2017-08-11 10:22

2017-08-11 10:22

Historia kan inte återvinnas

Många metall- och järnföremål som hittas vid utgrävningar slängs, och en stor del av skulden ligger i marknadens prispressande. Det menar Ola Wong i en krönika i Svenska Dagbladet (9/8). Och visst är det fruktansvärt att fornlämningar inte tas tillvara, men ansvaret ligger snarare hos beställaren än utföraren.

När vägar och andra infrastrukturprojekt ska byggas anlitar länsstyrelsen ett arkeologiföretag för att göra undersökningar innan marken täcks av asfalt och betong. Ofta är det ett önskemål från beställaren att så få föremål som möjligt tillvaratas, vilket gör att företagen kan erbjuda lägre priser. Det kostar nämligen att konservera fynd av metall och järn, och många museer tar bara emot föremål som redan är konserverade.

När gallring sker vid en utgrävning kräver beställaren ofta att det ska gå snabbt för att vägbygget ska komma igång. Det slutar därför i att sådant som känns igen av arkeologen sparas, medan resten slängs som metallskrot. På så vis går föremål förlorade, trots att de kan vara intressanta för forskningen. Att skänka bort eller sälja fynden är inget alternativ, eftersom man inte vill skapa en marknad för fornföremål och därmed uppmuntra plundrare.

Att länsstyrelser beställer ett begränsat antal fynd vid en utgrävning, som företagen sedan strävar efter att kunna erbjuda till lägst kostnad, är en olycklig utveckling. Det är dock upp till beställaren att bryta spiralen genom att ställa andra krav – något det annars brukar vara gott om i upphandlingsprocesser. Det är en pressad bransch och arkeologiföretagen har knappast råd att konservera fler föremål än de får betalt för.

Det bör ligga i länsstyrelsernas intresse att alla intressanta föremål tas tillvara vid en utgrävning. Inte minst för att det är deras ansvar att se till att fornlämningar inte tar skada eller försvinner. Därför är det inte särskilt klädsamt att länsstyrelser ser till att föremålen hamnar i soporna.

Det är populärt att peka på tidigare makthavares beslut att förstöra historiskt värdefulla föremål eller byggnader. Det kan handla om allt från bokbål under kinesiska kejsare och tyska nazister till rivningshysterin i svenska städer på 1960- och 70-talen. Kritiken mot historiens ogärningar är befogad, men vi som lever nu bör se till att inte göra samma misstag. Det måste finnas en ödmjukhet inför att vi inte vet allt om vad som är värdefullt att bevara och inte. Utgrävda föremål som betraktas som metallskrot kan mycket väl ge framtiden skäl att skuldbelägga oss.

Självklart kan allt av historiskt värde inte bevaras, av rent praktiska skäl. Men mindre metallföremål finns det ingen anledning att göra sig av med. Arkeologerna finns där för att göra jobbet. Är länsstyrelserna beredda att ta sitt ansvar och betala för det?

Många metall- och järnföremål som hittas vid utgrävningar slängs, och en stor del av skulden ligger i marknadens prispressande. Det menar Ola Wong i en krönika i Svenska Dagbladet (9/8). Och visst är det fruktansvärt att fornlämningar inte tas tillvara, men ansvaret ligger snarare hos beställaren än utföraren.

När vägar och andra infrastrukturprojekt ska byggas anlitar länsstyrelsen ett arkeologiföretag för att göra undersökningar innan marken täcks av asfalt och betong. Ofta är det ett önskemål från beställaren att så få föremål som möjligt tillvaratas, vilket gör att företagen kan erbjuda lägre priser. Det kostar nämligen att konservera fynd av metall och järn, och många museer tar bara emot föremål som redan är konserverade.

När gallring sker vid en utgrävning kräver beställaren ofta att det ska gå snabbt för att vägbygget ska komma igång. Det slutar därför i att sådant som känns igen av arkeologen sparas, medan resten slängs som metallskrot. På så vis går föremål förlorade, trots att de kan vara intressanta för forskningen. Att skänka bort eller sälja fynden är inget alternativ, eftersom man inte vill skapa en marknad för fornföremål och därmed uppmuntra plundrare.

Att länsstyrelser beställer ett begränsat antal fynd vid en utgrävning, som företagen sedan strävar efter att kunna erbjuda till lägst kostnad, är en olycklig utveckling. Det är dock upp till beställaren att bryta spiralen genom att ställa andra krav – något det annars brukar vara gott om i upphandlingsprocesser. Det är en pressad bransch och arkeologiföretagen har knappast råd att konservera fler föremål än de får betalt för.

Det bör ligga i länsstyrelsernas intresse att alla intressanta föremål tas tillvara vid en utgrävning. Inte minst för att det är deras ansvar att se till att fornlämningar inte tar skada eller försvinner. Därför är det inte särskilt klädsamt att länsstyrelser ser till att föremålen hamnar i soporna.

Det är populärt att peka på tidigare makthavares beslut att förstöra historiskt värdefulla föremål eller byggnader. Det kan handla om allt från bokbål under kinesiska kejsare och tyska nazister till rivningshysterin i svenska städer på 1960- och 70-talen. Kritiken mot historiens ogärningar är befogad, men vi som lever nu bör se till att inte göra samma misstag. Det måste finnas en ödmjukhet inför att vi inte vet allt om vad som är värdefullt att bevara och inte. Utgrävda föremål som betraktas som metallskrot kan mycket väl ge framtiden skäl att skuldbelägga oss.

Självklart kan allt av historiskt värde inte bevaras, av rent praktiska skäl. Men mindre metallföremål finns det ingen anledning att göra sig av med. Arkeologerna finns där för att göra jobbet. Är länsstyrelserna beredda att ta sitt ansvar och betala för det?