2016-06-03 10:52

2016-07-13 06:34

Konstnären Persbrandt blottar sina inre rum

KARLSTAD: Persbrandt på blixtvisit i Karlstad – spelar i "Dödsdansen" och hänger konst

Mikael Persbrandt växte upp med terpentindoft i näsborrarna.
– Mamma målade med olja hemma i köket i vår tvåa i ”Jakan”. Det färgade mig, säger skådespelaren.
Med måleriet har han hittat tillbaka till sin allra första uttrycksform.

Ett stort pressuppbåd mötte skådespelaren Mikael Persbrandt när han – nästan en timme sen – anlände med ett brett kändisleende till Lars Lerins konsthall på Sandgrund i Karlstad på fredagen.

– Det gick inget tidigare tåg, ursäktade han sig.

Det var för knappt ett år sedan när han hälsade på Lars Lerin och hans make Manoel Junior Marques på Hammarö som Mikael Persbrandt avslöjade att han hade tagit upp måleriet igen, efter att det hade legat i träda sedan 1981.

– De var så djävla trevliga! Vem skulle kunna tacka nej till att ställa ut när Lars Lerin frågar? Först var det lite pinsamt, men jag är en stor beundrare av Lars Lerin och hans konst. Han är ett slags väsen, som är alltför sällsynt, säger Mikael Persbrandt.

”Lustfylld process”

I unga år lockade konstbanan mest. Men när Persbrandt, som hade gått konstskola, sökte till Kungliga konsthögskolan i Stockholm fick han nobben och hamnade tack vare regissören Ingmar Bergman i skådespelarfacket istället. Genom åren har han som bekant skördat enorma framgångar inom film och teater. Inte sällan har hans tidvis skandalösa privatliv hamnat på löpsedlarna.

Att återuppta målandet har inneburit en terapeutiskt resa.

– En djävla lustfylld process! Jag har många strängar på lyran och känner mig väldigt stolt, glad och privilegierad. Det känns lite läskigt att ställa ut, men jag hoppas att folk gillar bilderna. Jag tycker om dem. Det är uppriktiga bilder som berättar om mitt liv, mina inre rum. Jag behöver inte tjäna mer pengar eller bli mer känd. Jag är bara jag och jag vill fortsätta att förkovra mig, säger han.

Ett 30-tal oljemålningar och litografier ingår i den självbiografiska utställningen ”Och alla rummen”, som kastar sig mellan melankoli och ”ett djävla drag!”. Färgstarkt, känsloladdat och utlevande, både avbildande och abstrakt. Motiven skiftar från krogmiljö och skådespelarlogen till utflykter i naturen under uppväxttiden i ”Jakan”, Jakobsberg i Stockholm.

Ägg och Bacon

– Folk lägger ner en massa energi på att måla ett ägg i en stekpanna så att det ser ut som ett foto. Jag är mer intresserad av hur ägget mår, säger Mikael Persbrandt.

Hemma i ateljén i Stockholm, som Lars Lerin besökte i den hyllade SVT-produktionen Vänligen Lars Lerin, brukar Mikael Persbrandt spänna upp fem meter duk och bara måla fritt tills han upptäcker något spännande som berör honom.

Största förebilden är den expressionistiske målaren Francis Bacon, vilket vissa delar av utställningen i Karlstad vittnar om.

– Från att ha varit mycket expressionistisk har jag fått ett större lugn. Den berättelsen tänker jag fortsätta med. Tavlorna jag känner starkast för i utställningen är de senaste som ger en bild av min tonårstid. Jag känner att jag har fått kontakt med min inre tonåring; vilsenheten och viljan att verka tuff och ha stenkoll, säger Mikael Persbrandt.

I skapandeprocessen har haft god hjälp av litografen Björn Lumphé, som också hjälper till med hängningen av tavlorna.

– Jag har varit ett moraliskt stöd när han har kört fast med någon tavla, till exempel Gentlemen's Restroom, som var ett illrött tumult från början. Nyckeln var att begränsa tavlan till ett rum. Då dök det upp en hel svit med kaklade badrum, säger Björn Lumphé.

– Det där är herrmuggen på Riche under 80-talet, skrattar Mikael Persbrandt.

Vännen Lars Lerin, som på fredagen var upptagen med vernissage i Lofoten, Norge, har i en NWT-artikel berömt Persbrandts måleri:

– Hans målningar är verk med stora gester, han tar fram alla känslor när han målar: Ömhet, kärlek, aggressioner. Det är ett starkt måleri, har han tidigare sagt till NWT.

I våras när Persbrandt ställde ut ett fåtal verk i Västerås, på förfrågan av restaurangvänner, gick försäljningen bra.

Måleri på heltid?

Vad debututställningen i Karlstad kan leda till vågar han inte sia om. Men nog vill han ställa ut konst i hemstaden Stockholm i framtiden.

– Allt beror på vad som händer här. Att uttrycka sig med måleriet skiljer sig mycket från skådespeleriet, där är en massa folk inblandade och det är så många olika steg. Här är det bara jag, duken och vi – det är en djävla fröjd! Karriären kanske väger över mer till måleriet när ingen längre vill ha mig på scenen, säger Mikael Persbrandt.

Fast i höst kommer han inte att hinna måla så värst mycket. I september startar repetitionerna inför uppsättningen av Shakespeares Macbeth på Maximteatern i Stockholm, som han är delägare i. På lördagen spelar han för övrigt i en exklusiv föreställning av Strindbergs pjäs ”Dödsdansen” på Karlstads CCC, tillsammans med Lena Endre och Thomas Hanzon, som NWT skrev om i förra lördagstidningen.

