2015-11-05 22:20

2015-11-05 22:28

En seriemördare når adelstoppen

EUROPAPREMIÄR: Musikalisk skrattfest på Wermlandsoperan

Musikalen ”En gentlemans handbok i kärlek och mord” är en mordisk och helgalen skrattfest.
Nu spelas musikalen på Wermlandsoperan i Karlstad.
Och där är Christer Nerfont lysande i ett tiotal (!) roller som vrickade medlemmar av adelssläkten D`Ysquith.

I centrum för denna vansinniga musikal står unge Montague ”Monty” Navarro, charmigt och ondskefullt spelad av Johan Schlyter.

”Monty” vill klättra uppåt i det engelska klassamhället.

Han vill bli en av dessa adelshöjdare som är - som det sägs i musikalen - ”vana att blicka ner på den vars blod inte är tillräckligt blått”.

Men ”Monty”, som kommer ur mycket enkla förhållanden, är en verklig blåbloding.

Det får han veta av sin tidigare barnmorska Miss Shingle (AnnLouice Lögdlund) som berättar för ”Monty” att han:

Tillhör den grevliga släkten D`Ysquith.

Men han plats i arvsföljden är inte så framskjuten. Åtta släktingar av varierande kön står framför honom i kön till: Grevetiteln, rikedomen och det 700-åriga godset Highhurst.

Ny karriär

”Monty” är ingen dumbom.

Dessutom är han hämndlysten eftersom hans nyss avlidna mor behandlades svinaktigt av de arroganta släktingarna.

Nu är gott förstånd och tankar på hämnd inte nyttigt för någon. Det kan leda rakt åt helsicke.

För ”Monty” leder det till en lika oväntad som ovanlig karriär: Seriemördarens.

Antalet adelssläktingar före i kön till grevetiteln börjar plötsligt att minska. Och bakom varje dramatiskt dödsfall mer än anar man den unge och ambitiöse ”Monty”, som håller sig med älskarinnan Sibella Hallward och en trolovad, Phoebe D`Ysquith.

Kusin och käresta

Som framgår av den senares efternamn så finns det ett släktskap. Phoebe (Anna-Marie Krawe) är vår charmige seriemördares kusin.

Och den vackra och farliga och i dramatiskt rött och rödrosa klädda Sibella (Cecilie Nerfont Thorgersen) är kusinens rival.

Och så har vi: Christer Nerfont, sångare, aktör och - bevisligen - en av de snabbare klädbytarna i teatervärlden.

Christer Nerfont spelar alla de tiotal rollfigurer som står i vägen för att ”Monty” ska kunna kalla sig greve. Och det är en lika imponerande som hejdlöst komisk skådespelarinsats: Christer Nerfont spelar vrickad pastor, homosexuell biodlare, urgammal bankir, arrogant adelsplayboy och en del annat som höjer både humör och skrattnivå på Karlstads Teater.

Komiska mord

Musikalen är amerikansk, spelas i New York, har aldrig tidigare uppförts i Europa, och är skapad av Robert L. Freedman (text och sångtexter) och Steven Lutvak (musik och sångtexter). Calle Norlén har gjort den fina, humoristiska och aldrig stolpiga och fyrkantiga översättningen svenska översättningen.

Regissören Markus Virta har tagit ut svängarna precis så mycket och med sån skicklighet att galenskaperna aldrig slår över i rena fånerier.

Scenografin - av Nigel Hook - bidrar på många sätt till att göra föreställningen farsartad.

Inte ens de mest våldsamma dödsfallen är annat än storartat komiska.

Och mest komiskt är mordet på den adlige prästen...

Mycket mer än så ska inte sägas: Försök i stället att se föreställningen!

Men det kanske blir svårt eftersom bara 25 föreställningar är inbokade.

Ödet väntar

Johan Siberg leder Wermlandsoperans orkester, och det finns mycket och mycket bra musik i musikalen om den mordgalne ”Monty”.

Ibland en kärleksballad, vid annat tillfälle en trudelutt som utmynnar i det som går som en blodröd tråd genom föreställningen: Snabbt inträffade frånfällen inom en arrogant och inte direkt högintelligent adelssläkt.

