2015-12-30 21:03

2015-12-30 21:44

"Den ryska maktpyramiden har inte ändrats sedan 1500-talet"

INTERVJU: Vladimir Sorokin om böckerna och det postsovjetiska samhället

Han sitter vid kortänden av ett långt bord på ett hotell i Stockholm.
Talar långsamt och eftertänksamt, med ganska låg stämma och utan alltför många instuckna leenden.

Men Vladimir Sorokin, den ryske författaren, tycker kanske inte att det finns plats för leenden.
För han talar om besvikelser och krossade illusioner. Om hemlandets tillbakamarsch till enpartistat under det putinska styret.

Han talar om tiden efter Sovjetunionens upplösning.

– I början av 90-talet, ja, då var jag övertygad om och trodde att vi höll på att begrava det sovjetiska förflutna. Jag skulle inte längre behöva vara dissident och en sorts emigrant i mitt eget land. Men det har visat sig att det inte har blivit på det viset. Och det är denna återkomst av det sovjetiska förflutna - men nu i vår tid - som har lett till en motreaktion från min sida, till mina böcker. Det är svårt att vara icke-politisk, säger Sorokin.

Han säger vidare att han under Leonid Bresjnevs tid som ledare, när det kalla kriget var mer hotande än på många år, hade han en ganska lugn och avspänd attityd till den absurditet som präglade det sovjetiska samhället.

– Men den absurditet som utvecklats i Putins samhälle irriterar mig...

”Stalins köttkvarn”

Men Putins opinionssiffror tyder inte på någon öppet utvecklad irritation bland befolkningen i övrigt. Den ryske presidenten har - enligt trovärdiga opinionsmätningar - ett förbluffande starkt stöd.

Vladimir Sorokin försöker ge en förklaring till varför det är så.

Under 1900-talet, säger han, tvingades det ryska folket att klara sig genom ”Stalins fasansfulla köttkvarn” (!). Då utplånades inte bara ryska eliter och självständigt tänkande individer. Alla drabbades av förtrycket och av utrensningar.

I det postsovjetiska Ryssland finns det andra prioriteringar än andlig frihet och korrekt information, menar han. Den breda allmänheten har egentligen bara behov av mat, dryck och vila...

– Detta är en del av ett sorts arv från den fasansfulla sovjettiden, säger han.

Exilutgåva

Vladimir Sorokin, född för 60 år sedan i Bykovo utanför Moskva, har sina andliga rötter i det rysk-sovjetiska 1980-talets litterära och konstnärliga dissidentrörelse.

Ordet som nu måste användas är ”naturligtvis”.

Naturligtvis förbjöds Sorokins böcker under den kalla slutfasen av den bresjnevska stagnationstiden. Det var åren innan Michail Gorbatjov tog makten och i högsta grad bidrog till Sovjetunionens sammanbrott.

Sorokins debutverk, Kön, en stilistisk och innehållsligt stark roman om köandet som samhällsfenomen i Sovjetunionen, den debutboken publicerades i Paris.

Det är ett tänkvärt faktum; det var i Paris som ett ryskt exilförlag såg till att såväl Aleksander Solsjenitsyn som Andrej Sinjavskij (”Abram Terz”) nådde en internationell men också - på omvägar - en rysk publik.

Åtalad, frikänd

Först år 1992, efter Sovjetunionens upplösning, under den ekonomiskt och socialt mycket turbulenta Jeltsin-tiden, började Sorokins böcker att publiceras i hemlandet.

År 1999 utkom Blått fett (som finns på svenska), en roman som - på grund av en fiktiv sexscen med de två sovjetledarna Chrustjov och Stalin - ledde till att Sorokin åtalades för att sprida pornografi. Åtalet, som inte ledde till att Sorokin fälldes, väcktes under en tid, när Vladimir Putin hade börjat marschen mot en position av alltmer koncentrerad makt.

Trots signaler om ökat välstånd och större andlig frihet var åtalet mot Sorokin en inte så mild och otydlig varning.

Om vi då håller oss till de böcker av Sorokin som finns på svenska; Blått fett är den näst mest kända - efter romanen Snöstormen, häromåret följetong i radions P1 - och I det heliga Rysslands tjänst den mest öppet samhällskritiska. Detta trots att Sorokins romaner (både de översatta och flera andra) är en sorts dystopiska science fiction - eller fantasyromaner.

”Jag är orolig”

Sorokins romaner myllrar av gestalter, några med ganska tydliga drag av verkliga förebilder, andra groteska fantasifigurer: Jättar, trollartade gestalter.

Men han betonar att han, författaren, inte betraktar alla dessa romangestalter som någon sorts språkrör för honom.

– Jag kan naturligtvis inte dela alla mina gestalters åsikter, klargör han.

Och han återvänder därefter till samtalets tema, dagens Ryssland och hur han ser på utvecklingen.

