2016-05-19 18:05

2016-05-19 18:05

Både humor och allvar i modern Djungelboken

RECENSION

Brogårdsskolans estettvåor sätter upp Djungelboken på Christinateatern. En modern tolkning av en klassisk historia med en allvarlig underton blir en succé.

Alexander Mörk-Eidems version av Rudyard Kiplings klassiska Djungelboken utspelar sig i en framtida storstad, men i estetelevernas ”tolkning av tolkningen” råder djungelns lag.

Människobarnet Mowgli hamnar i en vargflock i djungeln. Björnen Baloo kämpar med att lära Mowgli allt han kan, men ju äldre Mowgli blir, desto svårare blir det för honom att passa in i djungeln. Olika krafter drar honom åt olika håll, och han känner inte att han hör hemma någonstans, även om han har stöd av Baloo och Bagheera. Det stora hotet är tigern Shere Khan, vars enda avsikt är att döda Mowgli.

Med teman som makt, hämnd, klass och tillhörighet blir föreställningen både samhällsaktuell och tidlös.

Premiärnerver

I början av pjäsen märks det att det är premiär. Det tar en stund innan skådespelarna kommer i gång, men när de gör det spelar de felfritt. Inga borttappade repliker och inget snubblande på orden.

Träffsäkra huvudrollsinnehavare

Cassandra Edqvist gör en utmärkt tolkning av sin roll. Hon är både rolig och trovärdig som Baloo som gör sitt bästa för att lära Mowgli att anpassa sig till det hårda livet i djungeln. Även Sanne Werme Flood, som spelar Mowgli, gör det träffsäkert och utan tvekan.

Lockar till skratt

Föreställningens högsta underhållningsvärde står Julia Löf och Molly Svensson för i sina roller som överklassaporna Noppe och Joppe. När de bortskämda och självupptagna aporna pratar svengelska och berättar för Mowgli att ”det handlar om class” skrattar publiken högt. Jag tror att publiken kan känna igen karaktärerna från verkligheten.

Det goda mot det onda

Shere Khan spelas av Erika Kindberg, som hanterar rollen som den onda figuren på ett proffsigt sätt. I andra akten vänder Shere Khan och Phao (Elin Larsson) vargflocken mot Mowgli och får dem att vilja driva ut honom ur djungeln. Med plakat med budskap som ”res hem” och ”en död människa är en bra människa” drar jag kopplingar till nazistiska och rasistiska grupper i samhället.

Imponerande sånginsatser

Musiken bidrar självklart också till helheten. Många fantastiska sångshower med fyndiga texter och välgjord koreografi där alla skådespelare deltar gör att föreställningen verkligen gör skäl för att kalla sig en musikal.

Bra blandning

Det är mycket döda eller dödas. Många fighter, mycket vapen och våld. När Mowgli säger att han är trött på det är jag benägen att hålla med. Samtidigt har det förstås betydelse för handlingen. Det hårda och råa blandas också med sånger och scener om kärlek och tillit. Det blir en fin balans. Bland annat sjunger Sanna Jokinen, som spelar ormen Kaa, en stämningsfull kärleksballad.

Estetelevernas Djungelboken bjuder alltså på både humor och allvar. När föreställningen avslutas med att alla skådespelare tillsammans sjunger om att gå sin egen väg och välja sitt eget slut håller jag nästan på att börja gråta. Mäktigt.

Alexander Mörk-Eidems version av Rudyard Kiplings klassiska Djungelboken utspelar sig i en framtida storstad, men i estetelevernas ”tolkning av tolkningen” råder djungelns lag.

Människobarnet Mowgli hamnar i en vargflock i djungeln. Björnen Baloo kämpar med att lära Mowgli allt han kan, men ju äldre Mowgli blir, desto svårare blir det för honom att passa in i djungeln. Olika krafter drar honom åt olika håll, och han känner inte att han hör hemma någonstans, även om han har stöd av Baloo och Bagheera. Det stora hotet är tigern Shere Khan, vars enda avsikt är att döda Mowgli.

Med teman som makt, hämnd, klass och tillhörighet blir föreställningen både samhällsaktuell och tidlös.

Premiärnerver

I början av pjäsen märks det att det är premiär. Det tar en stund innan skådespelarna kommer i gång, men när de gör det spelar de felfritt. Inga borttappade repliker och inget snubblande på orden.

Träffsäkra huvudrollsinnehavare

Cassandra Edqvist gör en utmärkt tolkning av sin roll. Hon är både rolig och trovärdig som Baloo som gör sitt bästa för att lära Mowgli att anpassa sig till det hårda livet i djungeln. Även Sanne Werme Flood, som spelar Mowgli, gör det träffsäkert och utan tvekan.

Lockar till skratt

Föreställningens högsta underhållningsvärde står Julia Löf och Molly Svensson för i sina roller som överklassaporna Noppe och Joppe. När de bortskämda och självupptagna aporna pratar svengelska och berättar för Mowgli att ”det handlar om class” skrattar publiken högt. Jag tror att publiken kan känna igen karaktärerna från verkligheten.

Det goda mot det onda

Shere Khan spelas av Erika Kindberg, som hanterar rollen som den onda figuren på ett proffsigt sätt. I andra akten vänder Shere Khan och Phao (Elin Larsson) vargflocken mot Mowgli och får dem att vilja driva ut honom ur djungeln. Med plakat med budskap som ”res hem” och ”en död människa är en bra människa” drar jag kopplingar till nazistiska och rasistiska grupper i samhället.

Imponerande sånginsatser

Musiken bidrar självklart också till helheten. Många fantastiska sångshower med fyndiga texter och välgjord koreografi där alla skådespelare deltar gör att föreställningen verkligen gör skäl för att kalla sig en musikal.

Bra blandning

Det är mycket döda eller dödas. Många fighter, mycket vapen och våld. När Mowgli säger att han är trött på det är jag benägen att hålla med. Samtidigt har det förstås betydelse för handlingen. Det hårda och råa blandas också med sånger och scener om kärlek och tillit. Det blir en fin balans. Bland annat sjunger Sanna Jokinen, som spelar ormen Kaa, en stämningsfull kärleksballad.

Estetelevernas Djungelboken bjuder alltså på både humor och allvar. När föreställningen avslutas med att alla skådespelare tillsammans sjunger om att gå sin egen väg och välja sitt eget slut håller jag nästan på att börja gråta. Mäktigt.

  • Ingrid Ramberg