Till slut, när rollistan har decimerats och ”Monty” har ”ansat sitt släktträd”, då står han på toppen, betraktad, beundrad, älskad...

Men i kulisserna står det ondsinta och hämndlöystna Ödet på lur.

Och man skrattar åt det också!

I centrum för denna vansinniga musikal står unge Montague ”Monty” Navarro, charmigt och ondskefullt spelad av Johan Schlyter.

”Monty” vill klättra uppåt i det engelska klassamhället.

Han vill bli en av dessa adelshöjdare som är - som det sägs i musikalen - ”vana att blicka ner på den vars blod inte är tillräckligt blått”.

Men ”Monty”, som kommer ur mycket enkla förhållanden, är en verklig blåbloding.

Det får han veta av sin tidigare barnmorska Miss Shingle (AnnLouice Lögdlund) som berättar för ”Monty” att han:

Tillhör den grevliga släkten D`Ysquith.

Men han plats i arvsföljden är inte så framskjuten. Åtta släktingar av varierande kön står framför honom i kön till: Grevetiteln, rikedomen och det 700-åriga godset Highhurst.

Ny karriär

”Monty” är ingen dumbom.

Dessutom är han hämndlysten eftersom hans nyss avlidna mor behandlades svinaktigt av de arroganta släktingarna.

Nu är gott förstånd och tankar på hämnd inte nyttigt för någon. Det kan leda rakt åt helsicke.

För ”Monty” leder det till en lika oväntad som ovanlig karriär: Seriemördarens.

Antalet adelssläktingar före i kön till grevetiteln börjar plötsligt att minska. Och bakom varje dramatiskt dödsfall mer än anar man den unge och ambitiöse ”Monty”, som håller sig med älskarinnan Sibella Hallward och en trolovad, Phoebe D`Ysquith.

Kusin och käresta

Som framgår av den senares efternamn så finns det ett släktskap. Phoebe (Anna-Marie Krawe) är vår charmige seriemördares kusin.

Och den vackra och farliga och i dramatiskt rött och rödrosa klädda Sibella (Cecilie Nerfont Thorgersen) är kusinens rival.

Och så har vi: Christer Nerfont, sångare, aktör och - bevisligen - en av de snabbare klädbytarna i teatervärlden.

Christer Nerfont spelar alla de tiotal rollfigurer som står i vägen för att ”Monty” ska kunna kalla sig greve. Och det är en lika imponerande som hejdlöst komisk skådespelarinsats: Christer Nerfont spelar vrickad pastor, homosexuell biodlare, urgammal bankir, arrogant adelsplayboy och en del annat som höjer både humör och skrattnivå på Karlstads Teater.

Komiska mord

Musikalen är amerikansk, spelas i New York, har aldrig tidigare uppförts i Europa, och är skapad av Robert L. Freedman (text och sångtexter) och Steven Lutvak (musik och sångtexter). Calle Norlén har gjort den fina, humoristiska och aldrig stolpiga och fyrkantiga översättningen svenska översättningen.

Regissören Markus Virta har tagit ut svängarna precis så mycket och med sån skicklighet att galenskaperna aldrig slår över i rena fånerier.

Scenografin - av Nigel Hook - bidrar på många sätt till att göra föreställningen farsartad.

Inte ens de mest våldsamma dödsfallen är annat än storartat komiska.

Och mest komiskt är mordet på den adlige prästen...

Mycket mer än så ska inte sägas: Försök i stället att se föreställningen!

Men det kanske blir svårt eftersom bara 25 föreställningar är inbokade.

Ödet väntar

Johan Siberg leder Wermlandsoperans orkester, och det finns mycket och mycket bra musik i musikalen om den mordgalne ”Monty”.

Ibland en kärleksballad, vid annat tillfälle en trudelutt som utmynnar i det som går som en blodröd tråd genom föreställningen: Snabbt inträffade frånfällen inom en arrogant och inte direkt högintelligent adelssläkt.

Till slut, när rollistan har decimerats och ”Monty” har ”ansat sitt släktträd”, då står han på toppen, betraktad, beundrad, älskad...

Men i kulisserna står det ondsinta och hämndlöystna Ödet på lur.

Och man skrattar åt det också!