2017-10-05 13:37

2017-10-05 13:37

Fredspris som glömt sitt ursprung

Under fredagen kommer den norska Nobelkommittén att tillkännage vem som får 2017 års fredspris. Men debatten som redan rasar handlar om 1991 års mottagare. Aung San Suu Kyi var då en charmig demokratikämpe som satt i husarest i ett odemokratiskt Burma. Nu är hon nu landets valda ledare. Men som sådan visar hon ett kallt förakt mot minoriteten rohingyafolket som utsätts för etnisk rensning. Den norska Nobelkommittén säger själva att Aung San Suu Kyis agerande skadar fredsprisets anseende. Men man ämnar inte ta tillbaka priset, vilket många har krävt.

Situationen och uppståndelsen borde leda till att den norska Nobelkommittén tänker över hur den hanterar Nobels fredspris. Man har själva satt sig i sitsen genom att gång på gång tilldela priset till enskilda personer och till aktiva politiker. Ibland mer för vad man förväntar sig än för vad mottagaren faktiskt har uppnått. Ett tydligt exempel är Barack Obama som fick priset redan 2009, bara ett år efter att han installerats som president. Priset baserades i stort sett bara på presidentens retorik. I motivationen ingick Obamas sätt att lösa globala kriser, en formulering som nu i efterhand låter närmast ironisk.

Barack Obama och Aung San Suu Kyi är långt ifrån de enda exemplen där Nobelkommittén har ifrågasatts. Den norske fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl gav 2010 ut boken ”The Nobel Peace Prize – What Nobel Really Wanted”. Med utgångspunkt från Nobels testamente argumenterar Heffermehl för att Nobel tänkte sig att priset skulle gå främst till mer klassiskt organiserat fredsarbete eller som det heter ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Under de första årtiondena på 1900-talet gick priset till personer som Henri Dunant, Röda korsets grundare, och den amerikanske presidenten Wodrow Wilson för grundandet av Nationernas förbund. Men linjen övergavs efter andra världskriget och i stället blev priset mer politiskt. Enligt Heffermehl kan runt hälften av mottagarna ifrågasättas för om de svarar upp mot Nobels avsiktsförklaring. Han nämner till exempel USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger och PLO:s mångårige ledare Yasser Arafat. Heffermehl ifrågasätter även valet av Moder Teresa.

Vad som enligt Heffermehl har varit Nobelkommitténs problem är att den varit sammansatt av tidigare norska Stortingspolitiker. Dessa har använt priset för att belöna andra politiker eller för att skicka in signaler i pågående politiska händelseutvecklingar. Fredspriset har därmed slutat att vara en belöning för långsiktigt fredsarbete.

Det kan nog ligga en hel del i Heffermehls kritik. Även om många av oss i dag skulle se Nobels tro på nedrustning som recept för fred som naiv är det fortfarande han som instiftade priset. Ett fredspris ska vara just ett fredspris och inte ett pris för politisk PR.

Under fredagen kommer den norska Nobelkommittén att tillkännage vem som får 2017 års fredspris. Men debatten som redan rasar handlar om 1991 års mottagare. Aung San Suu Kyi var då en charmig demokratikämpe som satt i husarest i ett odemokratiskt Burma. Nu är hon nu landets valda ledare. Men som sådan visar hon ett kallt förakt mot minoriteten rohingyafolket som utsätts för etnisk rensning. Den norska Nobelkommittén säger själva att Aung San Suu Kyis agerande skadar fredsprisets anseende. Men man ämnar inte ta tillbaka priset, vilket många har krävt.

Situationen och uppståndelsen borde leda till att den norska Nobelkommittén tänker över hur den hanterar Nobels fredspris. Man har själva satt sig i sitsen genom att gång på gång tilldela priset till enskilda personer och till aktiva politiker. Ibland mer för vad man förväntar sig än för vad mottagaren faktiskt har uppnått. Ett tydligt exempel är Barack Obama som fick priset redan 2009, bara ett år efter att han installerats som president. Priset baserades i stort sett bara på presidentens retorik. I motivationen ingick Obamas sätt att lösa globala kriser, en formulering som nu i efterhand låter närmast ironisk.

Barack Obama och Aung San Suu Kyi är långt ifrån de enda exemplen där Nobelkommittén har ifrågasatts. Den norske fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl gav 2010 ut boken ”The Nobel Peace Prize – What Nobel Really Wanted”. Med utgångspunkt från Nobels testamente argumenterar Heffermehl för att Nobel tänkte sig att priset skulle gå främst till mer klassiskt organiserat fredsarbete eller som det heter ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Under de första årtiondena på 1900-talet gick priset till personer som Henri Dunant, Röda korsets grundare, och den amerikanske presidenten Wodrow Wilson för grundandet av Nationernas förbund. Men linjen övergavs efter andra världskriget och i stället blev priset mer politiskt. Enligt Heffermehl kan runt hälften av mottagarna ifrågasättas för om de svarar upp mot Nobels avsiktsförklaring. Han nämner till exempel USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger och PLO:s mångårige ledare Yasser Arafat. Heffermehl ifrågasätter även valet av Moder Teresa.

Vad som enligt Heffermehl har varit Nobelkommitténs problem är att den varit sammansatt av tidigare norska Stortingspolitiker. Dessa har använt priset för att belöna andra politiker eller för att skicka in signaler i pågående politiska händelseutvecklingar. Fredspriset har därmed slutat att vara en belöning för långsiktigt fredsarbete.

Det kan nog ligga en hel del i Heffermehls kritik. Även om många av oss i dag skulle se Nobels tro på nedrustning som recept för fred som naiv är det fortfarande han som instiftade priset. Ett fredspris ska vara just ett fredspris och inte ett pris för politisk PR.