ”helt nyligen...”.

Häromveckan invigdes en minnesutställning med verk av Hans Kajtorp på Museet Kvarnen i Filipstad.

Bokdonation

Då framkom det tack vare den förre tidnings - och tryckeridirektören Einar Lidberg (som ansvarat för utgivningen) att det minsann finns restupplagor av böckerna. Några lådor.

NWT:s chefredaktör Staffan Ander deltog i invigningen, fick besked om bokfyndet och tog ett ägarbeslut att Museet Kvarnen får ta över lådorna med de vackra böckerna.

Och där finns de nu, på Museet Kvarnen invid Skillerälven i Filipstad, och böckerna är till salu och intäkterna tillfaller ett gott och synnerligen viktigt ändåmål:

Driften av ett liten museum för konst och för Nils Johan Einar Ferlin, en av ”Fredrek på Rannsätts” sentida poetkolleger.