2015-12-29 17:02

2015-12-29 17:02

Papperen som föll ur boken av Dante

ESSÄ: Lars Andersson, NWT:s kulturpristagare 2015, om en 750-årsjubilar

Min treårige son drar ut en bok ur det för honom åtkomliga tredje hyllplanet ner-ifrån och bär den fram mot mig. ”Läsa boka”, säger han, som han sagt oräkneliga gånger denna dag, som alla dagar, men snart har han glömt boken, för ur den ramlar några papper, ett hopvikt handskrivet femsidigt koncept eller stödmanus från 1965.

Han ger mig papperen i stället och de visar sig märkta i översta hörnet med en anteckning som jag själv har skrivit till nån gång för kanske tio år sen: namnet på den som författat sidorna. Mannen var under en lång period rektor för läroverket i min uppväxtstad och av olika skäl har jag fått överta en del saker efter honom. Ett stort skrivbord. Åtskilliga skivor efter hans i ungdomen under en ensamflygning döde ende son. Andra saker, tydligen också dessa papper som väl låg bortglömt instoppade i nånting annat. (Inte i den här boken, den är norsk, där måste jag själv ha stuckit in dem, i tanken att jag nån gång skulle råka återse dem.)


De handskrivna papperen handlar om Dante Alighieri. Det har varit 700-årsjubileum av poetens födelse, året är som sagt 1965. Rektorn vid det svenska provinsläroverket, för egen del matematiker och teknist, har troligen hållit ett föredrag. Inför vad för slags församling går inte att gissa sig till. Denne rektor var en djupt originell person (som hans generation läroverkspedagoger inte så sällan var), han brukade komma i ottan till sin skola och se om det fanns några praktiska saker som borde åtgärdas, sy nya gardiner till klassrumsfönstren till exempel. Dessförinnan hade han i regel varit och mjölkat korna på en gård utanför stan där ägarna var till åren och behövde hjälp. Sin son tog han som ensam far hand om fram genom 50-talet, 60-talet, fram till den olycksdrabbade flygningen i dimma påsken 1972. Jag minns tidpunkten så väl ty den helgen for jag och några kompisar, en av oss var nybliven körkortsinnehavare, till Vågå i Norge och vi fick beskedet om vår väns död när vi kom hem. Han hade hängt (ja, jag måste skriva det: som korsfäst) i ett träd under natten innan han gav upp andan. Flygningen till vår hemort hade han gett sig ut på trots dimman för att kunna lämna tillbaka det lånade sportflygplanet i utlovad tid.


Men papperen är alltså från 1965. Är det möjligt att rektorn jubilerade Dante inför skolans elever, i aulan? (Småstadens akustiskt och sceniskt bästa estrad, där hade symfoniorkestern sina konserter, där uppförde senare den teatersinnade svenskläraren sina elevproduktioner, där har jag lyssnat till Arve Tellefsen, Sven Lindqvist, Björn Skogar, Hoola Bandoola Band.)

Kanske troligare att det var i nån läsecirkel, nåt studieförbund, nån folkrörelse? Eller i den ena eller andra av småstadens bildningsborgerskaps trängre sällskapsloger?

”På hans tid var det latinet som var skriftspråk men Dante ville skriva för vanligt folk och skapade” står det men sen har han inte skrivit ut resten av meningen, det avses förstås italienskan, folkspråket som skrift.

Underliga sidor. Framräckta av min lille son, den utvecklingsstörde, ivrige, på allt nyfikne.


Jag googlar på ”Dante Alighieri” och ”750 år” som det då enligt all huvudräkning är i år. Det har visst gått mig förbi. Men en del har uppenbarligen skrivits i pressen. Scenprogram på Dramaten har det varit och annat. Men kanske inte så att det gav stort eko.

Min exfrus far var också rektor, i en gymnasieskola i en stad i Västsverige. Samt undervisade i svenska och historia. (Lanthandlarson, sågverksarbetare först, sen folkhögskola och Hermods och student i Lund). Han hade en elev som en gång kom med en rätt relevant fråga, som han gärna citerade: ”Ocka nötte har en uttå detta med Dante?”