– Jag har en mycket oroande känsla av att vi upplever ett sista stadium av det sovjetiska imperiets döende. Känslan är att vi är i en sista etapp men att ingen riktigt vet eller anar vad som kommer efteråt. Jag är författare och konstnär och ingen statsvetare och sociolog och heller är jag historiker. I stället litar jag på mina instinkter och på min konstnärliga känsla. Då blir jag orolig.

Tellurium

I böckerna utgår Sorokin (som betyder ”skata”!) från tydliga inslag i dagens ryska samhället och i det förflutna sovjetsamhället - många av inslagen sammanfaller! - och låter dessa utvecklas in i en mer eller mindre avlägsen framtid. Men det mesta är kall satir över dagens Ryssland, ett land där vardagen består av: Politiska mord och kraschad ekonomi, korruption, gangsterism och utrikespolitiska äventyr (för att vända bort befolkningens uppmärksamhet från raskt sjunkande levnadsförhållanden) och en tsunami av hjärntvättande propagandalögner.

Vladimir Sorokins romaner liknar ingenting annat. Det gäller i mycket hög grad den i år, 2015, på svenska (övers. Ben Hellman) publicerade Tellurien, likt Sorokins övriga böcker på svenska utgivna av Norstedts förlag.

Romanen är egentligen en samling berättelser där en mer eller mindre tydlig röd tråd är metallen tellurium.

Av denna tillverkas spikar, som vissa experter kan hamra in i lyckligt lottade människors huvud; spiken drogar människorna, får dem att kunna ”möta” redan döda, uppleva drömmars uppfyllelse, och slippa inse att metallspikarna är just en drog som skymmer verkligheten.

Inte science fiction

Med sin roman Tellurien har Sorokin - han betonar det - inte velat skriva en science fiction-roman.

– Jag anser inte att jag är en science fictionförfattare.

Och detta att Tellurien består av ett femtiotal kortare kapitel/berättelser skrivna i olika stilar, ja, det hör samman med att det är svårt att med en traditionell stor rysk roman på ett kraftfullt sätt ”beskriva den tid Ryssland nu befinner sig i”.

Och i vilken situation - sedd mot bakgrund av den långa och våldsamma ryska historien - befinner sig landet i nu?

Sorokin ser tillbaka till den tid, när Ivan de förskräcklige styrde, 1500-talet.

– Själva maktpyramiden har inte ändrats sedan 1500-talet, säger han, och makten är feodal, ogenomskinlig och hänsynslös. Varje människa som hamnar i maktpyramidens topp förändras, människans sämre sida muteras fram. Så har det varit med alla som har styrt Ryssland. Med ett undantag: Gorbatjov, men hans tid blev ju kort, konstaterar Vladimir Sorokin med en tydligt sorgsen ton i rösten.


Fotnot:
Tolk under intervjun med Vladimir Sorokin var Angela Tkalia.

Han talar om tiden efter Sovjetunionens upplösning.

– I början av 90-talet, ja, då var jag övertygad om och trodde att vi höll på att begrava det sovjetiska förflutna. Jag skulle inte längre behöva vara dissident och en sorts emigrant i mitt eget land. Men det har visat sig att det inte har blivit på det viset. Och det är denna återkomst av det sovjetiska förflutna - men nu i vår tid - som har lett till en motreaktion från min sida, till mina böcker. Det är svårt att vara icke-politisk, säger Sorokin.

Han säger vidare att han under Leonid Bresjnevs tid som ledare, när det kalla kriget var mer hotande än på många år, hade han en ganska lugn och avspänd attityd till den absurditet som präglade det sovjetiska samhället.

– Men den absurditet som utvecklats i Putins samhälle irriterar mig...

”Stalins köttkvarn”

Men Putins opinionssiffror tyder inte på någon öppet utvecklad irritation bland befolkningen i övrigt. Den ryske presidenten har - enligt trovärdiga opinionsmätningar - ett förbluffande starkt stöd.

Vladimir Sorokin försöker ge en förklaring till varför det är så.

Under 1900-talet, säger han, tvingades det ryska folket att klara sig genom ”Stalins fasansfulla köttkvarn” (!). Då utplånades inte bara ryska eliter och självständigt tänkande individer. Alla drabbades av förtrycket och av utrensningar.

I det postsovjetiska Ryssland finns det andra prioriteringar än andlig frihet och korrekt information, menar han. Den breda allmänheten har egentligen bara behov av mat, dryck och vila...

– Detta är en del av ett sorts arv från den fasansfulla sovjettiden, säger han.

Exilutgåva

Vladimir Sorokin, född för 60 år sedan i Bykovo utanför Moskva, har sina andliga rötter i det rysk-sovjetiska 1980-talets litterära och konstnärliga dissidentrörelse.

Ordet som nu måste användas är ”naturligtvis”.

Naturligtvis förbjöds Sorokins böcker under den kalla slutfasen av den bresjnevska stagnationstiden. Det var åren innan Michail Gorbatjov tog makten och i högsta grad bidrog till Sovjetunionens sammanbrott.

