2016-04-04 15:31

2016-04-04 15:31

Dansaren som sköter Lerins kafé

KULTUR: För Marianne Eriksson går det nya jobbet som en dans

I nästan tjugo år var Marianne Eriksson Värmlands mest kända dansare.
Marianne Eriksson ledde Dans i Värmland.
Hon inspirerade yngre dansare, arrangerade dansföreställningar.
Hennes arbete vann stor uppmärksamhet, även på riksplanet. Men vad hände sedan, efter de nästan tjugo åren som dansledare?

Marianne Eriksson är fortfarande anställd inom värmländskt kulturliv.

Men tiden som enhetschef för Dans i Värmland är över. I dag hittar man Marianne Eriksson bakom disken i kaféet i Lerins konsthall.

Eller ibland i konsthallens reception.

– Jag hjälper till med mycket, ordnar med kaféet, tar emot besökare, pratar med folk...

Visar konsten, kanske?

– Nej, det gör jag inte, jag guidar inte, det gör andra.

Som en dans

Vi kommer överens om att hon har ett intressant jobb: Gott kaffe, fin konst, intresserad publik.

Och jobbet går som en dans, konstateras det, även om Marianne Eriksson nog längtar tillbaka till Dans i Värmland.

– Men Region Värmland gjorde en omorganisation, säger hon, och Dans i Värmland, Länsbiblioteket, Film i Värmland, såna verksamheter organiserades om.

Och för Marianne Eriksson fungerade det inte så bra:

– Ansvar men inga befogenheter, sammanfattar hon.

Kontakter

Hur hamnade hon då i Lerins konsthall på Sandgrund, hur hamnade hon bland nybryggt och hembakat?

– Jag har haft kontakt med både Manoel och Lars Lerin. Manoel har ju en bakgrund som dansare. Och genom kontakterna så hamnade jag här.

Och du trivs?

– Jag trivs jättebra! Jag har alltid varit intresserad av konst. Och när jag utvecklade dansen så fick jag syssla en del med samtidskonst ibland.

Ibland hänger dans och konst ihop.

Men det är ett annorlunda jobb, det du har i dag?

– Ja, under många år brann jag ju för dansen och jag jobbade hårt med det. Detta är ju någonting annat...

Men den nya miljön och möjligheterna att träffa en massa människor från när och fjärran, det väger tungt, erkänner och betonar Marianne Eriksson.

Marianne Eriksson är fortfarande anställd inom värmländskt kulturliv.

Men tiden som enhetschef för Dans i Värmland är över. I dag hittar man Marianne Eriksson bakom disken i kaféet i Lerins konsthall.

Eller ibland i konsthallens reception.

– Jag hjälper till med mycket, ordnar med kaféet, tar emot besökare, pratar med folk...

Visar konsten, kanske?

– Nej, det gör jag inte, jag guidar inte, det gör andra.

Som en dans

Vi kommer överens om att hon har ett intressant jobb: Gott kaffe, fin konst, intresserad publik.

Och jobbet går som en dans, konstateras det, även om Marianne Eriksson nog längtar tillbaka till Dans i Värmland.

– Men Region Värmland gjorde en omorganisation, säger hon, och Dans i Värmland, Länsbiblioteket, Film i Värmland, såna verksamheter organiserades om.

Och för Marianne Eriksson fungerade det inte så bra:

– Ansvar men inga befogenheter, sammanfattar hon.

Kontakter

Hur hamnade hon då i Lerins konsthall på Sandgrund, hur hamnade hon bland nybryggt och hembakat?

– Jag har haft kontakt med både Manoel och Lars Lerin. Manoel har ju en bakgrund som dansare. Och genom kontakterna så hamnade jag här.

Och du trivs?

– Jag trivs jättebra! Jag har alltid varit intresserad av konst. Och när jag utvecklade dansen så fick jag syssla en del med samtidskonst ibland.

Ibland hänger dans och konst ihop.

Men det är ett annorlunda jobb, det du har i dag?

– Ja, under många år brann jag ju för dansen och jag jobbade hårt med det. Detta är ju någonting annat...

Men den nya miljön och möjligheterna att träffa en massa människor från när och fjärran, det väger tungt, erkänner och betonar Marianne Eriksson.