Boken där papperen hade hamnat är den tidiga ”Om diktning på folkspråket” (De Vulgari Eloquentia) i Espen Grønlies norska översättning. Jag läser detta för första gången och det är inte jag som har satt boken i hyllan. (Och för ordningens och tydlighetens skull: jag läser inte italienska annat än med översatt parallelltext, knappt det heller, nej och än mindre latin.)

Dantes tankegång har lätthet och skärpa från första början i detta verk:

”(...) Med Guds hjälp ska jag försöka säga något om vanliga människors språk. (...)

Modersmålet är det vi lär oss utan något regelverk, bara genom att ta efter dem som uppfostrar oss.

Skriftspråket är något helt annat (...) men bara ett litet fåtal behärskar skriftspråket, eftersom det tar så lång tid att lära sig och kräver ett intensivt studium. (...) Modersmålet är vårt förstaspråk. Men när jag säger ’vårt’ är det inte för att det finns andra språk än de mänskliga. För det är bara människor som har fått förmågan att tala, bara de behövde den förmågan.”


Änglarnas kommunikation sker rimligen på annat sätt, antar Dante: som ren andlig samklang. Och djuren nej, de kan inte tala, deras läten är instinkt, situationsrespons. (Men Skriftens talande djur? Ormen i paradiset, Bileams åsna? Han avfärdar lugnt dessa djur på några rader.) Kvarstår: ”Människan styrs inte av instinkt, utan av tänkande.” Varje människa är som en egen art i skapelsesammanhanget. De kan inte som änglarna omedelbart dela en andlig erfarenhet, de är gömda för varann i den dödliga kroppen, de behöver sinnliga tecken för att dela en värld. ”Om tecknet ska kunna överföra tankar från någon till någon annan, måste det vara andligt, och eftersom en tanke aldrig kan överföras annat än genom ett medium, måste det vara sinnligt.”

Vi befinner oss i högmedeltidens klarhet: egendomlig, holografisk. Skapelseordningen har kristalliserat sig med Guds tankekraft i den latinska Vulgatan. De andra alltsedan Babel förbistrade språken är däremot, kan man kanske säga, ännu formbara, kalejdoskopiskt rörliga skärvor, där något nytt kan göra sig synligt.


Språket är en framträdelseform, som ges redan till barnet genom modersmålet men som hamras ut till full radioteleskopisk täckning och räckvidd av diktarna.

Fortsättningen av boken skisserar först upp språkhistorien, rent allmänt och i dess tre sydeuropeiska huvudvarianter, i Frankrike, Provence och Italien. Därnäst söker Dante efter en italiensk lokaldialekt som kan kallas ”upplyst, normativ, auktoritativ och legitim”. Finner att ingen bestämd kan pekas ut - mycket roligt, i Grønlies förnorskning, härmar han deras lyten och horrörer men tänker sig då ett underliggande, ett latent, förenande folkspråk, som han skymtar i den ene och den andre föregångarens dikter, skrivna på italienska språkvarianter.


Han beter sig alltså lite grann som en 1300-talets Ivar Aasen (nynorskskaparen), utom att Dantes idealtyp inte är bonden utan den höviske och verserade stadsbon. (Men när han ska beskriva hur ett ännu osynligt skrivet folkspråk denna ”panter” som ”vi känner lukten av överallt men ingenstans ser” och som i hans tanke kanske är hur de antika mästarna eller deras mödrar talade sitt latin hur detta ändå fjärrstyr och leder lokalspråkens utveckling är det med bilden av en bonde som gräver bort taggbuskar och planterar nytt ”i enlighet med en norm”.) Därpå reder han ut vilka ämnen som lämpar sig för diktning på folkspråket i olika stillägen, varför canzonen är den viktigaste diktformen och inte balladen etc (Ivar Aasen hade möjligen hållit på balladen).

Ett språk ska klarna fram och utveckla sina underliggande moders- och bygdemåls fulla potential, så är tanken. Och då i diktning. Men som följd: i politisk kraft, det vill säga Italiens enande.


Vokabulär, stavelsescheman, radindelningar... allt har Dante Alighieri tänkt säga sista ordet om här, men tröttnar tydligen på sitt projekt, vill väl igång med det egna diktverket istället.

Där, i Komedin, färdas man med Dante genom ett minnespalats uppfyllt av allegoriska och figurativa speglar, hans tankevärld är lagbundenhet, skolastik, men skildrat av en diktare, en som får kosmos att dra vilt iväg i scenerier och dialog. Och under tecknet av en gränslös, men personlig, kärleksrelation, och på samma gång av intellektuell självbetraktelse.

