2015-11-05 13:03

2015-11-05 13:04

Värmländska poliser minns

BOK: Jan Gustavsson berättar och intervjuar

Jan Gustavsson, pensionerad polisman bosatt i Forshaga, har skrivit den knappt 100-sidiga ”Värmlandspoliser berättar”.
Boken, som ges ut på eget förlag, innehåller - som titelsidan anger - ”Minnen från 1930 - till 2000-talet”.

Författarens egna minnen från åren som polisman upptar en stor del av bokens utrymme.

Den berättelsen är intressant eftersom Jan Gustavsson tjänstgjort båda i stad och på landsbygd.

Med detaljrikedom ger författaren exempel på en polismans inte sällan dramatiska vardag.

Han gör också en historisk tillbakablick på den polisiära organisationen, från 1800-talet till vår tid.

Intressant också det.

Intervjuer

Som bokens titel anger är det fler Värmlandspoliser än Jan Gustavsson som berättar. Närmare bestämt fjorton, och Jan Gustavsson har intervjuat dem.

Bland de fjorton finns välkända poliser som Henry Nilsson, Greger Wahlgren och Laila Norstedt-Persson.

Det är trevligt att få läsa om dessa och flera representanter för ordningsmakten, deraas bakgrund och varför de valde polisyrket.

Mindre trevligt är det att få läsa om vad de ibland har varit med om.

Länspolismästaren

Sist i Jan Gustavssons bok finns ett avsnitt som bygger på en intervju med den förre länspolismästaren Rolf Kläppe.

Under 70-talet var han polisintendent i Kristinehamn. Några år senare arbetade han som polismästare i Kalmar och blev - som Jan Gustavsson mycket riktigt påpekar - ”rikskänd”. Detta när han beordrade trafikkontroller på Ölandsbron, i akt och mening att sätta stopp för ungdomars helgsupande på Öland.

För detta fick Rolf Kläppe kritik av landshövdingen (!) och han anmäldes till både JO och JK.

Båda myndigheterna friade honom.

Och supandet minskade.

Valloärendet

År 1992 utnämndes Kläppe till länspolismästare i Värmland.

Under denna hans andra tid i Värmland avled Osmo Vallo i samband med ett polisingripande i Karlstad.

Att påstå att de rättsvårdande myndigheterna gjorde allt för att bringa fullständig klarhet i fallet vore - milt uttryckt - en överdrift.

Tyvärr påminns man, i Jan Gustavssons bok, om försöken till desinformation. Så här skriver han:

”Valloärendet, där en man avled efter ett omhändertagande, var mycket uppmärksammat, inte minst efter TV-programmet ”Uppdrag granskning”. Ansvariga för ärendet var åklagarna och misstag av Medicinalverket gav det ytterligare uppmärksamhet.”

”Omhändertagandet”

Det ovanstående citatet är en vilseledande beskrivning.

Det var inte enbart åklagarna och Medicinalverket som var ansvariga.

Det var ju polisen som skötte ”omhändertagandet”, och Osmo Vallo avled inte ”efter” polisens ingripande utan i samband med det.

Hela det tragiska fallet ledde omsider också till en statlig utredning ledd av Mats Svegfors.

En utredning som är en på många sätt skakande läsning.

Författarens egna minnen från åren som polisman upptar en stor del av bokens utrymme.

Den berättelsen är intressant eftersom Jan Gustavsson tjänstgjort båda i stad och på landsbygd.

Med detaljrikedom ger författaren exempel på en polismans inte sällan dramatiska vardag.

Han gör också en historisk tillbakablick på den polisiära organisationen, från 1800-talet till vår tid.

Intressant också det.

Intervjuer

Som bokens titel anger är det fler Värmlandspoliser än Jan Gustavsson som berättar. Närmare bestämt fjorton, och Jan Gustavsson har intervjuat dem.

Bland de fjorton finns välkända poliser som Henry Nilsson, Greger Wahlgren och Laila Norstedt-Persson.

Det är trevligt att få läsa om dessa och flera representanter för ordningsmakten, deraas bakgrund och varför de valde polisyrket.

Mindre trevligt är det att få läsa om vad de ibland har varit med om.

Länspolismästaren

Sist i Jan Gustavssons bok finns ett avsnitt som bygger på en intervju med den förre länspolismästaren Rolf Kläppe.

Under 70-talet var han polisintendent i Kristinehamn. Några år senare arbetade han som polismästare i Kalmar och blev - som Jan Gustavsson mycket riktigt påpekar - ”rikskänd”. Detta när han beordrade trafikkontroller på Ölandsbron, i akt och mening att sätta stopp för ungdomars helgsupande på Öland.

För detta fick Rolf Kläppe kritik av landshövdingen (!) och han anmäldes till både JO och JK.

Båda myndigheterna friade honom.

Och supandet minskade.

Valloärendet

År 1992 utnämndes Kläppe till länspolismästare i Värmland.

Under denna hans andra tid i Värmland avled Osmo Vallo i samband med ett polisingripande i Karlstad.

Att påstå att de rättsvårdande myndigheterna gjorde allt för att bringa fullständig klarhet i fallet vore - milt uttryckt - en överdrift.

Tyvärr påminns man, i Jan Gustavssons bok, om försöken till desinformation. Så här skriver han:

”Valloärendet, där en man avled efter ett omhändertagande, var mycket uppmärksammat, inte minst efter TV-programmet ”Uppdrag granskning”. Ansvariga för ärendet var åklagarna och misstag av Medicinalverket gav det ytterligare uppmärksamhet.”

”Omhändertagandet”

Det ovanstående citatet är en vilseledande beskrivning.

Det var inte enbart åklagarna och Medicinalverket som var ansvariga.

Det var ju polisen som skötte ”omhändertagandet”, och Osmo Vallo avled inte ”efter” polisens ingripande utan i samband med det.

Hela det tragiska fallet ledde omsider också till en statlig utredning ledd av Mats Svegfors.

En utredning som är en på många sätt skakande läsning.