2016-03-10 06:00

2016-03-10 06:00

Konstföreningen starkt oroad och besviken

DEBATT STYRELSEN FÖR VÄRMLANDS KONSTFÖRENING STEFAN NORÉN GUDRUN ANDERSSON HANS BERGSTRÖM KARIN BODLAND-JOHNSON LENA BONNEVIER ELSA HALLBÄCK STAFFAN LIDÉN EVALENA LÜBECK: Öppet brev till Värmlands Museum

Såsom representanter för den värmländska konstpubliken och understödjare av det värmländska konstlivet oroas vi starkt över hur konstens betydelse förminskas på Värmlands Museum.

Självklart är vi medvetna om att anslagen till museet inte är tillräckliga för att bedriva en oförändrad verksamhet, men vi har synpunkter på färdriktningen.

Vi syftar på den personella nedmonteringen av Värmlands Museums tidigare konstenhet (statusen som egen enhet blev den ju av med redan vid en tidigare omorganisation), och vi syftar på det fleråriga inköpsstoppet för värmländsk konst.

”Oöverstiglig uppgift”

Curatorn Jörgen Svensson, med sin specialisering på samtidskonsten. Intendenten Bertil Bengtsson med sin totala överblick över och kunskap om museets egen konstsamling, liksom om det värmländska konstlivet både förr och nu.

Intendenten Anna Skoglund, likaså med betydelsefull och djupgående kunskap om den värmländska konsten.

Den ersättare för dem alla tre, som museet nu annonserat efter, får en till synes oöverstiglig uppgift!

Att Värmlands Museum vill vara ett museum i tiden, med nationella och internationella utblickar, är naturligtvis inte fel. Men dess särart är ändå att det är ett länsmuseum, där besökaren förväntar sig att möta den lokala kulturen, såväl gammal som ny.

En sorts konsthall...

När Karlstads kommun för några år sedan köpte, byggde om och upplät Sandgrund åt Lars Lerin, uppstod en högljudd diskussion i olika medier. Karlstads och länets övriga konstnärer, som helt eller delvis försöker skapa sig försörjning genom konsten, efterlyste på goda grunder en offentligt finansierad konsthall vid sidan av de få kommersiella gallerierna. Den tröst som framfördes var att museets Cyrillushus ju upplåts åt konsten, visserligen delvis åt den som redan finns i samlingarna men också åt tillfälliga utställningar av omväxlande värmländska och externa konstnärer.

En form av konsthall, med andra ord.

Besvikna

När Värmlands Konstnärsförbund nu uttrycker sin oro för hur det blir med den saken, är det lätt att hålla med dem.

I likhet med Värmlands Konstnärsförbund är vi också besvikna över Värmlands Museums inköpsstopp för värmländsk konst. Vi har ju själva märkt av det, vid de senaste höstsalongerna som konstföreningen arrangerat på museet; tidigare var det kutym att museet utökade sina samlingar i samband med salongerna.

I debattsvar till konstnärsbundet förklarar museet att man med begränsade medel väljer att göra färre och större köp. Det senaste stora inköpet är, om vi minns rätt, en mycket imponerande gobeläng som verkligen pryder sin plats men som inte hämtades ur det värmländska konstnärskollektivet.

Kanske kan man också diskutera medelsfördelningen: konst eller möblemang, vilket är viktigast?

Slutligen: Beslutet att ersätta utställande konstnärer för deras arbete i enlighet med MU-avtalet välkomnas självklart, men kompenserar inte nedrustningen i övrigt.

Självklart är vi medvetna om att anslagen till museet inte är tillräckliga för att bedriva en oförändrad verksamhet, men vi har synpunkter på färdriktningen.

Vi syftar på den personella nedmonteringen av Värmlands Museums tidigare konstenhet (statusen som egen enhet blev den ju av med redan vid en tidigare omorganisation), och vi syftar på det fleråriga inköpsstoppet för värmländsk konst.

”Oöverstiglig uppgift”

Curatorn Jörgen Svensson, med sin specialisering på samtidskonsten. Intendenten Bertil Bengtsson med sin totala överblick över och kunskap om museets egen konstsamling, liksom om det värmländska konstlivet både förr och nu.

Intendenten Anna Skoglund, likaså med betydelsefull och djupgående kunskap om den värmländska konsten.

Den ersättare för dem alla tre, som museet nu annonserat efter, får en till synes oöverstiglig uppgift!

Att Värmlands Museum vill vara ett museum i tiden, med nationella och internationella utblickar, är naturligtvis inte fel. Men dess särart är ändå att det är ett länsmuseum, där besökaren förväntar sig att möta den lokala kulturen, såväl gammal som ny.

En sorts konsthall...

När Karlstads kommun för några år sedan köpte, byggde om och upplät Sandgrund åt Lars Lerin, uppstod en högljudd diskussion i olika medier. Karlstads och länets övriga konstnärer, som helt eller delvis försöker skapa sig försörjning genom konsten, efterlyste på goda grunder en offentligt finansierad konsthall vid sidan av de få kommersiella gallerierna. Den tröst som framfördes var att museets Cyrillushus ju upplåts åt konsten, visserligen delvis åt den som redan finns i samlingarna men också åt tillfälliga utställningar av omväxlande värmländska och externa konstnärer.

En form av konsthall, med andra ord.

Besvikna

När Värmlands Konstnärsförbund nu uttrycker sin oro för hur det blir med den saken, är det lätt att hålla med dem.

I likhet med Värmlands Konstnärsförbund är vi också besvikna över Värmlands Museums inköpsstopp för värmländsk konst. Vi har ju själva märkt av det, vid de senaste höstsalongerna som konstföreningen arrangerat på museet; tidigare var det kutym att museet utökade sina samlingar i samband med salongerna.

I debattsvar till konstnärsbundet förklarar museet att man med begränsade medel väljer att göra färre och större köp. Det senaste stora inköpet är, om vi minns rätt, en mycket imponerande gobeläng som verkligen pryder sin plats men som inte hämtades ur det värmländska konstnärskollektivet.

Kanske kan man också diskutera medelsfördelningen: konst eller möblemang, vilket är viktigast?

Slutligen: Beslutet att ersätta utställande konstnärer för deras arbete i enlighet med MU-avtalet välkomnas självklart, men kompenserar inte nedrustningen i övrigt.