2016-03-18 15:08

2016-03-18 20:50

CM Lundbergs berättelser i akvarellmålningar

KONST: Aktuell med gästutställning i Lars Lerins konsthall

Akvarellernas titlar säger en del om konstnärens fantasiliv.
Ett verk heter ”Grön katt i industriområde”. En annan akvarell har titeln ”Timmermåne”.
De övriga runt 40 akvarellerna som CM Lundberg nu visar i Lars Lerins konsthall har titlar som är lika trevliga.
Eller gåtfulla och öppna för vars och ens tolkning.

CM Lundbergs utställning i Lars Lerins konsthall i Karlstad öppnar i dag, lördag, och slår igen den 10 april.

Det finns alltså gott om tid för att bekanta sig med konstnärens lätt surrealistiska naivism.

Ett naivistiskt måleri som myllrar av infall och seriösa ideer.

Ett måleri som också är bokstavligen färgstarkt. Men färgstarkt är det också i en djupare mening: Konstnärens lekfullhet lämnar nog ingen oberörd.

Allra minst gäller det konstbetraktare som i likhet med CM Lundberg älskar: Djur och växter och stenar och allt levande och dött som tillsammans är Naturen.

– Det är mitt sätt att leva, säger CM Lundberg, jag älskar naturen.

Bor i Norberg

Först ska förnamnsinitialerna fyllas ut med några fler bokstäver.

CM Lundberg heter Carl Michael i förnamn.

Nej, han är inte döpt efter Carl Michael Bellman, hävdar han, för på fars sida i släkten var och är Carl ett inte så ovanligt namn.

Vart då Michael kommer ifrån, ja, det är svårt att säga.

Däremot är det lätt att säga varifrån CM själv kommer ifrån: Stockholm med omnejd (Gamla Stan, Östermalm och Saltsjöbaden), men numera bor han i ett gammalt mejeri utanför bergslagska Norberg.

Han är född 1972 och gick aldrig ur gymnasiet.

Vardagsordning

– Min syo-konsulent tyckte inte det var någon mening med att jag gick i gymnasiet, jag hade alldeles för svårt att koncentrera mig, berättar han.

Sedan förklarar han varför han hade svårt att koncentrera sig: Allt är så väldigt lätt i livet och det har CM fått erfara.

Samtidigt har han ordnat till sitt liv - med viss hjälp - och en stor del av problemen är borta (eller hållna i schack!) vilket gör att han arbetar mycket strukturerat och regelbundet: En, ibland två fina akvareller per dag.

Arbetsdagen det före detta mejeriet börjar vid niotiden på morgonen.

– Då äter jag frukost och gör iordning en kaffetermos och går till min ateljé. Börjar jobba, avbryter efter några timmar för äta lite gröt och ta en promenad. Sen blir det kaffe och måleri. Middag vid sextiden på kvällen.

Detta det mycket vardagliga har en viss betydelse.

– För mig är det viktigt med rutiner och en fast struktur i vardagen, medger han.

Det är nästan en sorts ”terapi” detta med kaffetermos och gröt och promenad och målande.

”Timmermåne”

Och vad är det då han målar?

CM Lundberg målar - med akvarellfärgssorten Sankt Petersburg (inköpt under resor till Stockholm) - fåglar som inte finns i verkligheten, män som hoppat upp i fantastiska träd, en elefant som med snabeln kliar en röd katt under hakan - katten har förresten gula morrhår - och en annan elefant som bär omkring en bricka med glas och karaff.

Lägg därtill jättestora fjärilar och en sorts Peter Pan och en figur med ett huvud som påminner om en kronärtskocka.

Det låter inte så illa, eller hur!

En målning kallas ”Timmermåne”. Titeln är tillräckligt originell för att leda till en fråga: Varför?!

– Jo, svarar CM Lundberg, så här är det...