Sorokins debutverk, Kön, en stilistisk och innehållsligt stark roman om köandet som samhällsfenomen i Sovjetunionen, den debutboken publicerades i Paris.

Det är ett tänkvärt faktum; det var i Paris som ett ryskt exilförlag såg till att såväl Aleksander Solsjenitsyn som Andrej Sinjavskij (”Abram Terz”) nådde en internationell men också - på omvägar - en rysk publik.

Åtalad, frikänd

Först år 1992, efter Sovjetunionens upplösning, under den ekonomiskt och socialt mycket turbulenta Jeltsin-tiden, började Sorokins böcker att publiceras i hemlandet.

År 1999 utkom Blått fett (som finns på svenska), en roman som - på grund av en fiktiv sexscen med de två sovjetledarna Chrustjov och Stalin - ledde till att Sorokin åtalades för att sprida pornografi. Åtalet, som inte ledde till att Sorokin fälldes, väcktes under en tid, när Vladimir Putin hade börjat marschen mot en position av alltmer koncentrerad makt.

Trots signaler om ökat välstånd och större andlig frihet var åtalet mot Sorokin en inte så mild och otydlig varning.

Om vi då håller oss till de böcker av Sorokin som finns på svenska; Blått fett är den näst mest kända - efter romanen Snöstormen, häromåret följetong i radions P1 - och I det heliga Rysslands tjänst den mest öppet samhällskritiska. Detta trots att Sorokins romaner (både de översatta och flera andra) är en sorts dystopiska science fiction - eller fantasyromaner.

”Jag är orolig”

Sorokins romaner myllrar av gestalter, några med ganska tydliga drag av verkliga förebilder, andra groteska fantasifigurer: Jättar, trollartade gestalter.

Men han betonar att han, författaren, inte betraktar alla dessa romangestalter som någon sorts språkrör för honom.

– Jag kan naturligtvis inte dela alla mina gestalters åsikter, klargör han.

Och han återvänder därefter till samtalets tema, dagens Ryssland och hur han ser på utvecklingen.

– Jag har en mycket oroande känsla av att vi upplever ett sista stadium av det sovjetiska imperiets döende. Känslan är att vi är i en sista etapp men att ingen riktigt vet eller anar vad som kommer efteråt. Jag är författare och konstnär och ingen statsvetare och sociolog och heller är jag historiker. I stället litar jag på mina instinkter och på min konstnärliga känsla. Då blir jag orolig.

Tellurium

I böckerna utgår Sorokin (som betyder ”skata”!) från tydliga inslag i dagens ryska samhället och i det förflutna sovjetsamhället - många av inslagen sammanfaller! - och låter dessa utvecklas in i en mer eller mindre avlägsen framtid. Men det mesta är kall satir över dagens Ryssland, ett land där vardagen består av: Politiska mord och kraschad ekonomi, korruption, gangsterism och utrikespolitiska äventyr (för att vända bort befolkningens uppmärksamhet från raskt sjunkande levnadsförhållanden) och en tsunami av hjärntvättande propagandalögner.

Vladimir Sorokins romaner liknar ingenting annat. Det gäller i mycket hög grad den i år, 2015, på svenska (övers. Ben Hellman) publicerade Tellurien, likt Sorokins övriga böcker på svenska utgivna av Norstedts förlag.

Romanen är egentligen en samling berättelser där en mer eller mindre tydlig röd tråd är metallen tellurium.

Av denna tillverkas spikar, som vissa experter kan hamra in i lyckligt lottade människors huvud; spiken drogar människorna, får dem att kunna ”möta” redan döda, uppleva drömmars uppfyllelse, och slippa inse att metallspikarna är just en drog som skymmer verkligheten.

Inte science fiction

Med sin roman Tellurien har Sorokin - han betonar det - inte velat skriva en science fiction-roman.

– Jag anser inte att jag är en science fictionförfattare.

Och detta att Tellurien består av ett femtiotal kortare kapitel/berättelser skrivna i olika stilar, ja, det hör samman med att det är svårt att med en traditionell stor rysk roman på ett kraftfullt sätt ”beskriva den tid Ryssland nu befinner sig i”.

Och i vilken situation - sedd mot bakgrund av den långa och våldsamma ryska historien - befinner sig landet i nu?

Sorokin ser tillbaka till den tid, när Ivan de förskräcklige styrde, 1500-talet.

– Själva maktpyramiden har inte ändrats sedan 1500-talet, säger han, och makten är feodal, ogenomskinlig och hänsynslös. Varje människa som hamnar i maktpyramidens topp förändras, människans sämre sida muteras fram. Så har det varit med alla som har styrt Ryssland. Med ett undantag: Gorbatjov, men hans tid blev ju kort, konstaterar Vladimir Sorokin med en tydligt sorgsen ton i rösten.


Fotnot:
Tolk under intervjun med Vladimir Sorokin var Angela Tkalia.