2016-08-03 06:00

2016-08-03 10:34

Plötsligt är det inte lika viktigt

KRÖNIKA

OS – det klingar så härligt. Det är något man ser fram emot vartannat år, något man verkligen längtar efter. I alla fall om man älskar sport.

Just de olympiska spelen är något speciellt, det är inget man tar sig till bara så där. Idrottsutövarna har tränat i flera år bara för att ha en chans att bli uttagna till mästerskapen. Jag kan tänka mig besvikelsen över att misslyckas, över att ha en dålig säsong bakom sig eller över att bli skadad precis när det är dags för OS.

Då måste man vänta i ytterligare fyra år. Fyra år. Det är länge. Under de åren hinner det hända otroligt mycket.

Förr om åren var de olympiska spelen något jag kunde sitta bänkad och titta på. Nuförtiden känns det inte alls lika viktigt att se alla de där fotbollsmatcherna, friidrottstävlingarna och simhoppen. Det känns inte alls lika viktigt att se de viktiga loppen med de största stjärnorna eller att se när Sverige tar en medalj.

Jag har nämligen någon hemma som är så mycket viktigare. Någon som betyder så mycket mer än ett svenskt OS-guld. Jag har min älskade son Melker.

Han är min guldklimp och att prioritera tv-sändningar från OS framför honom finns inte ens på kartan. Jag sitter hellre och tittar på honom när han försöker lära sig att gå, när han leker med sina träklossar eller när han snuttar på sin randiga kanin. Att få världens största leende av honom samtidigt som han sträcker armarna mot mig; det är värt mer än alla olympiska spel och alla olympiska medaljer.

Min man är passande nog föräldraledig just nu, perfekt tajmat med sommar-OS i Rio. Ni vet allt det här snacket om att pappornas uttag av föräldraledighet ökar under stora idrottsmästerskap och så vidare. Jag har givetvis retat min man för detta även om vi båda vet att det inte är anledningen till att han är hemma med vår son. Finns det för övrigt ens föräldrar som tar föräldraledigt för att titta på sport på tv? Tar man inte ut föräldraledigheten för att umgås med sina barn?

Att försöka följa OS samtidigt som man är ensam hemma med vår elvamånaders skulle förresten vara helt omöjligt. Klarar man det förtjänar man en medalj, kanske ett OS-guld. Att många av sändningarna är under nattetid i Sverige, på grund av den stora tidsskillnaden, gör det nästan ännu svårare.

Eller hur var det nu igen; behöver man inte sova när man är småbarnsförälder?

Givetvis tycker jag det ska bli roligt med OS, men jag kommer förmodligen inte se särskilt mycket från mästerskapen. Jag kommer följa vad som händer via nyheterna och tidningarna i stället.

Det jag vill ha sagt är att hur stort idrottshjärta man än har så är inte sport allt. Vissa gånger finns det faktiskt sådant som är viktigare, sådant man prioriterar före all sport i världen. Det finns faktiskt sådant som betyder så otroligt mycket mer än att se lyckan i en idrottsutövare som precis vunnit ett OS-guld och det är lyckan i sitt barns ögon när han upptäcker och lär sig nya saker.

Just de olympiska spelen är något speciellt, det är inget man tar sig till bara så där. Idrottsutövarna har tränat i flera år bara för att ha en chans att bli uttagna till mästerskapen. Jag kan tänka mig besvikelsen över att misslyckas, över att ha en dålig säsong bakom sig eller över att bli skadad precis när det är dags för OS.

Då måste man vänta i ytterligare fyra år. Fyra år. Det är länge. Under de åren hinner det hända otroligt mycket.

Förr om åren var de olympiska spelen något jag kunde sitta bänkad och titta på. Nuförtiden känns det inte alls lika viktigt att se alla de där fotbollsmatcherna, friidrottstävlingarna och simhoppen. Det känns inte alls lika viktigt att se de viktiga loppen med de största stjärnorna eller att se när Sverige tar en medalj.

Jag har nämligen någon hemma som är så mycket viktigare. Någon som betyder så mycket mer än ett svenskt OS-guld. Jag har min älskade son Melker.

Han är min guldklimp och att prioritera tv-sändningar från OS framför honom finns inte ens på kartan. Jag sitter hellre och tittar på honom när han försöker lära sig att gå, när han leker med sina träklossar eller när han snuttar på sin randiga kanin. Att få världens största leende av honom samtidigt som han sträcker armarna mot mig; det är värt mer än alla olympiska spel och alla olympiska medaljer.

Min man är passande nog föräldraledig just nu, perfekt tajmat med sommar-OS i Rio. Ni vet allt det här snacket om att pappornas uttag av föräldraledighet ökar under stora idrottsmästerskap och så vidare. Jag har givetvis retat min man för detta även om vi båda vet att det inte är anledningen till att han är hemma med vår son. Finns det för övrigt ens föräldrar som tar föräldraledigt för att titta på sport på tv? Tar man inte ut föräldraledigheten för att umgås med sina barn?

Att försöka följa OS samtidigt som man är ensam hemma med vår elvamånaders skulle förresten vara helt omöjligt. Klarar man det förtjänar man en medalj, kanske ett OS-guld. Att många av sändningarna är under nattetid i Sverige, på grund av den stora tidsskillnaden, gör det nästan ännu svårare.

Eller hur var det nu igen; behöver man inte sova när man är småbarnsförälder?

Givetvis tycker jag det ska bli roligt med OS, men jag kommer förmodligen inte se särskilt mycket från mästerskapen. Jag kommer följa vad som händer via nyheterna och tidningarna i stället.

Det jag vill ha sagt är att hur stort idrottshjärta man än har så är inte sport allt. Vissa gånger finns det faktiskt sådant som är viktigare, sådant man prioriterar före all sport i världen. Det finns faktiskt sådant som betyder så otroligt mycket mer än att se lyckan i en idrottsutövare som precis vunnit ett OS-guld och det är lyckan i sitt barns ögon när han upptäcker och lär sig nya saker.

  • Jessica Lundevall