2016-01-28 14:01

2016-01-28 18:00

Ett museum i Jerusalem

FÖRINTELSEN: I Yad Vashem påminns besökaren om det ofattbart grymma

Ingen lämnar Yad Vashem känslomässigt oberörd.
Varje kvadratmeter av det stora området i utkanten av Jerusalem påminner om närmast ofattbar mänsklig grymhet.
Men här finns också det som berättar om medmänsklighet, offervilja, hjältemod.
Just därför är en resa till Förintelsemuseet och området kring detta nödvändig.

Till Yad Vashem på Herzlbergets västra sluttning reser man av respekt för de som mördades.

Och även för att själv - trots allt - försöka förstå det som trotsade all människokärlek: Verkställandet av en planmässig utrotning.

Kanske reser man till Yad Vashem i Jerusalem också för att lära av historien, verkligen lära sig om dokument och fakta.

Även dessa finns samlade i det arkitektoniskt märkliga museet, ritat av Moshe Safdie: En par hundra meter och triangulärt formad inglasad gång skär rakt genom landskapet.

Det är museet, och det smälter inte in i det omgivande. Intrycket är påträngande. Som museets innehåll.

Minnen av barnen

Museet är en del av en stor anläggning, Yad Vashem, som består av allt från en bokhandel till forskningssalar.

Här finns mycket djupt gripande minnesmärken över barnen som mördades av nazisterna: Som ett stort rum med tusentals speglar i vilka en enda ljuslåga reflekteras.

Mördarnas bevekelsegrunder, nazismens drivkrafter, det antisemitiska hatet, detta skildras inne i museet, där besökaren finner att han vandrar sick-sackande sig fram mot en utgång:

Solljus, frisk luft, utsikt över det vackra landskapet.

Men innan dess, i en sal möts man av bilderna och texterna och föremålen. Detta enda som blev kvar av de miljoner som greps, fördes undan och mördades bestialiskt.

En annan sal chockerar med nazismens grova och vrålande röster, som skriker ut perverst människohat och mordlust.

Motståndarna

Men därute, i solljuset och den klara luften, bland träden och blommorna: Här hedras minnet av de kvinnor och män som stod emot mördarna och den nazistiska förintelseapparaten.

Personer som Raoul Wallenberg, den svenske diplomaten som räddade tusentals ungerska judar från att dö i lägren.

Det är här ute man möter den rena motsatsen till det ofattbart mörka därinne i det långsträckta och trots innehållet så vackra museet.

Nej, genom det nästan tjugo hektar stora Yad Vashem-området går ingen oberörd.

Hatet lever kvar

Museet och dess kringliggande område är en för alla stark känsloupplevelse.

Inte bara för att ett besök ger en nyttig påminnelse om historiens groteska grymheter mot judarna.

Känsloupplevelsen beror också på insikten att människan kanske trots allt ingenting har lärt sig.

Sex miljoner judar mördades av nazisterna inom loppet av ett drygt årtionde. Om detta har det berättats.

Om detta berättar Förintelsemuseet på sluttningen av det berg som fått namn efter den politiska sionismens skapare, Theodor Herzl.

Men trots allt vi vet, all kunskap, alla bilder och filmer, alla böcker och dokumenter, intervjuer och reportage, forskningsrapporter och djupa insikter i det hat som lade grunden till Förintelsen och nazisternas ”Endlösung”:

Judehatet finns kvar, både det strukturellt välorganiserade och det där slafsiga och förment skämtsamma vardagshatet.

Till Yad Vashem på Herzlbergets västra sluttning reser man av respekt för de som mördades.

Och även för att själv - trots allt - försöka förstå det som trotsade all människokärlek: Verkställandet av en planmässig utrotning.

Kanske reser man till Yad Vashem i Jerusalem också för att lära av historien, verkligen lära sig om dokument och fakta.

Även dessa finns samlade i det arkitektoniskt märkliga museet, ritat av Moshe Safdie: En par hundra meter och triangulärt formad inglasad gång skär rakt genom landskapet.

Det är museet, och det smälter inte in i det omgivande. Intrycket är påträngande. Som museets innehåll.

Minnen av barnen

Museet är en del av en stor anläggning, Yad Vashem, som består av allt från en bokhandel till forskningssalar.

Här finns mycket djupt gripande minnesmärken över barnen som mördades av nazisterna: Som ett stort rum med tusentals speglar i vilka en enda ljuslåga reflekteras.

Mördarnas bevekelsegrunder, nazismens drivkrafter, det antisemitiska hatet, detta skildras inne i museet, där besökaren finner att han vandrar sick-sackande sig fram mot en utgång:

Solljus, frisk luft, utsikt över det vackra landskapet.

Men innan dess, i en sal möts man av bilderna och texterna och föremålen. Detta enda som blev kvar av de miljoner som greps, fördes undan och mördades bestialiskt.

En annan sal chockerar med nazismens grova och vrålande röster, som skriker ut perverst människohat och mordlust.

Motståndarna

Men därute, i solljuset och den klara luften, bland träden och blommorna: Här hedras minnet av de kvinnor och män som stod emot mördarna och den nazistiska förintelseapparaten.

Personer som Raoul Wallenberg, den svenske diplomaten som räddade tusentals ungerska judar från att dö i lägren.

Det är här ute man möter den rena motsatsen till det ofattbart mörka därinne i det långsträckta och trots innehållet så vackra museet.

Nej, genom det nästan tjugo hektar stora Yad Vashem-området går ingen oberörd.

Hatet lever kvar

Museet och dess kringliggande område är en för alla stark känsloupplevelse.

Inte bara för att ett besök ger en nyttig påminnelse om historiens groteska grymheter mot judarna.

Känsloupplevelsen beror också på insikten att människan kanske trots allt ingenting har lärt sig.

Sex miljoner judar mördades av nazisterna inom loppet av ett drygt årtionde. Om detta har det berättats.

Om detta berättar Förintelsemuseet på sluttningen av det berg som fått namn efter den politiska sionismens skapare, Theodor Herzl.

Men trots allt vi vet, all kunskap, alla bilder och filmer, alla böcker och dokumenter, intervjuer och reportage, forskningsrapporter och djupa insikter i det hat som lade grunden till Förintelsen och nazisternas ”Endlösung”:

Judehatet finns kvar, både det strukturellt välorganiserade och det där slafsiga och förment skämtsamma vardagshatet.