2016-03-17 06:00

2016-03-17 06:00

Jörgen Svenssons bortkastade år

VÄRMLANDS MUSEUM: Förre curatorn berättar om sin tid på museet och det snöpliga slutet

Jörgen Svensson, konstnären från Skoghall, konstprofessorn på Valands i Göteborg, han var under några spännande år curator på Värmlands museum i Karlstad.
Vid årsskiftet slutade han. Han är en av dem som av olika skäl förlorade sin tjänst i samband med omorganisationen på länsmuseet.
I en intervju med NWT berättar Jörgen Svensson om hur han ser på sin tid på museet och sitt arbete där.>
Han tar upp det som gjorde honom mest nöjd och det han var mest missnöjd med under åren i Karlstad.

Ja, Jörgen Svensson, varför slutade du på VM?

– Värmlands museum har beslutat att skära ner på satsningen av samtidskonst. Funktionen tas bort och därmed min tjänst.

Hade du velat stanna kvar?

– Jag hade gärna velat fortsätta att utveckla Värmlands museum som en betydelseful arena för samtidskonst. Den uppskattning jag fått från både konstnärer och allmänhet de senaste åren är ett bevis på att det vi gjorde var angeläget. Man bör också betänka att det i Värmland inte finns så många arenor för samtidskonst. Kulturen är ett ekosystem och konsten är en viktig del i det systemet.

Hur länge var du knuten till VM och hur var samarbetet genom åren?

– Jag var anställd i drygt tre år. Det är viktigt att säga att Värmlands museum är ett fantastiskt museum med en enorm potential. Karlstads geografiska läge med närhet till både Stockholm, Oslo och Göteborg gör möjligheterna stora. Det finns hur mycket som helst att utveckla. Museet rymmer också människor med stor kompetens och med en uppriktig vilja att göra sitt bästa. Även om jag arbetade endast halvtid och i stort endast skötte det som var mitt uppdrag upplevde jag att jag hade utmärkt samarbete med många kolleger.

När du slutade, hade du då planer som nu inte kan förverkligas på museet?

– Mitt uppdrag när jag anställdes handlade om att utveckla samtidskonsten på museet och göra den till en nationell angelägenhet. Min strategi var att bjuda in konstnärer från mitt nätverk som hade en betydelsefull position i det svenska konstlivet som exempelvis Annika von Hausswolff, Jan Håfström, Helene Billgren med flera. Min tanke var att när plattformen var lagd och museet etablerats som en intressant arena för samtidskonst kunna jobba mer med lokala konstnärer. Det hade gynnat både museet och värmländsk konstliv. Detta kommer nu inte att förverkligas. Men med tanke på förutsättningarna kom jag en bra bit på vägen. Redan planerat inför 2016 var bland annat en utställning med Gunvor Nelson, en konstnär boende i Kristinehamn och lika stor internationellt inom experimentfilm som Ingmar Bergman är inom filmen. En annan planerad utställning var med Tomas Lundgren, en ung mycket begåvad konstnär som för två år sedan fick Fredrik Roos stipendiet och nu i år Beckers stora konststipendium. Jag hade även inlett en dialog med konstnären Lennart Gybrant från Daglösen utanför Filipstad.

Vilka insatser på VM är du mest nöjd med?

– Att jag på så få år med begränsade medel ändå lyckades skapa ett ökat intresse för Värmlands museum inom samtidskonsten. Jag är också nöjd med flera utställningar som exempelvis den med konstnären Bo Trankell. Han dog mycket tragiskt mitt under utställningsperioden. Trots att det var den första utställning jag curerade fick den ett stort genomslag över hela landet. I höstas gjorde Konstakademien i Stockholm en utställning med hans verk. Tror inte det hade hänt om inte jag hade gjort utställningen på Värmlands museum. Utställningen med Robert Jäppinen var också en resa! Den utställningen gjorde jag från scratch och bokstavligen letade konstverk under korkmattorna i hans gamla hus. Jag gjorde dessutom det årets årsbok samt alla utställningar i Västra galleriet. Allt på en halvtidstjänst.

Vad är du mest missnöjd med?