Han sprätter upp från stolen invid bokbordet med sina många småtryck, utgivna under flera år och i många fall sällsynta:

– Det här är månen, säger han och böjer sig fram över akvarellen på väggen och pekar: Och här en massa timmerstockar som man har ordnat med...och det är en vårkväll och det luktar så där gott som det luktar av nyfällda träd...

Bilden ”Timmermåne” är resultatet av en upplevelse, kanske från en kvällspromenad (efter middag och målande) i mejeritrakten.

Rektorns stöd

Men - och det är det viktiga - CM Lundberg försöker inte berätta självbiografiska historier i bild. Han berättar, visst, men bilderna är mer allmänt syftande.

– Och var och en får tolka dem som dom vill, säger han och rättar till kepsen.

Bakom sig har CM flera konstskolor. Bland andra Konsthögskolan i Stockholm. Den dåvarande rektor Marie-Louise Ekman - senare Dramatenchef - var ett mycket starkt stöd.

Det hände att CM behövde stödet. Livet är som sagt inte alltid så lätt.

Rektor Ekman bidrog dock till att livet blev lättare för CM.

Vilket i sin tur ledde till att han kunde fortsätta arbeta som konstnär. Det har han gjort i ganska många år.

För femton år sedan, hos Marc Broos på Alma Löv Museum, träffade CM kollegan Lars Lerin. Långt senare skrev han till Lerin och undrade om han fick ställa ut i Karlstad.

Och det fick han.

Sjuåringens julmiddag

Carl Michael Lundberg har alltid varit en originell person. Det tycker han själv. Det han berättar om sin barndom motsäger inte påståendet.

Och nu följer en scen från en julmiddag i det Lundbergska hemmet; Carl Michael är i sjuårsåldern.

Familjen sitter kring julbordet och äter gott, skinka och korv och kanske rödkål.

Unge Carl Michael sitter framför TV:n i ett annat rum.

Han bryr sig inte om anropen från middagsbordet, han är inte intresserad av skinkan. TV:n har fångat honom.

– Dom visade en fantastisk uppsättning av Samuel Becketts monologpjäs ”Krapps sista band”. Jag var helt tagen! Helt!

För CM var valet mellan julmat och Beckett inte svårt.

Och som sagt: Han var sju år.

CM Lundbergs utställning i Lars Lerins konsthall i Karlstad öppnar i dag, lördag, och slår igen den 10 april.

Det finns alltså gott om tid för att bekanta sig med konstnärens lätt surrealistiska naivism.

Ett naivistiskt måleri som myllrar av infall och seriösa ideer.

Ett måleri som också är bokstavligen färgstarkt. Men färgstarkt är det också i en djupare mening: Konstnärens lekfullhet lämnar nog ingen oberörd.

Allra minst gäller det konstbetraktare som i likhet med CM Lundberg älskar: Djur och växter och stenar och allt levande och dött som tillsammans är Naturen.

– Det är mitt sätt att leva, säger CM Lundberg, jag älskar naturen.

Bor i Norberg

Först ska förnamnsinitialerna fyllas ut med några fler bokstäver.

CM Lundberg heter Carl Michael i förnamn.

Nej, han är inte döpt efter Carl Michael Bellman, hävdar han, för på fars sida i släkten var och är Carl ett inte så ovanligt namn.

Vart då Michael kommer ifrån, ja, det är svårt att säga.

Däremot är det lätt att säga varifrån CM själv kommer ifrån: Stockholm med omnejd (Gamla Stan, Östermalm och Saltsjöbaden), men numera bor han i ett gammalt mejeri utanför bergslagska Norberg.

Han är född 1972 och gick aldrig ur gymnasiet.

Vardagsordning

– Min syo-konsulent tyckte inte det var någon mening med att jag gick i gymnasiet, jag hade alldeles för svårt att koncentrera mig, berättar han.

Sedan förklarar han varför han hade svårt att koncentrera sig: Allt är så väldigt lätt i livet och det har CM fått erfara.

