2017-10-04 07:41

2017-10-04 07:41

Bra start för Kristersson

Efter en kort tids vilda spekulationer om vem som ska ta över Moderaterna efter Anna Kinberg Batra stod Ulf Kristersson utan egentlig konkurrens. Och på partiets extra stämma, två veckor innan den ordinarie, valdes han utan vare sig bråk eller tvivel.

Från talarstolen gav Kristersson intryck av att inte kunna vänta på att få börja leda Moderaterna och Alliansen mot en valseger. Och det råder inga tvivel om vilken politik han vill föra. I stort sett är det samma linje som Kinberg Batra svängt in på. En linje som dock behöver stabiliseras ytterligare för att bli trovärdig för många väljare som gått över till andra partier.

Mycket från Fredrik Reinfeldts tid har lämnats vid vägkanten, men kvar finns arbetslinjen och Alliansen som regeringsalternativ. Med Kristersson ska pragmatismen vara värderingsburen, lovar han partikamrater och väljare. Det innebär bland annat, utöver låga skatter och en företagarvänlig politik, en stor portion respekt för välfärdens kärna och ett ansvarsfullt flyktingmottagande. Hoppfullheten som Kristersson talar om är påtaglig, liksom respekten för politiska motståndare och deras idéer.

Ulf Kristersson har lång erfarenhet från politik på olika nivåer och även från näringslivet. Att han dessutom suttit i en regering tidigare, som socialförsäkringsminister 2010–2014, ska inte underskattas. Förutsättningarna för att vända partiets väljarstöd uppåt igen tycks goda, eftersom den som varit med om misstag som Decemberöverenskommelsen förhoppningsvis har lärt sig varför sådana avsteg från partiets faktiska politik är en dålig idé.

Gällande regeringsfrågan, som fått överdrivet stort utrymme den senaste tiden, höll Kristersson fast vid sin tidigare inställning. Sverigedemokraterna får gärna stödja en Alliansregering, men kan inte vänta sig inflytande. Här är dock Allianspartierna fortfarande oeniga, om än närmare ett tydligt besked än tidigare. Nu finns åtminstone en vald moderat partiordförande som kan leda interna förhandlingar.

Kristersson skjuter fokus mot att väljarna ska sätta spelplanen efter valet, med löftet att Moderaterna ska göra allt för att få igenom sin politik. Problemet i dag är att nästan lika gärna som väljarna röstar för något vill de också rösta emot något annat. Frågan är viktig att ta ställning till just för att ge väljarna rättvisa förutsättningar i september 2018.

Att ha den egna ideologin som grundbult i reformförslag är en viktig utgångspunkt som Kristersson har omfamnat. På så vis odlas en självsäkerhet och en förutsägbarhet som ger säkra sympatisörer och nervösa motståndare.

Efter en kort tids vilda spekulationer om vem som ska ta över Moderaterna efter Anna Kinberg Batra stod Ulf Kristersson utan egentlig konkurrens. Och på partiets extra stämma, två veckor innan den ordinarie, valdes han utan vare sig bråk eller tvivel.

Från talarstolen gav Kristersson intryck av att inte kunna vänta på att få börja leda Moderaterna och Alliansen mot en valseger. Och det råder inga tvivel om vilken politik han vill föra. I stort sett är det samma linje som Kinberg Batra svängt in på. En linje som dock behöver stabiliseras ytterligare för att bli trovärdig för många väljare som gått över till andra partier.

Mycket från Fredrik Reinfeldts tid har lämnats vid vägkanten, men kvar finns arbetslinjen och Alliansen som regeringsalternativ. Med Kristersson ska pragmatismen vara värderingsburen, lovar han partikamrater och väljare. Det innebär bland annat, utöver låga skatter och en företagarvänlig politik, en stor portion respekt för välfärdens kärna och ett ansvarsfullt flyktingmottagande. Hoppfullheten som Kristersson talar om är påtaglig, liksom respekten för politiska motståndare och deras idéer.

Ulf Kristersson har lång erfarenhet från politik på olika nivåer och även från näringslivet. Att han dessutom suttit i en regering tidigare, som socialförsäkringsminister 2010–2014, ska inte underskattas. Förutsättningarna för att vända partiets väljarstöd uppåt igen tycks goda, eftersom den som varit med om misstag som Decemberöverenskommelsen förhoppningsvis har lärt sig varför sådana avsteg från partiets faktiska politik är en dålig idé.

Gällande regeringsfrågan, som fått överdrivet stort utrymme den senaste tiden, höll Kristersson fast vid sin tidigare inställning. Sverigedemokraterna får gärna stödja en Alliansregering, men kan inte vänta sig inflytande. Här är dock Allianspartierna fortfarande oeniga, om än närmare ett tydligt besked än tidigare. Nu finns åtminstone en vald moderat partiordförande som kan leda interna förhandlingar.

Kristersson skjuter fokus mot att väljarna ska sätta spelplanen efter valet, med löftet att Moderaterna ska göra allt för att få igenom sin politik. Problemet i dag är att nästan lika gärna som väljarna röstar för något vill de också rösta emot något annat. Frågan är viktig att ta ställning till just för att ge väljarna rättvisa förutsättningar i september 2018.

Att ha den egna ideologin som grundbult i reformförslag är en viktig utgångspunkt som Kristersson har omfamnat. På så vis odlas en självsäkerhet och en förutsägbarhet som ger säkra sympatisörer och nervösa motståndare.