– Att jag inte fick fortsätta att utveckla det arbete jag hade påbörjat. Jag är övertygad om att det i längden hade gynnat museet och det värmländska konstlivet. För mig känns det lite som tre bortkastade år för både mig och museet. Det finns också ett övergripande perspektiv. Yttrandefriheten är hotad i dagens Europa. Utvecklingen i länder som Ungern och Polen är oroande. I Sverige riksdag finns idag ett parti med rötter från samma stam som de ledande partierna i dessa länder. Samtidskonsten hänger nära samman med frågor som rör yttrandefrihet. Inte minst av denna anledning är samtidskonsten viktig, kanske viktigare än någonsin. Jag ansvarar för tillfället för ett stort internationellt konstprojekt som tolv kranskommuner till Göteborg tagit initiativ till, ett konstprojekt om yttrandefrihet som ska turnera under 2017. Det är ett hedervärt initiativ och visar på insikter om konstens roll i samhället.

Varför tror du man på Värmlands museum beslutade som man gjorde?

– Det är för mig en stor fråga. För det var ett kontraproduktivt beslut! Man angav olika skäl varav det märkligaste var att man inte kunde ha någon curator eftersom man då inte kunde betala enligt MU-avtalet, alltså det avtal som reglerar utställningsersättningar för konstnärer. Jag påtalade att detta var ett argument som inte håller och som konstnärerna kommer att genomskåda, vilket de också snabbt gjorde. För det är som att säga till en symfoniorkester att vi får göra oss av med dirigenten för att kunna betala musikernas löner. Efter att ha kört detta argument ett tag och insåg att det inte gick hem tvärvände man och menade plötsligt att man inte kan blanda ihop curatortjänsten med MU-avtalet!

Den enda rimlig förklaringen jag kan se är att man helt enkelt var ointresserad av samtidskonsten och prioriterade bort den. Detta kunde man naturligtvis inte säga utan hittade istället på mer eller mindre kloka argument.

Vad menar du att man skulle gjort istället?

– Om det hade handlat om besparingar, vilket ju är en prioriteringsfråga och man valde att istället prioritera 7 chefstjänster på 35 anställda, hade man bara kunnat ställa frågan:”Kan vi jobba med samtidskonst på ett annat sätt?” Eftersom ledningen inte hade någon kompetens inom samtidskonsten hade det varit en rimlig fråga att ställa till mig. Vi hade kanske kunnat hitta gemensamma lösningar. I museets årsredovisning sägs det att samtidkonsten på Värmlands museum är ett nav i det värmländska konstlivet. Om man ser sin roll på det sättet då har man också ett särskilt ansvar som jag anser inte har tagits på museet.

Hur vill du beskriva arbetsklimatet för den som har ansvaret för konsten på Värmlands museum?

– Nu vet jag inte vem som har ansvar för konsten över huvudtaget. Det ska ju anställas en konstintendent men vet inte om det är gjort. Det handlar naturligtvis vem den personen är och vad dennes uppdrag är. Som jag tidigare nämnde hade jag bra samarbete med flera på museet, inte minst med tidigare konstintendenten Anna Skoglund. Det som var besvärligt ur arbetssynpunkt var att det var väldigt rörigt och mycket som borde planerats bättre. Tidigare beslut kunde ändras väldigt snabbt. Detta är inte ovanligt i en kreativ miljö och jag är van att jobba under sådana förhållanden. Det är dock skillnad på kaos och kaos! På museet upplevde jag att det var med destruktivt än tecken på en kreativ process. Saknas en långsiktig strategi är det alltid risk att hamna i kortsiktiga lösningar.

Hur ser du på framtiden för Värmlands museum som ett konstens museum?

– Jag ogillar att vara en olyckskorp och jag önskar verkligen att allt ska gå bra. Men när jag ser vilka prioriteringar man gjort och hur hela processen med omorganisationen gått till kan jag inte vara annat än pessimistisk. Man har själva erkänt att det inom ledningen inte finns någon kompetens inom samtidskonsten. Samtidigt är det ledningen som ska anställa en ny konstintendent. Det är också skillnad mellan en curator och en konstintendent. Att ha en curator på ett museum signalerar att samtidskonsten är en viktig del i museets verksamhet. Det har sagts att man ska fortsätta göra konstutställningar vilket jag inte alls betvivlar men det är i sig ointressant. Det viktiga är vad man vill med konstutställningarna, omfattningen och vilken ambitionsnivå.

Museiledningen har fått utstå mycket kritik, inte minst museichefen Åsa Hallén. Hur ser du på det?

