2016-03-04 06:00

2016-03-04 06:00

Musiken har tagit honom ut i vida världen

KRISTINEHAMNSBÖRDIG: Ronnie Källback är ljustekniker åt bandet Graveyard

Ronnie Källback växte upp i Kristinehamn. Nu turnerar han världen runt med Graveyard – ett av Sveriges största hårdrocksband.
När de spelar står Ronnie bakom ljusbordet.
Men han tar även ton själv, som sångare i Pyramido.

Det stora musikintresset började hemma på Djurgårdsplatån.

Jag har klara minnen av att bläddra bland mina föräldrars skivor som liten knodd. Elton John och Rod Stewart minns jag klart. Sen fick jag ett kassettband av någon äldre kille på Djurgårdsskolan med Kiss när jag gick i lågstadiet, berättar Ronnie.

Redan från starten var det hårdrock för hela slanten.

– Jag kommer också ihåg att jag beställde en Mötley Crüe-kassett från baksidan av tidningen Okej.

Familjen flyttade ner till innerstan när Ronnie gick i fyran och där började han åka skateboard.

– Genom det kom jag i kontakt med en massa punk- och hardcoremusik i skateboardfilmerna som jag kollade på när vi inte var ute och åkte.

Han försökte spela både trummor och gitarr genom skolan.

– Men att spela ”Lilla snigel” var inte så inspirerande när man ville spela hårt och snabbt.

Alla spelar

I mellanstadiet fick Ronnie kontakt med Rockskolan/Cantabile och då öppnades en ny värld.

– Att växa upp i Kristinehamn var för mig extremt musikfokuserat, alla kompisar jag har/hade spelade musik på ett eller annat sätt. Rockskoleavslutningarna på Musikcafét och Saltmästarn var väldigt grymma. Det var fullt med publik som hejade och applåderade rejält på alla som stod på scenen oavsett vad eller hur de spelade.

Ronnie var med och startade Dislars som sedan blev Burst. Ett Kristinehamnsband som med sina senare medlemmar fick amerikanskt skivkontrakt och turnerade i USA innan det splittrades.

Ronnie jobbade i skivbutiken Megahertz i några år innan han flyttade till Lund och började jobba på ett skivbolag som heter Bad Taste Records.

Kontakter

Graveyard-jobbet fick han genom en gammal vän, Magnus Larnhed, vars band Burst spelat ihop med.

– Magnus är manager för Graveyard, Millencolin, Sator och några band till. Han visste att jag jobbade som ljustekniker och var van att turnera. Så han och bandet gav mig chansen och nu har jag snart jobbat fem år med dem.

Ronnie har hela världen som arbetsplats. Men det är inte alltid så glamouröst som det kan låta att turnera med Graveyard.

– När man är på turné lastar man in all utrustning vid tretiden på eftermiddagen och sen sätter man upp allt på scenen. Vi är tre personer - jag, ljudteknikern John och backlineteknikern David - som jobbar med scenen, berättar Ronnie och fortsätter:

– Jag kopplar in ljus som vi har med oss, hänger upp backdroppen, riktar lampor och programmerar ljusbordet så att jag kan skapa de ljusscener som jag vill ha för showen. Sen om det finns tid över så äter man middag och väntar tills att konserten ska börja. Innan Graveyard går upp på scenen så dubbelkollar jag allt och sen kör vi igång.

Efter konserten börjar arbetet med att packa ner all utrustning igen.

– Om det sedan finns tid kvar innan bussen åker vidare så hänger man med folk om man känner för det, för att sedan krypa in i sin bunk, somna till en serie på datorn för att sedan vakna upp och göra samma sak igen.

En annan del av turnélivet får han känna på i sin roll som sångare i Pyramido. Bandet, som släpper sin fjärde fullängdsplatta i vår, spelar mycket tung hårdrock.

Fyra månader

Totalt sett är Ronnie Källback på turné omkring fyra månader om året. Graveyard är ett hårt turnerade band och så försöker han och bandmedlemmarna i Pyramido att spela så ofta de kan. Hemma är numera Malmö. Kristinehamn besöker han några gånger per år, om tiden räcker till.

Hur upplever du turnélivet, vad är bäst och sämst?

– Det är väldigt olika att turnera med Graveyard och Pyramido men det som är bäst i båda fallen är ju att åka runt med vänner man gillar, se nya saker och träffa nya personer. Det som är sämst är att vara borta från nära och kära, men också att besöka Paris fyra gånger utan att se Eiffeltornet till exempel. För att trivas hemma så måste jag komma ut på äventyr då och då.

Har du några favoriter bland alla konventhallar och platser du besökt världen över?

– I Sverige har jag Mejeriet i Lund och Truckstop Alaska i Göteborg som favoriter. I Wien finns ett ställe som heter Arena som är jättebra och utanför Denver finns en amfiteater som heter Red Rocks Amphitheatre som är jättevackert. Graveyard spelade förband till Mastodon och Clutch där.

Var finns den bästa publiken?

– Utanför Skandinavien är publiken för det mesta mer högljudda och mer peppade.