Att han befolkar sitt helvete med en del politiska fiender är ju rätt mänskligt. Men alla talar, alla har en berättelse.

En sak som även detta verk vill göra är att sammanfoga ett språk. Frälserskan Beatrice, när hon först i skärselden och sen i paradiset möter pilgrimen och talar, talar ju som hela det diktade världsallt han har ställt på fötter och på vers för att komma dit på hans barndoms språk. Talar långt borta därifrån och hit, till honom, till exilen.

Bara att detta språk nu har utvidgats andligt och sinnligt till att inrymma hela kyrkans frälsningslöfte för själen, universums metafysiska arkitektur, samt det forna Roms och dess skalders alla förhandstips om den italienska nationen.


Läsaren kan ha känt av ett manipulativt drag i den här artikeln. Den låtsas tala om en 750-årsjubilerande poet men tycks i själva verket påstå nånting om folkbildningens läge i nutiden. (Och litteraturens.)

Saken kanske inte behöver sägas mångordigare än den görs av Ebba Witt-Brattström, intervjuad av Sara Abdollahi i senaste numret av Författaren: ”Vi var verkligen ett bildningstörstande folk. Det är svårt att fatta att vi hamnat där vi hamnat. (...) Det har med skolans förfall att göra också, att man inte tror att unga människor är intresserade av något annat än sig själva. Det är fördomsfullt och dumt.”

Ändå var det nog mera en annan bild som styrde mig dit där jag nu hamnade. Den av Dante-översättaren och geografen Arnold Norlind, hans ouppnåeliga, men akut vardagsnära hänvändelse: den strupförlamade, som mest viskande, och erotiskt karantänsatte tuberkulospilgrimen inför sin både hägrande och trofasta Beatrice, mystikern och folkbildaren Emilia Fogelklou. Obegripligt att ingen har skrivit roman, pjäs, film!

Honom och henne kom jag av någon anledning att först av allt tänka på när jag vek upp papperen som hade ramlat ur boken.


Fotnot:
Den i ovanstående essä nämnda Danteskriften om folkspråket finns i svensk översättning. Därtill i en bara några år gammal upplaga: Om vältalighet på folkspråket, översatt av Eric Cullhed och Gustaf Sjöberg, utgiven av Italienska kulturinstitutet (2012).

Han ger mig papperen i stället och de visar sig märkta i översta hörnet med en anteckning som jag själv har skrivit till nån gång för kanske tio år sen: namnet på den som författat sidorna. Mannen var under en lång period rektor för läroverket i min uppväxtstad och av olika skäl har jag fått överta en del saker efter honom. Ett stort skrivbord. Åtskilliga skivor efter hans i ungdomen under en ensamflygning döde ende son. Andra saker, tydligen också dessa papper som väl låg bortglömt instoppade i nånting annat. (Inte i den här boken, den är norsk, där måste jag själv ha stuckit in dem, i tanken att jag nån gång skulle råka återse dem.)


De handskrivna papperen handlar om Dante Alighieri. Det har varit 700-årsjubileum av poetens födelse, året är som sagt 1965. Rektorn vid det svenska provinsläroverket, för egen del matematiker och teknist, har troligen hållit ett föredrag. Inför vad för slags församling går inte att gissa sig till. Denne rektor var en djupt originell person (som hans generation läroverkspedagoger inte så sällan var), han brukade komma i ottan till sin skola och se om det fanns några praktiska saker som borde åtgärdas, sy nya gardiner till klassrumsfönstren till exempel. Dessförinnan hade han i regel varit och mjölkat korna på en gård utanför stan där ägarna var till åren och behövde hjälp. Sin son tog han som ensam far hand om fram genom 50-talet, 60-talet, fram till den olycksdrabbade flygningen i dimma påsken 1972. Jag minns tidpunkten så väl ty den helgen for jag och några kompisar, en av oss var nybliven körkortsinnehavare, till Vågå i Norge och vi fick beskedet om vår väns död när vi kom hem. Han hade hängt (ja, jag måste skriva det: som korsfäst) i ett träd under natten innan han gav upp andan. Flygningen till vår hemort hade han gett sig ut på trots dimman för att kunna lämna tillbaka det lånade sportflygplanet i utlovad tid.