– Man ska veta att det är väldigt svårt att leda en kulturinstitution. Det är oftast organisationer befolkade med expertkunskaper. Man bör vara väldigt trygg i sitt chefskap för att kunna hantera det. Vad gäller ledarskap generellt så hade jag ett befäl under min militärtjänstgöring som sa att skillnaden mellan ett bra och dåligt ledarskap är att ett bra ledarskap aldrig klagar på manskapet utan ser till att dra det bästa ur det manskap man har. I detta avseende har ledarskapet på museet en hel del att lära.

 

Ja, Jörgen Svensson, varför slutade du på VM?

– Värmlands museum har beslutat att skära ner på satsningen av samtidskonst. Funktionen tas bort och därmed min tjänst.

Hade du velat stanna kvar?

– Jag hade gärna velat fortsätta att utveckla Värmlands museum som en betydelseful arena för samtidskonst. Den uppskattning jag fått från både konstnärer och allmänhet de senaste åren är ett bevis på att det vi gjorde var angeläget. Man bör också betänka att det i Värmland inte finns så många arenor för samtidskonst. Kulturen är ett ekosystem och konsten är en viktig del i det systemet.

Hur länge var du knuten till VM och hur var samarbetet genom åren?

– Jag var anställd i drygt tre år. Det är viktigt att säga att Värmlands museum är ett fantastiskt museum med en enorm potential. Karlstads geografiska läge med närhet till både Stockholm, Oslo och Göteborg gör möjligheterna stora. Det finns hur mycket som helst att utveckla. Museet rymmer också människor med stor kompetens och med en uppriktig vilja att göra sitt bästa. Även om jag arbetade endast halvtid och i stort endast skötte det som var mitt uppdrag upplevde jag att jag hade utmärkt samarbete med många kolleger.

När du slutade, hade du då planer som nu inte kan förverkligas på museet?

– Mitt uppdrag när jag anställdes handlade om att utveckla samtidskonsten på museet och göra den till en nationell angelägenhet. Min strategi var att bjuda in konstnärer från mitt nätverk som hade en betydelsefull position i det svenska konstlivet som exempelvis Annika von Hausswolff, Jan Håfström, Helene Billgren med flera. Min tanke var att när plattformen var lagd och museet etablerats som en intressant arena för samtidskonst kunna jobba mer med lokala konstnärer. Det hade gynnat både museet och värmländsk konstliv. Detta kommer nu inte att förverkligas. Men med tanke på förutsättningarna kom jag en bra bit på vägen. Redan planerat inför 2016 var bland annat en utställning med Gunvor Nelson, en konstnär boende i Kristinehamn och lika stor internationellt inom experimentfilm som Ingmar Bergman är inom filmen. En annan planerad utställning var med Tomas Lundgren, en ung mycket begåvad konstnär som för två år sedan fick Fredrik Roos stipendiet och nu i år Beckers stora konststipendium. Jag hade även inlett en dialog med konstnären Lennart Gybrant från Daglösen utanför Filipstad.

Vilka insatser på VM är du mest nöjd med?

– Att jag på så få år med begränsade medel ändå lyckades skapa ett ökat intresse för Värmlands museum inom samtidskonsten. Jag är också nöjd med flera utställningar som exempelvis den med konstnären Bo Trankell. Han dog mycket tragiskt mitt under utställningsperioden. Trots att det var den första utställning jag curerade fick den ett stort genomslag över hela landet. I höstas gjorde Konstakademien i Stockholm en utställning med hans verk. Tror inte det hade hänt om inte jag hade gjort utställningen på Värmlands museum. Utställningen med Robert Jäppinen var också en resa! Den utställningen gjorde jag från scratch och bokstavligen letade konstverk under korkmattorna i hans gamla hus. Jag gjorde dessutom det årets årsbok samt alla utställningar i Västra galleriet. Allt på en halvtidstjänst.

Vad är du mest missnöjd med?

– Att jag inte fick fortsätta att utveckla det arbete jag hade påbörjat. Jag är övertygad om att det i längden hade gynnat museet och det värmländska konstlivet. För mig känns det lite som tre bortkastade år för både mig och museet. Det finns också ett övergripande perspektiv. Yttrandefriheten är hotad i dagens Europa. Utvecklingen i länder som Ungern och Polen är oroande. I Sverige riksdag finns idag ett parti med rötter från samma stam som de ledande partierna i dessa länder. Samtidskonsten hänger nära samman med frågor som rör yttrandefrihet. Inte minst av denna anledning är samtidskonsten viktig, kanske viktigare än någonsin. Jag ansvarar för tillfället för ett stort internationellt konstprojekt som tolv kranskommuner till Göteborg tagit initiativ till, ett konstprojekt om yttrandefrihet som ska turnera under 2017. Det är ett hedervärt initiativ och visar på insikter om konstens roll i samhället.