Föredrar du att stå på scenen som sångare i Pyramido eller att jobba bakom kulisserna?

– Hm, jag gillar båda sakerna lika mycket. Känns som om man gör sitt för att lämna minnen hos folk i båda fallen... dock väldigt mer anonymt i ena fallet.

Det stora musikintresset började hemma på Djurgårdsplatån.

Jag har klara minnen av att bläddra bland mina föräldrars skivor som liten knodd. Elton John och Rod Stewart minns jag klart. Sen fick jag ett kassettband av någon äldre kille på Djurgårdsskolan med Kiss när jag gick i lågstadiet, berättar Ronnie.

Redan från starten var det hårdrock för hela slanten.

– Jag kommer också ihåg att jag beställde en Mötley Crüe-kassett från baksidan av tidningen Okej.

Familjen flyttade ner till innerstan när Ronnie gick i fyran och där började han åka skateboard.

– Genom det kom jag i kontakt med en massa punk- och hardcoremusik i skateboardfilmerna som jag kollade på när vi inte var ute och åkte.

Han försökte spela både trummor och gitarr genom skolan.

– Men att spela ”Lilla snigel” var inte så inspirerande när man ville spela hårt och snabbt.

Alla spelar

I mellanstadiet fick Ronnie kontakt med Rockskolan/Cantabile och då öppnades en ny värld.

– Att växa upp i Kristinehamn var för mig extremt musikfokuserat, alla kompisar jag har/hade spelade musik på ett eller annat sätt. Rockskoleavslutningarna på Musikcafét och Saltmästarn var väldigt grymma. Det var fullt med publik som hejade och applåderade rejält på alla som stod på scenen oavsett vad eller hur de spelade.

Ronnie var med och startade Dislars som sedan blev Burst. Ett Kristinehamnsband som med sina senare medlemmar fick amerikanskt skivkontrakt och turnerade i USA innan det splittrades.

Ronnie jobbade i skivbutiken Megahertz i några år innan han flyttade till Lund och började jobba på ett skivbolag som heter Bad Taste Records.

Kontakter

Graveyard-jobbet fick han genom en gammal vän, Magnus Larnhed, vars band Burst spelat ihop med.

– Magnus är manager för Graveyard, Millencolin, Sator och några band till. Han visste att jag jobbade som ljustekniker och var van att turnera. Så han och bandet gav mig chansen och nu har jag snart jobbat fem år med dem.

Ronnie har hela världen som arbetsplats. Men det är inte alltid så glamouröst som det kan låta att turnera med Graveyard.

– När man är på turné lastar man in all utrustning vid tretiden på eftermiddagen och sen sätter man upp allt på scenen. Vi är tre personer - jag, ljudteknikern John och backlineteknikern David - som jobbar med scenen, berättar Ronnie och fortsätter:

– Jag kopplar in ljus som vi har med oss, hänger upp backdroppen, riktar lampor och programmerar ljusbordet så att jag kan skapa de ljusscener som jag vill ha för showen. Sen om det finns tid över så äter man middag och väntar tills att konserten ska börja. Innan Graveyard går upp på scenen så dubbelkollar jag allt och sen kör vi igång.

Efter konserten börjar arbetet med att packa ner all utrustning igen.

– Om det sedan finns tid kvar innan bussen åker vidare så hänger man med folk om man känner för det, för att sedan krypa in i sin bunk, somna till en serie på datorn för att sedan vakna upp och göra samma sak igen.

En annan del av turnélivet får han känna på i sin roll som sångare i Pyramido. Bandet, som släpper sin fjärde fullängdsplatta i vår, spelar mycket tung hårdrock.

Fyra månader

Totalt sett är Ronnie Källback på turné omkring fyra månader om året. Graveyard är ett hårt turnerade band och så försöker han och bandmedlemmarna i Pyramido att spela så ofta de kan. Hemma är numera Malmö. Kristinehamn besöker han några gånger per år, om tiden räcker till.

Hur upplever du turnélivet, vad är bäst och sämst?

– Det är väldigt olika att turnera med Graveyard och Pyramido men det som är bäst i båda fallen är ju att åka runt med vänner man gillar, se nya saker och träffa nya personer. Det som är sämst är att vara borta från nära och kära, men också att besöka Paris fyra gånger utan att se Eiffeltornet till exempel. För att trivas hemma så måste jag komma ut på äventyr då och då.

Har du några favoriter bland alla konventhallar och platser du besökt världen över?

– I Sverige har jag Mejeriet i Lund och Truckstop Alaska i Göteborg som favoriter. I Wien finns ett ställe som heter Arena som är jättebra och utanför Denver finns en amfiteater som heter Red Rocks Amphitheatre som är jättevackert. Graveyard spelade förband till Mastodon och Clutch där.

Var finns den bästa publiken?

– Utanför Skandinavien är publiken för det mesta mer högljudda och mer peppade.

Föredrar du att stå på scenen som sångare i Pyramido eller att jobba bakom kulisserna?

– Hm, jag gillar båda sakerna lika mycket. Känns som om man gör sitt för att lämna minnen hos folk i båda fallen... dock väldigt mer anonymt i ena fallet.