Men papperen är alltså från 1965. Är det möjligt att rektorn jubilerade Dante inför skolans elever, i aulan? (Småstadens akustiskt och sceniskt bästa estrad, där hade symfoniorkestern sina konserter, där uppförde senare den teatersinnade svenskläraren sina elevproduktioner, där har jag lyssnat till Arve Tellefsen, Sven Lindqvist, Björn Skogar, Hoola Bandoola Band.)

Kanske troligare att det var i nån läsecirkel, nåt studieförbund, nån folkrörelse? Eller i den ena eller andra av småstadens bildningsborgerskaps trängre sällskapsloger?

”På hans tid var det latinet som var skriftspråk men Dante ville skriva för vanligt folk och skapade” står det men sen har han inte skrivit ut resten av meningen, det avses förstås italienskan, folkspråket som skrift.

Underliga sidor. Framräckta av min lille son, den utvecklingsstörde, ivrige, på allt nyfikne.


Jag googlar på ”Dante Alighieri” och ”750 år” som det då enligt all huvudräkning är i år. Det har visst gått mig förbi. Men en del har uppenbarligen skrivits i pressen. Scenprogram på Dramaten har det varit och annat. Men kanske inte så att det gav stort eko.

Min exfrus far var också rektor, i en gymnasieskola i en stad i Västsverige. Samt undervisade i svenska och historia. (Lanthandlarson, sågverksarbetare först, sen folkhögskola och Hermods och student i Lund). Han hade en elev som en gång kom med en rätt relevant fråga, som han gärna citerade: ”Ocka nötte har en uttå detta med Dante?”

Boken där papperen hade hamnat är den tidiga ”Om diktning på folkspråket” (De Vulgari Eloquentia) i Espen Grønlies norska översättning. Jag läser detta för första gången och det är inte jag som har satt boken i hyllan. (Och för ordningens och tydlighetens skull: jag läser inte italienska annat än med översatt parallelltext, knappt det heller, nej och än mindre latin.)

Dantes tankegång har lätthet och skärpa från första början i detta verk:

”(...) Med Guds hjälp ska jag försöka säga något om vanliga människors språk. (...)

Modersmålet är det vi lär oss utan något regelverk, bara genom att ta efter dem som uppfostrar oss.

Skriftspråket är något helt annat (...) men bara ett litet fåtal behärskar skriftspråket, eftersom det tar så lång tid att lära sig och kräver ett intensivt studium. (...) Modersmålet är vårt förstaspråk. Men när jag säger ’vårt’ är det inte för att det finns andra språk än de mänskliga. För det är bara människor som har fått förmågan att tala, bara de behövde den förmågan.”


Änglarnas kommunikation sker rimligen på annat sätt, antar Dante: som ren andlig samklang. Och djuren nej, de kan inte tala, deras läten är instinkt, situationsrespons. (Men Skriftens talande djur? Ormen i paradiset, Bileams åsna? Han avfärdar lugnt dessa djur på några rader.) Kvarstår: ”Människan styrs inte av instinkt, utan av tänkande.” Varje människa är som en egen art i skapelsesammanhanget. De kan inte som änglarna omedelbart dela en andlig erfarenhet, de är gömda för varann i den dödliga kroppen, de behöver sinnliga tecken för att dela en värld. ”Om tecknet ska kunna överföra tankar från någon till någon annan, måste det vara andligt, och eftersom en tanke aldrig kan överföras annat än genom ett medium, måste det vara sinnligt.”

Vi befinner oss i högmedeltidens klarhet: egendomlig, holografisk. Skapelseordningen har kristalliserat sig med Guds tankekraft i den latinska Vulgatan. De andra alltsedan Babel förbistrade språken är däremot, kan man kanske säga, ännu formbara, kalejdoskopiskt rörliga skärvor, där något nytt kan göra sig synligt.


Språket är en framträdelseform, som ges redan till barnet genom modersmålet men som hamras ut till full radioteleskopisk täckning och räckvidd av diktarna.

