2017-05-19 08:13

2017-05-19 08:13

Vatten och avlopp nya krisområdet

Nästa krisande infrastrukturområde efter järnvägen är landets kommunala vatten- och avloppsnät. En nyligen presenterad rapport initierad av branschorganisationen Svenskt Vatten visar att det behövs stora investeringar och att de måste påbörjas nu. Med den takt som kommunerna höll förra hösten är inte alla rör utbytta förrän om 250 år, rör som i många fall redan är 100 år gamla. Enligt Svenskt Vattens rapport skulle den årliga investeringen behöva vara 22 miljarder kronor, under 2017 investeras bara 12 miljarder kronor.

Underhållsbehovet sammanfaller med en större efterfrågan på vatten, eftersom befolkning växer. Sedan väntar nya krav på vattenrening och anpassningar av anläggningar till ett mer extremt klimat. Ovanpå allt hotar lägre grundvattennivåer vattentillgången.

Trots att frågan nu lyfts lär det dröja länge innan insatserna kan genomföras. Lagstiftningen kring hur kommunerna får beräkna avgifterna för vatten och avlopp är av goda skäl strikta. Taxorna ska vara skäliga. Men ett resultat av reglerna är att det krävs ordentlig framförhållning och detaljerade planer om kommunerna ska finansiera nyinvesteringar via avgifterna.

Risken är att notan till slut måste tas av skattebetalarna i stället för enbart den grupp som använder kommunalt vatten och avlopp. Något som kan bli fallet om kommunerna genar och finansierar underhåll samt nyinvesteringar med skattemedel och inte genom avgifter. Särskilt för hushåll med enskilda avlopp, främst på landsbygderna, som tvingats byta anläggningar för att uppfylla hårdare krav lär det finnas en ovilja att via skattsedeln täcka upp för kommunala brister. Ett annat scenario är ett öronmärkt statligt stöd, vilket skulle missgynna de kommuner som faktiskt har underhållit nätet.

Oavsett hur den allt mer akuta situationen ska hanteras lär landets vatten- och avloppsnät bli en viktigare fråga politiskt, särskilt när taxor kan behöva fördubblas. När det råder stora skillnader mellan kommuner kring geografi, underhållsbehov, markförhållanden och vattentillgång är det svårt med generella lösningar. Ett exempel på hur nationell styrning kan slå fel är den så kallade vattentjänstlagen, som gör att kommuner tvingas bekosta vatten och avlopp om det är fler än 20 hus i ett område. Lagen har även tvingat närboende med fungerande vatten- och avloppssystem att ansluta sig. Efter att tvångsanslutningarna slagit hårt ekonomiskt mot både privatpersoner och kommuner har regeringen beslutat att se över lagen. Och problemen kring vattentjänstlagen är endast en försmak på vad som väntar.

Vatten och avlopp är den nya järnvägen. Underhållet av järnvägen var länge möjligt att dra ner på utan att det märktes särskilt mycket, men slutligen blev det ett stort och direkt synligt problem. Snart kan det bristande underhållet av vatten- och avloppsnäten på många platser bli lika tydligt som när tågen står stilla för resenärerna.

Nästa krisande infrastrukturområde efter järnvägen är landets kommunala vatten- och avloppsnät. En nyligen presenterad rapport initierad av branschorganisationen Svenskt Vatten visar att det behövs stora investeringar och att de måste påbörjas nu. Med den takt som kommunerna höll förra hösten är inte alla rör utbytta förrän om 250 år, rör som i många fall redan är 100 år gamla. Enligt Svenskt Vattens rapport skulle den årliga investeringen behöva vara 22 miljarder kronor, under 2017 investeras bara 12 miljarder kronor.

Underhållsbehovet sammanfaller med en större efterfrågan på vatten, eftersom befolkning växer. Sedan väntar nya krav på vattenrening och anpassningar av anläggningar till ett mer extremt klimat. Ovanpå allt hotar lägre grundvattennivåer vattentillgången.

Trots att frågan nu lyfts lär det dröja länge innan insatserna kan genomföras. Lagstiftningen kring hur kommunerna får beräkna avgifterna för vatten och avlopp är av goda skäl strikta. Taxorna ska vara skäliga. Men ett resultat av reglerna är att det krävs ordentlig framförhållning och detaljerade planer om kommunerna ska finansiera nyinvesteringar via avgifterna.

Risken är att notan till slut måste tas av skattebetalarna i stället för enbart den grupp som använder kommunalt vatten och avlopp. Något som kan bli fallet om kommunerna genar och finansierar underhåll samt nyinvesteringar med skattemedel och inte genom avgifter. Särskilt för hushåll med enskilda avlopp, främst på landsbygderna, som tvingats byta anläggningar för att uppfylla hårdare krav lär det finnas en ovilja att via skattsedeln täcka upp för kommunala brister. Ett annat scenario är ett öronmärkt statligt stöd, vilket skulle missgynna de kommuner som faktiskt har underhållit nätet.

Oavsett hur den allt mer akuta situationen ska hanteras lär landets vatten- och avloppsnät bli en viktigare fråga politiskt, särskilt när taxor kan behöva fördubblas. När det råder stora skillnader mellan kommuner kring geografi, underhållsbehov, markförhållanden och vattentillgång är det svårt med generella lösningar. Ett exempel på hur nationell styrning kan slå fel är den så kallade vattentjänstlagen, som gör att kommuner tvingas bekosta vatten och avlopp om det är fler än 20 hus i ett område. Lagen har även tvingat närboende med fungerande vatten- och avloppssystem att ansluta sig. Efter att tvångsanslutningarna slagit hårt ekonomiskt mot både privatpersoner och kommuner har regeringen beslutat att se över lagen. Och problemen kring vattentjänstlagen är endast en försmak på vad som väntar.

Vatten och avlopp är den nya järnvägen. Underhållet av järnvägen var länge möjligt att dra ner på utan att det märktes särskilt mycket, men slutligen blev det ett stort och direkt synligt problem. Snart kan det bristande underhållet av vatten- och avloppsnäten på många platser bli lika tydligt som när tågen står stilla för resenärerna.