2017-07-12 06:00

2017-07-17 10:58

Skadlig sekretess gynnar ingen

Sekretess är inte till för att skydda personer som begår brott. Så blir dock fallet när en åklagare inte tillåts hämta ut uppgifter om en person som misstänks för grova brott.

När Åklagarmyndigheten nyligen bad Socialnämnden i Uddevalla kommun att få ta del av handlingar blev svaret nej, med hänvisning till att uppgifterna var sekretessbelagda. Det hela gällde en man som satt häktad misstänkt för grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott, efter att ha lämnat felaktiga uppgifter till Försäkringskassan och fått ut sex miljoner kronor under tio år.

Reglerna säger att sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut om brottet har ett straffminimum på ett års fängelse, vilket inte är fallet med de två brotten mannen misstänktes för. Däremot menar Åklagarmyndigheten att det snarare handlar om ”ett systemhotande angrepp på hela välfärdsstaten”, med tanke på den stora summan pengar som mannen fått ut. Det skulle i så fall leda till 3,5 års fängelse. Kammarrätten i Göteborg gav dock Socialnämnden rätt i frågan.

Att tvingas genomgå en rättsprocess för att kunna driva åtal mot den misstänkte skapar en skevhet i hela fallet. En åklagare ska inte hindras i sitt jobb utan att det finns mycket goda skäl till det. När det dessutom hänger på fängelsestraffets längd blir situationen absurd.

Sekretess finns till för att skydda privatpersoner, det allmänna, myndigheters verksamhet eller rikets säkerhet. Att uppgifter skyddas från det allmänna är för många viktigt för att man över huvud taget ska vilja berätta känsliga saker för socialtjänsten eller läkaren. Men om personen i fråga är ett hot mot det allmänna får sekretessen helt motsatt effekt.

Personer som lever med skyddade uppgifter på grund av att det finns en hotbild mot dem blir allt fler. Många av dessa jobbar i den offentliga sektorn, exempelvis som socialsekreterare. Här fyller sekretessen sin funktion, även om alltför många hemliga tjänstemän inte heller är önskvärt.

För att behålla acceptansen för sekretessens integritetsskyddande funktion måste behandlingen av sekretessbelagda uppgifter bli mer flexibel. Att ha en definitiv gräns på ett års fängelsestraff för att lämna ut uppgifter som behövs i ett rättsfall är inte gångbart. Varje tveksamt fall måste kunna bedömas enskilt med en avvägning mellan intresset av sekretess och möjligheten att bekämpa brottslighet. Med målet att den som begått ett brott av någon högre svårighetsgrad också ska lagföras.

Offentlighetsprincipen är nämligen regeln, medan sekretess utgör undantaget. Det ska kunna motiveras väl varför vissa uppgifter ska vara hemliga, och inte tvärt om.

Att sätta absoluta gränser för vad som krävs för att lämna ut hemliga handlingar är inte helt rimligt. Om sekretess hindrar en rättsprocess för ett allvarligt brott bör det vara ganska självklart vad som ska ges företräde. Uppgifter ska inte skyddas till vilket pris som helst.

Sekretess är inte till för att skydda personer som begår brott. Så blir dock fallet när en åklagare inte tillåts hämta ut uppgifter om en person som misstänks för grova brott.

När Åklagarmyndigheten nyligen bad Socialnämnden i Uddevalla kommun att få ta del av handlingar blev svaret nej, med hänvisning till att uppgifterna var sekretessbelagda. Det hela gällde en man som satt häktad misstänkt för grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott, efter att ha lämnat felaktiga uppgifter till Försäkringskassan och fått ut sex miljoner kronor under tio år.

Reglerna säger att sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut om brottet har ett straffminimum på ett års fängelse, vilket inte är fallet med de två brotten mannen misstänktes för. Däremot menar Åklagarmyndigheten att det snarare handlar om ”ett systemhotande angrepp på hela välfärdsstaten”, med tanke på den stora summan pengar som mannen fått ut. Det skulle i så fall leda till 3,5 års fängelse. Kammarrätten i Göteborg gav dock Socialnämnden rätt i frågan.

Att tvingas genomgå en rättsprocess för att kunna driva åtal mot den misstänkte skapar en skevhet i hela fallet. En åklagare ska inte hindras i sitt jobb utan att det finns mycket goda skäl till det. När det dessutom hänger på fängelsestraffets längd blir situationen absurd.

Sekretess finns till för att skydda privatpersoner, det allmänna, myndigheters verksamhet eller rikets säkerhet. Att uppgifter skyddas från det allmänna är för många viktigt för att man över huvud taget ska vilja berätta känsliga saker för socialtjänsten eller läkaren. Men om personen i fråga är ett hot mot det allmänna får sekretessen helt motsatt effekt.

Personer som lever med skyddade uppgifter på grund av att det finns en hotbild mot dem blir allt fler. Många av dessa jobbar i den offentliga sektorn, exempelvis som socialsekreterare. Här fyller sekretessen sin funktion, även om alltför många hemliga tjänstemän inte heller är önskvärt.

För att behålla acceptansen för sekretessens integritetsskyddande funktion måste behandlingen av sekretessbelagda uppgifter bli mer flexibel. Att ha en definitiv gräns på ett års fängelsestraff för att lämna ut uppgifter som behövs i ett rättsfall är inte gångbart. Varje tveksamt fall måste kunna bedömas enskilt med en avvägning mellan intresset av sekretess och möjligheten att bekämpa brottslighet. Med målet att den som begått ett brott av någon högre svårighetsgrad också ska lagföras.

Offentlighetsprincipen är nämligen regeln, medan sekretess utgör undantaget. Det ska kunna motiveras väl varför vissa uppgifter ska vara hemliga, och inte tvärt om.

Att sätta absoluta gränser för vad som krävs för att lämna ut hemliga handlingar är inte helt rimligt. Om sekretess hindrar en rättsprocess för ett allvarligt brott bör det vara ganska självklart vad som ska ges företräde. Uppgifter ska inte skyddas till vilket pris som helst.