Samtidigt har han ordnat till sitt liv - med viss hjälp - och en stor del av problemen är borta (eller hållna i schack!) vilket gör att han arbetar mycket strukturerat och regelbundet: En, ibland två fina akvareller per dag.

Arbetsdagen det före detta mejeriet börjar vid niotiden på morgonen.

– Då äter jag frukost och gör iordning en kaffetermos och går till min ateljé. Börjar jobba, avbryter efter några timmar för äta lite gröt och ta en promenad. Sen blir det kaffe och måleri. Middag vid sextiden på kvällen.

Detta det mycket vardagliga har en viss betydelse.

– För mig är det viktigt med rutiner och en fast struktur i vardagen, medger han.

Det är nästan en sorts ”terapi” detta med kaffetermos och gröt och promenad och målande.

”Timmermåne”

Och vad är det då han målar?

CM Lundberg målar - med akvarellfärgssorten Sankt Petersburg (inköpt under resor till Stockholm) - fåglar som inte finns i verkligheten, män som hoppat upp i fantastiska träd, en elefant som med snabeln kliar en röd katt under hakan - katten har förresten gula morrhår - och en annan elefant som bär omkring en bricka med glas och karaff.

Lägg därtill jättestora fjärilar och en sorts Peter Pan och en figur med ett huvud som påminner om en kronärtskocka.

Det låter inte så illa, eller hur!

En målning kallas ”Timmermåne”. Titeln är tillräckligt originell för att leda till en fråga: Varför?!

– Jo, svarar CM Lundberg, så här är det...

Han sprätter upp från stolen invid bokbordet med sina många småtryck, utgivna under flera år och i många fall sällsynta:

– Det här är månen, säger han och böjer sig fram över akvarellen på väggen och pekar: Och här en massa timmerstockar som man har ordnat med...och det är en vårkväll och det luktar så där gott som det luktar av nyfällda träd...

Bilden ”Timmermåne” är resultatet av en upplevelse, kanske från en kvällspromenad (efter middag och målande) i mejeritrakten.

Rektorns stöd

Men - och det är det viktiga - CM Lundberg försöker inte berätta självbiografiska historier i bild. Han berättar, visst, men bilderna är mer allmänt syftande.

– Och var och en får tolka dem som dom vill, säger han och rättar till kepsen.

Bakom sig har CM flera konstskolor. Bland andra Konsthögskolan i Stockholm. Den dåvarande rektor Marie-Louise Ekman - senare Dramatenchef - var ett mycket starkt stöd.

Det hände att CM behövde stödet. Livet är som sagt inte alltid så lätt.

Rektor Ekman bidrog dock till att livet blev lättare för CM.

Vilket i sin tur ledde till att han kunde fortsätta arbeta som konstnär. Det har han gjort i ganska många år.

För femton år sedan, hos Marc Broos på Alma Löv Museum, träffade CM kollegan Lars Lerin. Långt senare skrev han till Lerin och undrade om han fick ställa ut i Karlstad.

Och det fick han.

Sjuåringens julmiddag

Carl Michael Lundberg har alltid varit en originell person. Det tycker han själv. Det han berättar om sin barndom motsäger inte påståendet.

Och nu följer en scen från en julmiddag i det Lundbergska hemmet; Carl Michael är i sjuårsåldern.

Familjen sitter kring julbordet och äter gott, skinka och korv och kanske rödkål.

Unge Carl Michael sitter framför TV:n i ett annat rum.

Han bryr sig inte om anropen från middagsbordet, han är inte intresserad av skinkan. TV:n har fångat honom.

– Dom visade en fantastisk uppsättning av Samuel Becketts monologpjäs ”Krapps sista band”. Jag var helt tagen! Helt!

För CM var valet mellan julmat och Beckett inte svårt.

Och som sagt: Han var sju år.