Varför tror du man på Värmlands museum beslutade som man gjorde?

– Det är för mig en stor fråga. För det var ett kontraproduktivt beslut! Man angav olika skäl varav det märkligaste var att man inte kunde ha någon curator eftersom man då inte kunde betala enligt MU-avtalet, alltså det avtal som reglerar utställningsersättningar för konstnärer. Jag påtalade att detta var ett argument som inte håller och som konstnärerna kommer att genomskåda, vilket de också snabbt gjorde. För det är som att säga till en symfoniorkester att vi får göra oss av med dirigenten för att kunna betala musikernas löner. Efter att ha kört detta argument ett tag och insåg att det inte gick hem tvärvände man och menade plötsligt att man inte kan blanda ihop curatortjänsten med MU-avtalet!

Den enda rimlig förklaringen jag kan se är att man helt enkelt var ointresserad av samtidskonsten och prioriterade bort den. Detta kunde man naturligtvis inte säga utan hittade istället på mer eller mindre kloka argument.

Vad menar du att man skulle gjort istället?

– Om det hade handlat om besparingar, vilket ju är en prioriteringsfråga och man valde att istället prioritera 7 chefstjänster på 35 anställda, hade man bara kunnat ställa frågan:”Kan vi jobba med samtidskonst på ett annat sätt?” Eftersom ledningen inte hade någon kompetens inom samtidskonsten hade det varit en rimlig fråga att ställa till mig. Vi hade kanske kunnat hitta gemensamma lösningar. I museets årsredovisning sägs det att samtidkonsten på Värmlands museum är ett nav i det värmländska konstlivet. Om man ser sin roll på det sättet då har man också ett särskilt ansvar som jag anser inte har tagits på museet.

Hur vill du beskriva arbetsklimatet för den som har ansvaret för konsten på Värmlands museum?

– Nu vet jag inte vem som har ansvar för konsten över huvudtaget. Det ska ju anställas en konstintendent men vet inte om det är gjort. Det handlar naturligtvis vem den personen är och vad dennes uppdrag är. Som jag tidigare nämnde hade jag bra samarbete med flera på museet, inte minst med tidigare konstintendenten Anna Skoglund. Det som var besvärligt ur arbetssynpunkt var att det var väldigt rörigt och mycket som borde planerats bättre. Tidigare beslut kunde ändras väldigt snabbt. Detta är inte ovanligt i en kreativ miljö och jag är van att jobba under sådana förhållanden. Det är dock skillnad på kaos och kaos! På museet upplevde jag att det var med destruktivt än tecken på en kreativ process. Saknas en långsiktig strategi är det alltid risk att hamna i kortsiktiga lösningar.

Hur ser du på framtiden för Värmlands museum som ett konstens museum?

– Jag ogillar att vara en olyckskorp och jag önskar verkligen att allt ska gå bra. Men när jag ser vilka prioriteringar man gjort och hur hela processen med omorganisationen gått till kan jag inte vara annat än pessimistisk. Man har själva erkänt att det inom ledningen inte finns någon kompetens inom samtidskonsten. Samtidigt är det ledningen som ska anställa en ny konstintendent. Det är också skillnad mellan en curator och en konstintendent. Att ha en curator på ett museum signalerar att samtidskonsten är en viktig del i museets verksamhet. Det har sagts att man ska fortsätta göra konstutställningar vilket jag inte alls betvivlar men det är i sig ointressant. Det viktiga är vad man vill med konstutställningarna, omfattningen och vilken ambitionsnivå.

Museiledningen har fått utstå mycket kritik, inte minst museichefen Åsa Hallén. Hur ser du på det?

– Man ska veta att det är väldigt svårt att leda en kulturinstitution. Det är oftast organisationer befolkade med expertkunskaper. Man bör vara väldigt trygg i sitt chefskap för att kunna hantera det. Vad gäller ledarskap generellt så hade jag ett befäl under min militärtjänstgöring som sa att skillnaden mellan ett bra och dåligt ledarskap är att ett bra ledarskap aldrig klagar på manskapet utan ser till att dra det bästa ur det manskap man har. I detta avseende har ledarskapet på museet en hel del att lära.