2017-04-20 08:28

2017-04-20 08:28

Dålig utbildning straffar sig

Lärosäten som levererar undermålig utbildning får inte komma undan med det. Nyligen dömde Svea hovrätt Mälardalens högskola att betala ersättning till en utlandsstudent som betalat för en utbildning som inte höll måttet. De svenska studenter som gått samma utbildning har inte betalat men har i lika hög utsträckning slängt bort sin tid. Det är uppenbart att gratis inte alltid är gott.

Den amerikanska studenten Connie Dickinson ska nu få tillbaka omkring hälften av de 170 000 kronor hon betalat för en utbildning i matematik vid Mälardalens högskola. Universitetskanslersämbetets granskning av utbildningen underkände den på fyra av fem punkter, vilket milt uttryckt är i uslaste laget.

Eftersom Dickinson hade betalat själv som medborgare från ett land utanför EES-området hade hon lidit en ekonomiska skada och inte bara kastat bort tid. Centrum för rättvisa har med framgång drivit hennes ärende gentemot staten både i tingsrätten och nu även i hovrätten.

Det är glädjande att domstolarna sätter ned foten gentemot staten på detta sätt. Ansträngningarna för att säkerställa utbildningskvaliteten ökar nog nu. I alla fall på kurser med många utbytesstudenter, om man är cynisk. Svenska elever som inte betalat för sin utbildning lär inte ha samma möjligheter att få ersättning.

Förhoppningsvis är problemet med utbildningar som är så dåliga att de ger pengarna tillbaka inte så stort. Dock förekommer det att utbildningar får skarp kritik när kvaliteten granskas. Man bör fråga sig om de studenter som går en utbildning som underkänns borde har någon form av ersättning för förlorad tid. Det finns naturligtvis grader i helvetet men man måste kunna ställa liknande krav på en utbildning som på en andra tjänster, att tjänsten är gratis såtillvida att utbildningen tillhandahålls av samhället borde spela mindre roll.

Det bästa sättet att som student förvissa sig om att få valuta för sin tid är att söka in på välrenommerade utbildningar, men dessa mer prestigefyllda utbildningsplatser är eftersökta och svåra att komma in på. Det finns anledning att misstänka att kvalitetsproblemen är vanligare vid mindre regionala högskolor med mindre resurser. Det finns dock inget som säger att små lärosäten inte skulle kunna erbjuda förstklassig utbildning.

Låg kvalitet på högre utbildning drabbar studenter från studieovana hem hårdare, eftersom de rimligen har mindre grepp om vad man kan förvänta sig av en högskoleutbildning. Utbildningsnivån i samhället och kraven från arbetsmarknaden ökar hela tiden. Antalet utbildningsplatser på högskolan ökar därför kontinuerligt.

Att hålla en generellt hög kvalitet under en expansion är förenat med vissa svårigheter. Inte minst kan det vara svårt att rekrytera kompetenta lärare. Men dessa svårigheter undantar inte varje lärosätes ansvar för att inte ödsla studenternas tid.

Det är glädjande att Connie Dickinson fick en del av sina pengar tillbaka. Hennes svenska studiekamrater borde i rättvisans namn också ges någon form av kompensation.

Lärosäten som levererar undermålig utbildning får inte komma undan med det. Nyligen dömde Svea hovrätt Mälardalens högskola att betala ersättning till en utlandsstudent som betalat för en utbildning som inte höll måttet. De svenska studenter som gått samma utbildning har inte betalat men har i lika hög utsträckning slängt bort sin tid. Det är uppenbart att gratis inte alltid är gott.

Den amerikanska studenten Connie Dickinson ska nu få tillbaka omkring hälften av de 170 000 kronor hon betalat för en utbildning i matematik vid Mälardalens högskola. Universitetskanslersämbetets granskning av utbildningen underkände den på fyra av fem punkter, vilket milt uttryckt är i uslaste laget.

Eftersom Dickinson hade betalat själv som medborgare från ett land utanför EES-området hade hon lidit en ekonomiska skada och inte bara kastat bort tid. Centrum för rättvisa har med framgång drivit hennes ärende gentemot staten både i tingsrätten och nu även i hovrätten.

Det är glädjande att domstolarna sätter ned foten gentemot staten på detta sätt. Ansträngningarna för att säkerställa utbildningskvaliteten ökar nog nu. I alla fall på kurser med många utbytesstudenter, om man är cynisk. Svenska elever som inte betalat för sin utbildning lär inte ha samma möjligheter att få ersättning.

Förhoppningsvis är problemet med utbildningar som är så dåliga att de ger pengarna tillbaka inte så stort. Dock förekommer det att utbildningar får skarp kritik när kvaliteten granskas. Man bör fråga sig om de studenter som går en utbildning som underkänns borde har någon form av ersättning för förlorad tid. Det finns naturligtvis grader i helvetet men man måste kunna ställa liknande krav på en utbildning som på en andra tjänster, att tjänsten är gratis såtillvida att utbildningen tillhandahålls av samhället borde spela mindre roll.

Det bästa sättet att som student förvissa sig om att få valuta för sin tid är att söka in på välrenommerade utbildningar, men dessa mer prestigefyllda utbildningsplatser är eftersökta och svåra att komma in på. Det finns anledning att misstänka att kvalitetsproblemen är vanligare vid mindre regionala högskolor med mindre resurser. Det finns dock inget som säger att små lärosäten inte skulle kunna erbjuda förstklassig utbildning.

Låg kvalitet på högre utbildning drabbar studenter från studieovana hem hårdare, eftersom de rimligen har mindre grepp om vad man kan förvänta sig av en högskoleutbildning. Utbildningsnivån i samhället och kraven från arbetsmarknaden ökar hela tiden. Antalet utbildningsplatser på högskolan ökar därför kontinuerligt.

Att hålla en generellt hög kvalitet under en expansion är förenat med vissa svårigheter. Inte minst kan det vara svårt att rekrytera kompetenta lärare. Men dessa svårigheter undantar inte varje lärosätes ansvar för att inte ödsla studenternas tid.

Det är glädjande att Connie Dickinson fick en del av sina pengar tillbaka. Hennes svenska studiekamrater borde i rättvisans namn också ges någon form av kompensation.