Fortsättningen av boken skisserar först upp språkhistorien, rent allmänt och i dess tre sydeuropeiska huvudvarianter, i Frankrike, Provence och Italien. Därnäst söker Dante efter en italiensk lokaldialekt som kan kallas ”upplyst, normativ, auktoritativ och legitim”. Finner att ingen bestämd kan pekas ut - mycket roligt, i Grønlies förnorskning, härmar han deras lyten och horrörer men tänker sig då ett underliggande, ett latent, förenande folkspråk, som han skymtar i den ene och den andre föregångarens dikter, skrivna på italienska språkvarianter.


Han beter sig alltså lite grann som en 1300-talets Ivar Aasen (nynorskskaparen), utom att Dantes idealtyp inte är bonden utan den höviske och verserade stadsbon. (Men när han ska beskriva hur ett ännu osynligt skrivet folkspråk denna ”panter” som ”vi känner lukten av överallt men ingenstans ser” och som i hans tanke kanske är hur de antika mästarna eller deras mödrar talade sitt latin hur detta ändå fjärrstyr och leder lokalspråkens utveckling är det med bilden av en bonde som gräver bort taggbuskar och planterar nytt ”i enlighet med en norm”.) Därpå reder han ut vilka ämnen som lämpar sig för diktning på folkspråket i olika stillägen, varför canzonen är den viktigaste diktformen och inte balladen etc (Ivar Aasen hade möjligen hållit på balladen).

Ett språk ska klarna fram och utveckla sina underliggande moders- och bygdemåls fulla potential, så är tanken. Och då i diktning. Men som följd: i politisk kraft, det vill säga Italiens enande.


Vokabulär, stavelsescheman, radindelningar... allt har Dante Alighieri tänkt säga sista ordet om här, men tröttnar tydligen på sitt projekt, vill väl igång med det egna diktverket istället.

Där, i Komedin, färdas man med Dante genom ett minnespalats uppfyllt av allegoriska och figurativa speglar, hans tankevärld är lagbundenhet, skolastik, men skildrat av en diktare, en som får kosmos att dra vilt iväg i scenerier och dialog. Och under tecknet av en gränslös, men personlig, kärleksrelation, och på samma gång av intellektuell självbetraktelse.

Att han befolkar sitt helvete med en del politiska fiender är ju rätt mänskligt. Men alla talar, alla har en berättelse.

En sak som även detta verk vill göra är att sammanfoga ett språk. Frälserskan Beatrice, när hon först i skärselden och sen i paradiset möter pilgrimen och talar, talar ju som hela det diktade världsallt han har ställt på fötter och på vers för att komma dit på hans barndoms språk. Talar långt borta därifrån och hit, till honom, till exilen.

Bara att detta språk nu har utvidgats andligt och sinnligt till att inrymma hela kyrkans frälsningslöfte för själen, universums metafysiska arkitektur, samt det forna Roms och dess skalders alla förhandstips om den italienska nationen.


Läsaren kan ha känt av ett manipulativt drag i den här artikeln. Den låtsas tala om en 750-årsjubilerande poet men tycks i själva verket påstå nånting om folkbildningens läge i nutiden. (Och litteraturens.)

Saken kanske inte behöver sägas mångordigare än den görs av Ebba Witt-Brattström, intervjuad av Sara Abdollahi i senaste numret av Författaren: ”Vi var verkligen ett bildningstörstande folk. Det är svårt att fatta att vi hamnat där vi hamnat. (...) Det har med skolans förfall att göra också, att man inte tror att unga människor är intresserade av något annat än sig själva. Det är fördomsfullt och dumt.”

Ändå var det nog mera en annan bild som styrde mig dit där jag nu hamnade. Den av Dante-översättaren och geografen Arnold Norlind, hans ouppnåeliga, men akut vardagsnära hänvändelse: den strupförlamade, som mest viskande, och erotiskt karantänsatte tuberkulospilgrimen inför sin både hägrande och trofasta Beatrice, mystikern och folkbildaren Emilia Fogelklou. Obegripligt att ingen har skrivit roman, pjäs, film!

Honom och henne kom jag av någon anledning att först av allt tänka på när jag vek upp papperen som hade ramlat ur boken.


Fotnot:
Den i ovanstående essä nämnda Danteskriften om folkspråket finns i svensk översättning. Därtill i en bara några år gammal upplaga: Om vältalighet på folkspråket, översatt av Eric Cullhed och Gustaf Sjöberg, utgiven av Italienska kulturinstitutet (2012).

  • Lars Andersson