Utställningen på Sandgrund har vernissage tisdagen den 7 juni och visas till den 24 juli.

Ett stort pressuppbåd mötte skådespelaren Mikael Persbrandt när han – nästan en timme sen – anlände med ett brett kändisleende till Lars Lerins konsthall på Sandgrund i Karlstad på fredagen.

– Det gick inget tidigare tåg, ursäktade han sig.

Det var för knappt ett år sedan när han hälsade på Lars Lerin och hans make Manoel Junior Marques på Hammarö som Mikael Persbrandt avslöjade att han hade tagit upp måleriet igen, efter att det hade legat i träda sedan 1981.

– De var så djävla trevliga! Vem skulle kunna tacka nej till att ställa ut när Lars Lerin frågar? Först var det lite pinsamt, men jag är en stor beundrare av Lars Lerin och hans konst. Han är ett slags väsen, som är alltför sällsynt, säger Mikael Persbrandt.

”Lustfylld process”

I unga år lockade konstbanan mest. Men när Persbrandt, som hade gått konstskola, sökte till Kungliga konsthögskolan i Stockholm fick han nobben och hamnade tack vare regissören Ingmar Bergman i skådespelarfacket istället. Genom åren har han som bekant skördat enorma framgångar inom film och teater. Inte sällan har hans tidvis skandalösa privatliv hamnat på löpsedlarna.

Att återuppta målandet har inneburit en terapeutiskt resa.

– En djävla lustfylld process! Jag har många strängar på lyran och känner mig väldigt stolt, glad och privilegierad. Det känns lite läskigt att ställa ut, men jag hoppas att folk gillar bilderna. Jag tycker om dem. Det är uppriktiga bilder som berättar om mitt liv, mina inre rum. Jag behöver inte tjäna mer pengar eller bli mer känd. Jag är bara jag och jag vill fortsätta att förkovra mig, säger han.

Ett 30-tal oljemålningar och litografier ingår i den självbiografiska utställningen ”Och alla rummen”, som kastar sig mellan melankoli och ”ett djävla drag!”. Färgstarkt, känsloladdat och utlevande, både avbildande och abstrakt. Motiven skiftar från krogmiljö och skådespelarlogen till utflykter i naturen under uppväxttiden i ”Jakan”, Jakobsberg i Stockholm.

Ägg och Bacon

– Folk lägger ner en massa energi på att måla ett ägg i en stekpanna så att det ser ut som ett foto. Jag är mer intresserad av hur ägget mår, säger Mikael Persbrandt.

Hemma i ateljén i Stockholm, som Lars Lerin besökte i den hyllade SVT-produktionen Vänligen Lars Lerin, brukar Mikael Persbrandt spänna upp fem meter duk och bara måla fritt tills han upptäcker något spännande som berör honom.

Största förebilden är den expressionistiske målaren Francis Bacon, vilket vissa delar av utställningen i Karlstad vittnar om.

– Från att ha varit mycket expressionistisk har jag fått ett större lugn. Den berättelsen tänker jag fortsätta med. Tavlorna jag känner starkast för i utställningen är de senaste som ger en bild av min tonårstid. Jag känner att jag har fått kontakt med min inre tonåring; vilsenheten och viljan att verka tuff och ha stenkoll, säger Mikael Persbrandt.

I skapandeprocessen har haft god hjälp av litografen Björn Lumphé, som också hjälper till med hängningen av tavlorna.

– Jag har varit ett moraliskt stöd när han har kört fast med någon tavla, till exempel Gentlemen's Restroom, som var ett illrött tumult från början. Nyckeln var att begränsa tavlan till ett rum. Då dök det upp en hel svit med kaklade badrum, säger Björn Lumphé.

– Det där är herrmuggen på Riche under 80-talet, skrattar Mikael Persbrandt.

Vännen Lars Lerin, som på fredagen var upptagen med vernissage i Lofoten, Norge, har i en NWT-artikel berömt Persbrandts måleri:

– Hans målningar är verk med stora gester, han tar fram alla känslor när han målar: Ömhet, kärlek, aggressioner. Det är ett starkt måleri, har han tidigare sagt till NWT.

I våras när Persbrandt ställde ut ett fåtal verk i Västerås, på förfrågan av restaurangvänner, gick försäljningen bra.

Måleri på heltid?

Vad debututställningen i Karlstad kan leda till vågar han inte sia om. Men nog vill han ställa ut konst i hemstaden Stockholm i framtiden.

– Allt beror på vad som händer här. Att uttrycka sig med måleriet skiljer sig mycket från skådespeleriet, där är en massa folk inblandade och det är så många olika steg. Här är det bara jag, duken och vi – det är en djävla fröjd! Karriären kanske väger över mer till måleriet när ingen längre vill ha mig på scenen, säger Mikael Persbrandt.

Fast i höst kommer han inte att hinna måla så värst mycket. I september startar repetitionerna inför uppsättningen av Shakespeares Macbeth på Maximteatern i Stockholm, som han är delägare i. På lördagen spelar han för övrigt i en exklusiv föreställning av Strindbergs pjäs ”Dödsdansen” på Karlstads CCC, tillsammans med Lena Endre och Thomas Hanzon, som NWT skrev om i förra lördagstidningen.

Utställningen på Sandgrund har vernissage tisdagen den 7 juni och visas till den 24 juli.